Ur DN söndagen den 13 december 1953

Bland bladen i Bertil Malmbergs diktsamling Under månens fallande båge som någon lockat mig att börja läsa om, har jag hittat ett urklipp ur Dagens Nyheter från söndagen den 13 december 1953. ”Framsidan” av klippet har rubriken ”Ur anteckningsboken – av Bertil Malmberg”. Jag vill nu läsa en sådan här ”anteckning”:

Inspiration

Mina krafter äro oerhörda.
Jag slet ett träd
ur jorden
och svängde det som ett tecken – för vad?
Ack, den ömkliga plantan
av en skälvande asp
som bevisade sin svaghet och min.

När jag, efter det där storslagna med tecknet, läste ”för vad?”, hoppade det till av skratt i mig, men sedan blev jag strax sorgsen över aspen.

På ”baksidan” av klippet fann jag ett stycke (resten hör till det bortklippta) av en artikel med överskriften ”Utvandrarnas själavårdare”. Låt mig läsa lite där:

För den stora utvandringen, den som försiggick närmast före världskriget och som kostade oss Karl Oskar Nilsson från Korpamoen och ytterligare en miljon svenskar, för den behöver man inte alldeles glömma den äldre och långt äventyrligare svenska framstöten mot möjligheternas land i väster. Kolonisationsäventyret Nya Sverige är som officiellt företag mycket kortlivat (1638-1655), och det lockade aldrig mer än några hundra svenskar till Delaware, men denna folkspillra växte, och den assimilerades påfallande långsamt. Ännu sent på 1700-talet var svenskan familje- och kyrkospråk i flera små samhällen i närheten av nuvarande Philadelphia.

De utttänjda förbindelserna mellan hemlandet, företrädesvis representerat av domkapitlet i Uppsala, och dessa förskingrade landsmän är en rätt nedslående, om inte tragisk historia.

(I det som följer har saxen tagit en bit av spalten, men jag gissar lite.)

Många av de utskickade prästmännen tycks ha varit moraliskt eller intellektuellt underhaltiga, och domkapitlets övervakning fungerade som man kan tänka sig ytterst ojämnt.

Här blir det svårare att läsa men jag ser något om en Carl Magnus Wrangels biografi med titeln Bland svenskamerikaner och gustavianer – sedan är den läsbara delen av texten slut.

De ting som för mig låter mest fantsieggande eller lockande i artikeln är dels avsnittet ” men denna folkspillra växte, och den assimilerades påfallande långsamt”, dels det där om de ”moraliskt eller intellektuellt underhaltiga” prästmännen som skulle övervakas.

5 tankar om “Ur DN söndagen den 13 december 1953

  1. Det kan vara fascinerande att i böcker som man köper på antikvariat hitta gulnade, prydligt urklippta recensioner, anteckningar i marginalen, förstrykningar. Meddelanden som varit på väg länge. Man blir nyfiken. Vem var den där människan vars namn står skrivet med bläck på försättsbladet?

  2. Mycket ofta läser jag i sådana här instuckna urklipp, för de ger en tidsatmosfär som det kan vara svårt att beskriva, men som texten liksom är inpyrd med.

  3. Städa! Låter det kul som boktitel? Min dotter önskade sig av någon anledning just den boken av E. Bengtsdotter. Jag letade överallt: slut på förlaget, slut på antikvariaten.. men så hittade jag ett exemplar och fick betala dyrt för det. Helt oanvänt. Kan det ha berott på dedikationen?
    ”till Nisse!
    3 grejer om dan!
    Obs! Inte mer.
    puss/ L

  4. Nej, ”Städa!” låter inte kul, inte som boktitel och inte som verklighet, fast ”tre grejer om dan” kanske är överkomligt eller uthärdligt.

  5. Jo visst, men Nisse var tydligen inte av samma åsikt, annars hade jag inte fått tag i en splitter ny bok på ett antikvariat.

Kommentera