För en stund sedan gick Miki och jag längs Donje Svetice. Det gjorde vi i tisdags också, vi har vår nya veterinär där och vi fick lite allergitabletter mot Mikis nysande. Och eftersom jag hoppas att vi åker till havet imorgon tänkte jag att det var bäst att fylla på tablettförrådet, för tågen går ju inte så där helt pålitligt, så vem vet när vi är tillbaka.
Det är heta dagar nu och mycket handlar om att söka skuggan och att välja rätt tider på dygnet för allt som kräver lite mer än det allra minsta.
Precis som i tisdags när vi gick här fylldes jag av en känsla som är gjord av trådar av förlust och nostalgi, tätt sammanflätade. För länge sedan eller i den andra tiden gick jag här med Londi, inte ofta men ibland. Jag tror vi då var på väg till Maksimir och det var nog inte under den hetaste tiden vi gick här. Förlust – jag har förlorat Londi, och jag har också förlorat människor ur familjen och vänkretsen under åren som gått sedan dess, och jag har förlorat ungdom även om jag aldrig varit ung här, men yngre har jag varit och förlusten av ungdom är förlusten av allt som varit före detta nu. Ända från ungdomen består livet av förlust av ungdom, tänker jag så här medan svetten lackar i pannan. Så mycket är borta, så mycket har jag haft. Miki går bredvid mig och han vet när det är dags för en paus i skuggan bland rosmarin och lavendel.
Längtar jag tillbaka till andra tider? Kanske, men samtidigt vill jag inte genom det trampa på nuet, som ju är den högsta punkten i tillvaron, eller ja, sätta foten på det kan jag väl vilja men inte trampa ner. Här är här och nu är nu och sorgen över förlusterna låter sig blandas med det som är och hettan står som ett stort skåp vid sidan av vägen, vid sidan av Donje Svetice. En gammal dam tittar på Miki och uttalar den där kodfrasen som ekar genom den heta tiden då vi går här: ”Vruće mu je!” Jag nickar men säger inget.
