När jag växte upp var Sverige ett slags Nordens Mittens Rike. Sverige var störst, rikast och mäktigast, storebror till alla de andra i Norden. De andra länderna låg liksom ”i utkanterna”, ja Island låg bortom kanten och var mest en gammal saga. Ett av utkantsländerna var Danmark, som befolkades av öldrickande gemytliga varelser. Till Danmark åkte man ibland för att rumla lite, äta smørrebrød och dricka øl vid Strøget och slappna av från sin duktighet. Ett annat kantland var Norge, där det fanns människor i toppluva som ”gick på tur” och som alltid lät som om de på ett entusiastiskt sätt undrade något och som det gick att skoja om i det oändliga. Det svårbegripligaste randlandet var Finland. Finlandssvenskarna visste man inget om; man tyckte bara att de talade förvånansvärt bra svenska. De riktiga finnarna skrämde lite, eftersom de som kom till Sverige ofta vara fattiga och sällan verkade finna sig till rätta i det nya landet. De söp och var olyckliga och ibland berättades det att några bar kniv.
Sverige var inte bara nordisk storebror, det var dessutom världsberömt – också utanför Norden – för sina recept på konfliktlösning, jämlikhet, lagomskhet…
Idag är nästan allting annorlunda, utom detta att Island ligger utanför kartan som förr, fast nu har bilden moderniserats något genom bankskandaler. Ja, och man tycker förstås fortfarande att finlandssvenskarna är rätt duktiga på svenska; det är bara det där med uttalet… Men mycket har förändrats och småbröderna har vuxit storebror över huvudet, fast vi låtsas ofta som inget här i landet och tycker att åtminstone vi själva är som vi alltid varit. Vi tycker lite grinigt att Danmark blivit mindre gemytligt, nu när Danmark agerar mer på världsscenen än Sverige. Och så är ju Danmark på ett störande sätt mera Europa än Sverige (fast egentligen kan det där med Europa väl kvitta), trots att man inte heller där har någon euro. Och till Norge åker numera mängder av svenska gästarbetare och bor i trista svenskhus i Oslo och tar de jobb norrmännen ratar eller så sliter man dag och natt på fiskfabriker i Nordnorge. Svenskarna skär guld åt de listiga norrmännen (när blev förresten de smartare än vi?), som det knappast alls går att skämta om längre. Och Finland! Finland är numera ett nordiskt föregångsland när det gäller nästan allt: ekonomi, teknologi och utbildning för att bara ta några exempel. Och ingen i Norden är så svalt stilsäker och världsvant elegant som finländaren.
Det är kanske bara den grekiska krisen som kan pigga upp lite här oss i dessa dagar: Vi hör tack och lov inte till euro-zonen, det där får andra betala. Dessutom har vi ju Saab.
Jag har tänkt mycket på förhållandet mellan språken ”där uppe”, mellan svenska, danska, norska (och finska som ”ingen förstår”). Visst är det så att i Danmark och Norge ”bör” man förstå svenska, men inte tvärtom? (Det liknar, för mig i alla fall, situationen ”här nere” där, säg, i Vitryssland och Ukraina ”bör” man förstå ryska, men inte tvärtom. Eller har jag fel?)
Haha… vad det är härligt att få börja dagen med ett gott skratt.
Tack, Bodil
Till Lev:
Jag förstår ganska bra både danska och norska, men jag har upplevt att danskar inte förstått svenska. Eller har de kanske bara ”vägrat förstå”. *smile*
Lev,
med risk för att jag är hemmablind och ”fornstor”, så tror jag det är stor skillnad mellan ryskan tryck mot vitryskan och ukrainskan och svenskans ställning i Norden. Ärligt talat vet jag inte om det alls är så att danskar och norrmän förväntas första svenska bättre än vice versa. En annan sak är hur de nordiska bröderna faktiskt förstår varandras språk. Norrmännen har nog lättast att förstå de båda andra (om vi för ett ögonblick släpper norskans stora variantrikedom). Mycket grovt kan man säga att norska är danska med svenskt uttal (det här kan jag kanske få på skallen för). Det norska bokmålet bygger till stor del på danska och norskan uttal är också enligt objektiva kriterier tydligare än danskan. För danskarna är norskan (bokmålet då) relativt lätt begriplig och svenskan nog åtminstone drägligt begriplig. För svenskarna är norskan ofta rätt lätt att förstå, medan många behöver en ganska rejäl tillvänjning (och god vilja) för att förstå danska.
Marlena,
det var någons mediala pust av lättnad för att Sverige nu vid den grekiska krisen står utanför eurolandet, som fick mig att koka ihop det här.
En säker och sannfärdig analys om Sveriges ”läge” i Norden.
Tack for forklaringarna angaende spraken!
Tack, Lennart!
Lev,
vi får väl se om det kommer någon och reviderar mina beskrivningar här.