Men jag har inte glömt vandringarna på bergsryggarna ovanför Soča. Nästan lika förtrollande som i Brda är det där. Längs stigarna växer stora vackra liljor, ett slags iris tror jag det är. Jag vet inte om den är urspunglig här eller om den smitit ut från trädgårdarna vid bergets fot, för där finns den också.
Jag tar er till Sabotin/Sabotino igen. Här går man med en fot i Slovenien och en i Italien och långt bort i söder ser man en strimma av havet och i norr tornar de juliska Alperna upp sig. På ett ställe finns ruinerna efter ett munkkloster, från 1600-talet, om jag minns rätt. Stenarna lyste vitaktigt i solljuset:
Skuggan blev plötsligt värdefull. I valvets övre del ser man sanktuariet på toppen av Sveta Gora/Monte Santo.
Londi hittade ett litet stenkar där det ännu fanns kvar lite vatten från regnet som föll några dagar tidigare. Hon satte sig där och förstod sig på denna lyx.
Jada, det är blå iris. Säktnamn obekant.
Men alla dina vackra vandringar Bodil – känns besläktade.
Kanske är allting samma vandring, samma dröm, den enda drömmen: Dan sami sän, som det heter i Silvana Palettis dikt om berget Canin, som höjer sig över landskapet omkring ett stycke norrut vid den italiensk-slovenska gränsen. Jag såg faktiskt Canin från den slovenska sidan för första gången under den här resan.