Ja, jag har visst snubblat in i ett slags Malmberg-period igen. Här har jag bara diktsamlingen Under månens fallande båge (1947) så det är den jag läser om och om igen. Den dikt som just nu sysselsätter mina tankar är ”Upprätte orme”. Redan titeln oroar och sätter föreställningar i gungning. Och hur kommer det sig att denna aviga skapelse får bära skönhetens krona? Och sanningens ära förkunnas av ljugande munnar. Vanärans hemliga mästarstämpel? I det här dystra templet får man springa hit och dit i gångarna fylld av ostillbar oro.
Upprätte ormen
Upprätte ormen
bär skönhetens krona.
Härligt ur avgrunden
strängarna tona.
Hymnen som sanningens ära förkunnar
sjunges i djupet
av ljugande munnar.
Osedd av ögon
fast mejslad i lönndom
för evigt för evigt –
vanärans hemliga
mästarstämpel
präglar den stenen som bär ett tempel.
Här kan jag inte ställa upp något annat tempel än Hefaisteion för där finns så mycket fördolt. Det är det hemlighetsfullaste templet.
Underligt hur olika man ser. Det templet sa mig ingenting alls; det var tungt, proportionerna ganska stabbiga, och det var mer avvisande än mysteriöst, i mina ögon.
Ett av de vackraste däremot – luftigt, smäckert,utan maktspråk – är Afajatemplet på Egina (mångudinnans) vars fasadskulpturer av fallna krigare hamnat i museérna.
Akropolis sen…trots sin eviga ”städning”.
Och den lilla bysantinska kyrkan som skymtar på agora-bilden; ”gudomligt” enkel. Med en Kristus Pantokrator i kupolen, som är mer levande än de flesta Allhärskare.
Jag gjorde nu ett bildbyte och närmade mig på det viset Hefaisteion något. Jag beklagar strålkastarna men vi kan kanske tänka oss dem ”vanärans hemliga mästarstämp”lar (nej, det kan vi nog inte). Ursäkta att den lilla bysantiska kyrkan nu hamnade utom blickfältet, men den är ju där ändå för den som vet. Jag fascineras kanske av det här templet också för dess namn. Det är något med Hefaistos. Och kanske såg jag en syn därinne i skumrasket mellan kolonnerna.
På Egina har jag ”bara” ätit frukt i månsken – nere vid vattnet och sovit med vågorna som vaggsång. Jag minns inget tempel.
Ja, Hefaistos haltade, alltså var han lite klumpig. Men den här bilden ger kanske templet mer rättvisa. Ändå var det som en död plats för mig.
Afajatemplet ligger högt på en kulle, inte långt från hamnstaden på Egina. Omgivet av pinjer, gräskullar och hav på två sidor.
Nu har jag sett mig om efter Afajatemplet på nätet och därvid även hamnat i ditt annex. Templet är ljust och öppet för vindar och sol (i sin ruinskepnad), mycket vackert men utan den lockande skumhet som Hefaisteion gömmer på.
Jag tror taklösa tempel är min grej.
Var och en till sin antikvitet.
Men de första besöken dels på Akropolis, dels vid Eginatemplet,
sammanföll för mig med konsthistoria och filosofi, på det där fördrömda sättet : jag-går-på-Sokrates-stig, som man bara upplever en gång. Om alls.