Dagarna är på väg att bilda en rad, dagarna i det nya livet med Miki. Vi börjar vänja oss vid varandra även om det finns många överraskningar, större och mindre. Fler och fler häromkring vet att Miki bor och lever med mig. Imorse kom Hana utstörtande från Simpa (hon hade varit ledig under helgen) och vinkade till oss, så jag presenterade henne och Miki för varandra. Och Stanko ropade nyss från sin balkong ”Susjeda, tko je to?” (”susjeda” är granne i femininum och frågan var ”vem är det?”). Ja, snart vet alla. En del pratar bakåt i tiden om Londi och jag stannar gärna upp och tänker tillbaka på denna den mildaste av hundar.
Jag försöker lära Miki att sitta när jag ber honom, men hittills har det inte gått särskilt bra. När jag trycker lite på hans bak vrider han förvånat på huvudet och undrar vad jag håller på med eller om vi är inne så skuttar han iväg och börjat exalterat att hoppa på möblerna. Det är tydligt att ingen har bett honom om detta tidigare. Längs vägarna var det ingen som ville något sådant av honom och i hundgården fanns det väl inte tid för sådana detaljer. Men jag tror att det kan vara bra om han känner till lite finesser.
Ikväll ska vi testa att gå in till stan till Živi Atelje och delta i en kinesisk teceremoni. Blir det för kallt så tar vi väl spårvagnen en bit. Det verkar som om vintern har valt slutet av februari och början av mars som sitt revir det här året. Ja, och är det andra hundar med vid teceremonin ikväll så kan det hända att vi får nöja oss med att bara titta in. Vi prövar oss fram, jag vill inte tänka mig vår värld som trängre än den verkligen är. Vi får känna oss för var gränserna går.