Hörnen vänder världen mot det okända

Med ojämna mellanrum, men kanske lite i något slags årstidsrytm, försöker jag inventera vad som har hänt med min själ, eller ska jag säga min person, sedan jag kom hit till Zagreb. För jag är förstås inte ”evigt densamma”. Jag minns att jag under det första eller kanske ännu mer det andra året här ibland om nätterna liksom föll rakt neråt genom sängen, ner i ett ingenting. De självklara trygghetssakerna som jag hade haft i mitt äktenskap, mitt familjeliv, mit hus (ja, ”mitt och mitt”) i Vänersborg fanns inte längre – på gott och ont, mest på gott, tror jag, men det fanns också ett tomrum, ett tomrum jag egentligen ännu inte fyllt. Men jag faller inte längre, utan golvet i lägenheten känns stadigt också om natten. Det har blivit så trots alla kriser med Londi under vintern som gick och trots ett fördjupat medvetande om tillvarons bräcklighet. Detta bräcklighetsmedvetande har jag alltid inristat i pannbenet från insidan, men det styrker snarare än försvagar. Och främlingsskapet tillåter jag mig, det är för sent att verkligen bli hemma här. Den unga människan kan bli hemma på en ny plats, bli en del av den nya världen, men för mig är detta inte längre möjligt, det förstår jag, men är detta något att sörja över? Kanske, men det är inte säkert att det är så. Ibland är det svårt att veta vad man ska sörja över. Och framtiden? Jag vet att den inte kan vara väldigt lång, men krokig blir den nog och krokigt verkar längre än rakt för alla hörnens skull och allt man därför inte ser. Hörnen vänder världen mot det okända. Och det okända är alltid större än det kända.

En annan sak som har hänt, kanske inte just med min själ, men med mig lite allmänt, är att jag har upptäckt att jag inte alls är någon morgonmänniska utan snarare en sådan som helst går upp lite sent (när inget tvingar mig till annat) och gärna också går och lägger sig sent. Ja, det hänger väl ihop, för man vill ju inte sova jämnt, väl?

2 tankar om “Hörnen vänder världen mot det okända

Kommentera