Nu har Miki och jag levt tillsammans i över ett dygn och allt har gått bra. Det känns på ett lite lustigt och möjligen en aning opassande sätt som att vara i en direktsändning när jag talar om oss så här rakt från vårt nu. I en vinkel av mig själv känner jag mig lite som en ego-voyeur/voyeuse, men samtidigt vet jag ju att nästan allt förblir en hemlighet och att berättande egentligen är omöjligt och det lugnar mig något. Och jag kan se Miki i ögonen när jag släpper en text om oss ifrån mig. Ingen vet ändå något, det vet vi. Nå, bortsett från detta kan jag säga att Miki redan har en riktigt god vän i Hajdi och att de har hunnit gå på Simpa tillsammans, ja, tillsammans med Đurđica och mig och att många av barens stamgäster redan vet vem Miki är.
Jag har fått veta mer om Mikis historia genom tjejerna på Farmica som jag skriver till flera gånger om dagen. Miki hade varit på djurhemmet Farmica (vilket betyder ”lilla farmen”) sedan före förra sommaren, innan någon fastnade för honom. Det känns väldigt märkligt för han har ju egentligen bara goda egenskaper. När de hittade honom illa medfaren vid vägrenen var han så där tio-elva månader och alltså inte längre valp på riktigt. Kanske var det därför ingen valde honom. Men jag får ju tacka alla som inte valde honom för nu bor han här och han har hittat sina platser på ulltäckena och mattorna och på natten sover han bredvid mig eller vid mina fötter.
Det har varit en råkall och regnig dag, men vi har ändå hunnit gå åt alla håll, fast inte så långt, men det var bara för att jag tyckte att det räckte i vinden och blötan. Miki hade säkert kunnat gå mycket längre. Han småhaltar lite på ena bakbenet ibland och det är nog efter en gammal skada, men han haltar smidigt och snyggt och just bara ibland. När vinden blir stark fäller han in öronen på ett sinnrikt sätt och det ser väldigt proffsig ut. Och hans blick är mycket vaken, han tittar rakt på allt till och med in i mobilkameran. Man ser vem han är.
