Husen här

Husen som byggdes under den jugoslaviska tiden är sällan snarfagra eller alls fagra, men de har blivit en del av min värld och jag tycker om den råa fulheten hos de höga bostadshusen från denna tid, särskilt i deras möte med de splitternya, hårda, stålblanka husen som står mitt emot dem på andra sidan Vukovarska. De gamla betonghusen med sina sprickor och fläckar ser så sårbara och livsmärkta ut och alla de små dekorationerna i fönstren och på balkongerna talar om livet där innanför.

Just det här huset har ett hål upp till himlen, ja, det är inte ensamt om att ha det. Kanske finns det bakom hålet en takterrass, där människorna under sådana här vackra dagar lever ett liv man inte kan föreställa sig från marken?

Himlen är så blå där i hålet.

3 tankar om “Husen här

  1. Att man kan börja tycka om betonghusen trodde jag inte. Men efter att ha vandrat omkring i Hansaviertel i Berlin förstod jag att det var arkitekterna och inte arkitekturen som det var fel på i miljonprogram och liknande projekt.

  2. Katowices mest framgångsrike krögare bor i det här huset:

    http://commons.wikimedia.org/wiki/File:Superjednostka.JPG

    Han har dragit i gång ett initiativ som går ut på att alla de här sjuttiotalshusen ska utrustas med balkonglådor. Kommunen betalar och hyresgästerna får plantera vad de vill. Budskapet är så klart att det finns liv även innanför brutalismens murar..
    I Oberschlesien har det här blivit en folkrörelse som framförallt engagerar 80-talsgenerationen. De som vuxit upp med den här sortens arkitektur (och aldrig upplevt något annat) är rädda att äldre generationer vill riva allt som är grått och påminner om kommunismen. Vilket de yngre uppfattar som historieretuschering. Det är som striden om almarna med den obetydliga skillnaden att det inte är trädkronor utan betongmassor som måste räddas.
    Jag antar att samma konflikt finns lite varstans i forna östblocket. Riva eller bevara. Arv som ska förnekas eller vårdas. Fast ingen himmel tycks blåare än Zagrebs…

Kommentera