För något år sedan bestämde jag mig för att undan för undan med en viss olika lång eftersläpning publicera de förord jag skrivit till de böcker jag översatt för det originella förlaget Hastur, ett förlag som leds av en eldsjäl, den djärve och omutlige Ola Svensson. Jag befinner mig nu i slutet av min femtonde Hastur-översättning, men nu vänder vi blicken lite bakåt i tiden. Se här förordet till den nionde boken jag översatt för Hastur:
Två unga män följer ivrigt samspråkande en slingrande väg och försvinner runt en krök, men en stund senare skymtar de fram igen, nu lite högre upp. Vägen smalnar, landskapet blir kargare, lövskogen går över i barrskog, och männen tycks gå lite långsammare. Plötsligt stannar den ene till och rör vid den andres arm. Framför dem, kantad av småväxta, lite knotiga granar, öppnar sig en djup ravin med branta väggar, långt nere hörs porlandet från en bäck. Tigande blir de båda vandrarna stående för att sida vid sida förundras över landskapets skönhet.
Detta såg jag från mitt gömställe i ett snår vid en av vägarna upp mot Fichtelgebirge en sommareftermiddag 1793 – eller var det en drömsyn? De två vännerna Ludwig Tieck och Wilhelm Heinrich Wackenroder hade vid den tiden frigjort sig från sina ”pliktstudier” för att vid universitetet i den lilla staden Erlangen lyssna till föreläsningar i litteratur och filosofi, men kanske ännu mer för att uppleva det vilda vackra frankiska landskapet och för att lära känna de märkliga städerna Bamberg, Erlangen och Nürnberg, som alla andades medeltid. De bådas vandringar och ritter genom Franken den sommaren kom att lämna tydliga spår i det de sedan skrev. Wackenroder skrev ”Herzensergießungen eines kunstliebenden Klosterbruders” (En konstälskande klosterbroders hjärteutgjutelser), en rad entusiastiska och svärmiska konstnärsbiografier, där väl den om Albrecht Dürer utgör hjärtstycket. Wackenroder dog vid 24 års ålder och det blev Tieck som gav ut samlingen med några egna tillägg. För Tiecks del kom minnena från sommaren i Franken annars att synas i hans konstnärsroman ”Franz Sternbalds Wanderungen” och i hans konstsagor.
Föreställningen om den hängivna vänskapen och det sorglösa vandrandet genom vackra landskap och gamla städer utgör viktiga element i romantikens dröm om tillvaron. Som unga lever Tieck och Wackenroder – åtminstone för en sommar – denna dröm.
Den tyska romantiken står i sin fullaste blomning under 1700-talets sista år och 1800-talets första decennier. Romantikerna vill inte låta sig begränsas av upplysningstidens rationalism och utilitarism, de slår upp dörrar och fönster mot fantasin, känslan, drömmen och sagan. Strömningen har sina starkaste fästen i Tyskland, England och Norden och i någon mån Frankrike. Kanske beror detta på en möjlig förbindelse mellan längtan och nordliga länders långa gryningar och skymningar, för just en aldrig tillfredsställd längtan är romantikens signum. Många av romantikerna strävade efter att skapa ett allkonstverk för att kunna återge tillvaron som helhet, därför ville man sudda ut gränserna mellan de skilda litterära genrerna och ibland till och med dem mellan de olika konstarterna. Romanen intog en viktig plats eftersom man av den kunde göra ett slags ”behållare” för en rad genrer. Inströdde dikter och sånger är vanliga, men romanhandlingen avbryts också gärna av aforismer, brev och sagor. Ofta förblir epokens romaner fragment och ger därmed spelrum för läsaren som medskapare, samtidigt som det ofullbordade och ständigt vardande hör till romantikens väsen.
Värt att lägga märke till är att den tyska termen ”Romantik” pekar på ett delvis annat innehåll än samma term i andra länder. Utanför det tyskspråkiga området brukar man kalla Goethe-tiden för romantik, medan det tyska språkbruket delar upp tiden i ”Sturm und Drang”, ”Klassik” och ”Romantik”. Enligt tysk terminologi är Goethe bara till en del romantiker och det är andra författare som räknas som romantikens frontgestalter. Dessutom delas den tyska romantiken upp i ”Frühromantik” med centrum i Jena och ”Spätromantik” med centrum i Heidelberg. Den förra lade den teoretiska grunden och var mer filosofiskt och spekulativt inriktad, den senare var mer drömsk och världsfrånvänd men samtidigt rikare på litterära verk. Författare som räknas till senromantiken är bland andra Hoffmann, Arnim, Brentano och Eichendorff.
Universitetet i Jena var i början av 1800-talet en brännpunkt för nya och frihetliga idéer och samlade därför begåvningar från hela det tyskspråkiga området. Jena-romantikerna ägnade sig åt att enskilt eller i samspel med varandra bygga upp romantikens människobild och konstsyn. Man skrev om jagets roll, om människans förhållande till naturen, till fantasin och till det irrationella och man undersökte olika litterära former eller uttryck som fragmentet, universalpoesin eller ironins funktion i diktverket. Man gav ut tidskrifter där man presenterade sina tankar i essäer, fragment och aforismer. För kretsen betydelsefulla filosofer var exempelvis Fichte och bröderna Schlegel. De litterära salongerna kring bland andra Rahel Varnhagen och Henriette Herz i Berlin var fruktbara små världar där tankar bröts mot varandra och nya föddes. (Ja, den tidiga formen av romantik hade också en fot i Berlin.) Den kända svenska litteraturkritikern Klara Johanson skrev för ungefär ett århundrade sedan så här om Rahel Varnhagen och hennes brevkonst:
”Men Rahel visste bättre vilken konstnärlig uppgift som åligger brevet: att lämna ett porträtt i ’skrivande stund’. Ur denna synpunkt kan man tveklöst hylla Rahel som epistolär mästare. Hennes minutiösa uppgifter om hälsotillstånd, temperatur, väder och vind, utsikten från fönstret och fjädern hon skriver med har lika rätt till sin plats i totalbilden som överblickarna av allt mänskoliv, det naturliga och andliga, det gångna, närvarande och tillkommande. I Rahels stunder rymdes evigheten och alla världsåldrar.”
Ludwig Tieck (1773-1853) – som för övrigt hörde till de återkommande gästerna i den varnhagenska salongen – betraktas som Jena-romantikens mest produktive författare. Visserligen sätter de flesta Novalis (Friedrich von Hardenberg) högre, men han dog ung och tystnade innan han talat färdigt. Men tillbaka till Tieck, för det är ju främst honom det ska handla om här: Han föddes i Berlin och redan under gymnasietiden lärde han känna Wilhelm Heinrich Wackenroder, som ni träffat i början av den här texten. Ett av Tiecks första verk var brevromanen ”Geschichte des Herrn William Lovell”, inspirerad av Goethes ”Werther”, samtidigt som romanen var ett försök att bearbeta en personlig kris. Sedan kom den lyckliga sommaren med Wackenroder och engagemanget i och för dennes konstnärsbiografier och konstbetraktelser. Romanen ”Franz Sternbalds Wanderungen” kom ut 1798 och i den möter vi en elev till Albrecht Dürer som ger sig ut på ett slags vallfärd för att utvecklas till konstnär genom möten med stora förebilder och konstverk. Tieck avslutar inte romanen utan den förblir fragment och när det kommer ut blir kritiken blandad. Goethe, som egentligen uppskattade Tiecks alster kommenterar på ett ställe boken så här: ”För mycket morgonsol. Skördefester. Sentimentalitet.” E.T.A. Hoffmann å sin sida är gripen och uppmanar sina vänner att läsa den. Jag har även sett omdömen från vår egen tid som på ett befängt sätt verkar kräva av Tieck att han ska vara vår samtida. Sådant är naturligtvis inte värt att citera här. Lite före romanen om Sternbald gör Tieck en bearbetning och dramatisering av den välkända folksagan ”Mästerkatten i stövlarna”, där han väver in publikens – ofta enfaldiga men även sakliga – reaktioner i skådespelet; på så vis uppstår ett ironiskt fyrverkeri som inte bara slår mot de tröga åskådarna utan också mot sagans spröda illusion.
Folksagan utgjorde under en period utgångspunkt för Tiecks skapande och han gav ut en lång rad av omdiktade eller omformade sagor. De fem berättelser ni har framför er här är också inspirerade av folksagan men är så gott som helt Tiecks egna skapelser. De är vad man kallar konstsagor, och Tiecks sådana är hemlighetsfulla, vackra och oroande, ibland skrämmande. Under senare delen av sitt liv skrev han mer realistiska noveller och romaner, i vilka han tog sig an både historiska teman och då aktuella samhällsfrågor. Vid sidan av skrivandet kom han i allt högre grad att bli en samlande kraft i sin tids kulturliv och efter Goethes död övertog han dennes centrala roll i den tyskspråkiga litteraturvärlden. Han var dramaturg i både Dresden och Berlin och han gav ut verk av bland andra sina så tidigt bortgångna generationskamrater Novalis och Wackenroder. Han var dessutom en framstående översättare, speciell uppmärksamhet väckte hans mästerliga översättning av Cervantes’ ”Don Quijote”.
I konstsagan ”Den blonde Eckbert” finns ett ord som på ett säreget vis fäster sig i läsarens minne: ”Waldeinsamkeit” (skogsensamhet). Det är Tiecks eget ord och det bär i sig en betydelse som är djupare än de båda element det är skapat av; ordet öppnar sig mjukt och dunkelt för det transcendentala. Andra tyska romantiker kom att använda det, den amerikanske författaren Ralph Waldo Emerson skrev en dikt med det namnet och än idag lever och förtrollar det förunderliga ordet.