Den här dagen har varit ett enda stort äventyr. Först kom väntan, hela förmiddagens väntan, även om jag visste att Miki inte skulle komma förrän vid middagstid. Strax efter ett fick jag ett meddelande från tjejerna från Farmica om att de stod utanför min port. Jag sprang med bultande hjärta ner för trapporna och ut och såg Miki, en liten brun hund och tjejerna. Vi hälsade och jag fick Mikis papper (pass mm) och vi människor pratade lite om honom och den andra hunden som också ska få ett hem här i Zagreb. Och så fick jag kopplet i handen och Miki gick märkligt förtroendefullt med mig – han visste ju inte alls vart. Vi tog hissen upp och han häpnade över den underliga inrättningen, men han verkade inte rädd. Sedan klev vi in i lägenheten som han undersökte noga, lite förbryllad över instängdheten verkade han vara, så när jag öppnade fönstret i balkongrummet ville han först kasta sig ut, men jag fångade in honom och lärde mig samtidigt att inte öppna fönster på det viset.
Sedan tog han ett språng upp på sängen för att titta ut genom sovrumsfönstret och slängde upp framtassarna på elementet som tack och lov var ganska svalt. Jag kommer ha det svalare i lägenheten än på länge för Miki är ju van att bo i ett ”stall” eller på gatan och han har väldigt tjock päls. Mitt i den första tillvänjningsfasen lyfte han på benet och kissade snabbt på en av dörrposterna. Ja, det blir en del att lära sig för oss båda. För att avhjälpa känslan av instängdhet har vi redan tagit tre ganska långa promenader och jag spar lite till på den fjärde, för jag vet inte hur natten kommer att bli. Han tycker nog att allt är konstigt, men han är väldigt rar och tillitsfull mot mig och lägger sig gärna tätt intill mig om jag sätter mig på golvet och han var glad och entusiastisk både över mötet med Vesna och med Đurđica och hennes vilda schäfer Hajdi, även om mötet mellan de två hundarna inleddes med en del misstänksamt morrande, men strax var alla tvivel borta och de rullade runt tillsammans.
Ja, och nu ligger den lilla lurviga varelsen på mattan här bredvid mig och andas ut och vilar, men om jag reser mig, så är han kvickt uppe på benen, så helt lugn är han ännu inte. Framför oss har vi kvällen och natten och ingen vet vad de har att ge oss.