Rijeka är en stad som jag försöker erövra bit för bit. Staden påminner stundtals eller bitvis på ett närmast förrädiskt sätt om Trieste. Det har hänt att jag svängt runt ett hörn och plötsligt oförmedlat befunnit mig i ”fel” stad, fast ändå alltid i rätt förstås. Båda är ju perfekta i sin råa gatpojksaktighet i kombination med underbart vackra fasader och havets och bergets närvaro – i båda möter vågrätt lodrätt. Men nu var vi i Rijeka och vi bodde vid Korzo hos en helt förtjusande äldre dam, som bjöd på rakija om kvällarna – och ibland om morgnarna. När vi slog upp fönsterluckorna möttes våra blickar av en härlig syn: underbara ornament, milda färger, vackra balkonger och hemlighetsfullt slutna fönsterluckor.
Vi bodde på tredje våningen och gick ganska ofta upp och ner för stentrappan och de två trätrapporna.
Under dagarna i staden gick vi många gånger längs Korzo, denna härligt bilfria och alltid nytvättade eller i alla fall nydammsugna gata mellan stilfulla hus.
Havet och hamnen kändes alltid nära och långt borta vid synranden stod Istriens berg på rad.
Många gånger gick vi utmed kajerna…