Och sakta sakta går jag runt bland mina översättningar av Salvatore Quasimodos dikter. Jag läser om och om igen originalen med Alessandra och letar och känner efter bland orden för att kanske plantera om ett litet ställe i översättningen och så återvänder jag till Eva med ”nyheten” och så tycker och tänker och känner vi lite tillsammans om den. Och så ringlar vägen fram och låter sig också gås tillbaka.
Den här dagen var det egentligen en annan dikt jag eller vi grävde och påtade i men jag väljer nu inte att visa just den utan tar i stället fram en från några veckor tillbaka.
°°°
°
Terra
Notte, serene ombre,
culla d’aria,
mi giunge il vento se in te mi spazio,
con esso il mare odore della terra
dove canta alla riva la mia gente
a vele, a nasse,
a bambini anzi l’alba desti.
Monti secchi, pianure d’erba prima
che aspetta mandrie e greggi,
m’è dentro il male vostro che mi scava.
°°°
°
Jord
Natt, stilla skuggor,
vagga av luft,
vinden når mig om jag vidgar mig i dig,
med den lukten av havet av jorden
där mitt folk sjunger vid stranden
för segel, för ryssjor,
för barn före gryningen vakna.
Karga berg, slätter med nyfött gräs
som väntar på flockar och hjordar,
inne i mig är er smärta som fräter.
