Jag har känt Londi i mer än tretton år nu, så jag vet ganska mycket om henne, vad hon gillar och inte gillar, hur hon ser ut när hon är nöjd och hur hon låter när hon protesterar (hon brummar tyst och ihållande), men ändå har hon många hemligheter. Ibland sluter hon sig helt i sig själv och bildar ett svart litet torn eller tält. Där inne finns en för mig oåtkomlig värld som jag ibland undrar över. Hur ser hennes hundtankar ut? För det är, trots det hemlighetsfulla, tydligt att hon tänker något…
Så fint du uttrycker det!
Tack Veronica, jag låter mig inspireras av mitt lilla svarta torn.
”Korv, korv, korv, katt, korv korv korv”
Hm, förenklar du inte lite nu, Gunnar, eller förkortar? Med en lite längre lista kanske annat hade kommit upp mellan korvarna?
Säkert. Men har inte det här något av ”pathetic fallacy” över sig också, Bodil…? http://en.wikipedia.org/wiki/Pathetic_fallacy
Vi läser in för mycket i våra djur, i vår natur… Det var bara det jag menade…
Jag tror inte det – för vad är det egentligen jag säger uppe i texten? Jag vet att det är populärt att säga att någon läser in mänskliga ting i ett djur, men den som säger det läser egentligen in något i den människa han/hon pratar om, något som inte går att veta. Vad jag säger är att jag inte vet vad som rör sig i Londis huvud (antingen det nu skulle handla om korv eller längtan efter en bättre värld) och att jag undrar över det. Jag läser ingenting, kan inte tyda tecknen – mer än på ett väldigt ytligt ”korvplan”.
(Det här säger jag alltså inte i första hand emot dig utan jag delger dig lite av mina tankar kring detta.)