Nobelpriset till Zagajewski för att han besjunger denna lemlästade värld

Idag kommer vi att få veta vem som ska få årets Nobelpris i litteratur. Jag fortsätter på min inslagna väg och föreslår ännu en gång Adam Zagajewski, inte för att det är dags för en lyriker i år – det är det också – utan för att det är dags för just Zagajewski.

Jag väljer – jag hade kunnat välja nästan alla – den här dikten ur samlingen Törst i Anders Bodegårds översättning:

Försök att besjunga en lemlästad värld

Försök att besjunga en lemlästad värld.
Minns de långa junidagarna
och smultronen, rosévinsdropparna.
Minns nässlorna som metodiskt växte över
de fördrivnas kvarlämnade gårdar.
Du måste besjunga den lemlästade världen.
Du betraktade de flotta yachterna, fartygen;
ett av dem hade en långresa framför sig,
för de andra stundade ett salt ingenting.
Du såg flyktingarna som gick mot ingenstans,
du hörde bödlarnas upprymda visa.
Du borde besjunga en lemlästad värld.
Minns stunderna då vi var tillsammans
i ett vitt rum och gardinen fladdrade.
Tänk tillbaka på konserten när musiken brakade loss.
På hösten plockade du ekollon i parken
och löven virvlade över markens ärr.
Besjung den lemlästade världen
och den gråa fjädern som trasten har tappat
och det milda ljuset som irrar, försvinner
och kommer igen.

°°

För den som vill finns det många dikter av Zagajewski under pausträdet – skriv ”Zagajewski” i sökrutan, så får ni se.

Glagolitiska

I Omišalj stannade vi en stund utanför den vackra Mariehimmelsfärdskyrkan

och lät blickarna vandra över den gåtfulla glagolitiska skriften ovanför en av ingångarna, en skrift som för den flyktige betraktaren verkar ha timglaset och hyskan som grundtecken. Teckenraderna har en märklig brist på balans, vissa av tecknen verkar bära på en alltför tung och sned last medan andra verkar ha en lika enkel och självklar uppgift som en knopp eller knapp.

Genom den uppslagna porthalvan under det glagolitiska budskapet kunde man höra ljud av bön och förkunnelse och något musikaliskt fragment och ett hemlighetsfullt dunkelt ljus trängde också ut i oktobersommarkvällen.

Medan aftonen sänker sig över Omišalj

Ni som brukar komma hit vet att jag har en särskild svaghet för den lilla staden Omišalj på Krk. Liten, välskött utan något som helst pedanteri och liksom oantastlig för all grövre turism, vänd in mot sig själv sitter den där uppe på sin skogsklädda klippa och blickar ut över havet.

Här ville jag gärna leva…

Jag låter husväggarna tala till er i kvällssolen:

Och nu ser vi ner på havet med Omišaljs ögon, först under lugg och sedan med öppnare sikte:

Sommarens sista bad?

Igår var en fantastisk dag av sol och hav. Tidigt (ganska tidigt i alla fall) lämnade vi Zagreb och styrde kosan mot Krk. Vårt mål var den vackra lilla ”staden” Omišalj, som jag har ett särskilt förhållande till, och stranden nedanför. Vi börjar med stranden – staden ska vi gå in i en annan dag här under pausträdet.


stigen ner till vattnet


ovanför det gröna sticker Omišaljs hustak upp


Buba klagar – Draženka har simmat långt långt ut – och Londi vill egentligen bara leka


Londi och Draženka simmar, Predi och Buba känner på vattnet

Och idag känner jag en lätt oktobersolbränna i skinnet och håret är ännu havssalt.