Nu råder sedan ett tag den melankoliska fuktkalla dimmans årstid här i Zagreb. Det är inte egentligen mörkt men allt är insvept i en gråmelerad suddighet. Vill man komma ut ur den måste man upp på bergen, men just nu räcker det inte med sådana relativt låga toppar som Sljeme, Japetić eller Veliki lovnik. Man måste nog till Velebit eller till Slovenien.
Jag tittar ut genom sovrumsfönstret på skyskrapan som förenar sig med luftens gråhet och ändå behåller sin hårda kontur. Jag ser att björkarna börjar tappa sitt guld och som en mörkbrun risboll anar jag skatboet som varit dolt ända sedan sommargrönskan höljde in det i sitt lövrika virrvarr. Ni minns kanske vårens skatfröjder här? Då rådde en underbar pica-pica-aktivitet för öppen ridå bland kala grenar. Nu har vi bara den ensligaste delen av årsvarvet kvar tills vi är där igen.
°°
Det är en tid då man kan vilja drömma sig bort och jag väljer att gå genom en öppen port in i Ferrara, in i Giorgio Bassanis Ferrara och andras.
Tack Bodil för den länken och påminnelsen om den porten att smita in i!
Ja, jag fick den av en ny facebook-bekant; det är sådant här som jag ibland hittar i facebook-djunglerna och som gör det meningsfullt att besöka dem.
Att kunna titta in i Bassanis värld så här är mycket värt för mig.