Där gränserna går

Ja, så traskade vi iväg till Živi Atelje, Miki och jag, hela den långa vägen hemifrån till Ilica 110. Jag ville ju att han skulle få vara med om en kinesisk tekväll och att människorna där skulle få träffa honom. Detta var igår kväll och det föll ett snöblandat regn på oss. När vi kom fram var det väldigt få människor där, eftersom det pågick något annat (te)evenemang samtidigt, så de flesta skulle komma senare. Den unga veterinärstudenten hällde upp teet som var ljust till färgen och mjukt i smaken. Miki slank in i det inre rummet som ofta används till utställningar. Jag tänkte, tja, nej, inget särskilt, men Saša hade bättre intuition och han reste sig plötsligt för att titta efter vad Miki gjorde. Ja, och då stod det strax klart att Miki kissat på några föremål i det inre rummet. Raskt sprang vi ut på bakgården och sedan in i själva ateljén och hämtade en hushållsrulle. Under tiden slank Miki ut och rände uppför en brant trappa i mörkret upp till den övre ganska förkomna bakgården. Jag rusade efter och när jag kom upp hörde jag ett rafsande ljud och så såg jag en katt försvinna över taket. Miki kastade sig efter och kom halvvägs upp och hamnade på något slags fladdrigt mellantak av korrugerad plåt. Jag fick grepp om nackskinnet på honom innan han hann flänga iväg. Han var vild och ville inte alls följa med ner men jag tvingade honom – vad hade jag för val? – och till sist var vi tillbaka inne i terummet. Miki gick lite hit och dit och till sist började han krafsa på ytterdörren och då gav jag upp. Och jag tänkte på det jag så lättsinnigt och lite småstöddigt skrivit dagen innan: ”Vi får känna oss för var gränserna går.” Nå, det fick vi. Sedan travade vi hemåt i Mikis kvicka och lite oregelbundna takt, det finns ju mycket att lukta på och han vill gärna gå in i alla öppningar. Vi tog bara spårvagnen en hållplats från Zrinjevac till Glavni kolodvor, mest för att snöregnet just där för en stund blev till regn. När vi kom hem var vi båda ganska utmattade och det är verkligen inget att vara förvånad över, även om man förstås kan vara det ändå. Hemma sjönk vi ner i lugn och Miki låg länge på mattan och såg stillsam ut.

1IMG_0194

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *