Det är den sista kvällen innan Miki, min svartlurviga hittehund från Našice i Slavonien, kommer hit för att bosätta sig här hos mig – nej, han vet ännu inget om det, märkligt att föreställa sig det. Mina tankar går bakåt och framåt och jag befinner mig i ett luftläge mellan förflutet och framtid och jag väljer med eller utan anledning att fästa min existens vid en bild jag tog härom dagen från Rožnik, den där kullen ovanför Ljubljana. Bilden är tagen alldeles bredvid det hus som nu är ett slags minnesplats för den store författaren Ivan Cankar, som ni säkert kommer att höra mer om kring hundraårsdagen av hans död. Cankar levde uppe på Rožnik under det sista året av sitt liv, tills han dog i sviterna av en olycka, ännu ganska ung.
Jag låter utblicken från kullen över landskapet nedanför och över snödrivan, det stora knotiga trädet och huset med människorna på verandan med fönsterrutor av färgat glas och Cankarminnen i sig illustrera min position i tiden och världen. Den tomma ölsejdeln och askfatet av glas på det bastanta träbordet hör också till rekvisitan, ja, och det smala trädet i mitten som inte alls är knotigt utan bara vintrigt kalt. Bilden bär i sig sorgen och saknaden efter Londi, men också minnen från en lycklig tid i skogarna och längs vägarna, i städerna. Samtidigt rymmer den andlös förväntan och en stillsam oro inför det som ska komma och inför den som ska komma. Här finns också vardagens grus och smutsen på drivan och ett litet staket för tanken att stödja sig mot.