Efter diverse halvlama artiklar jag på senaste tiden läst om DDR, texter där man gång på gång kommer tillbaka till att DDR-staten ändå hade en rad fördelar, så stötte jag igår i SvD på en artikel om detta land som var helt utan slöjor och förskönanden. Det är Cordelia Edvardson som håller i pennan.
Jag vill nu plocka ut några nyckelställen – men nej, det går visst inte, för hela texten är ju ett nyckelställe. Här är den:
Nostalgi kan, i vissa sammanhang, bli till en farlig och svårbotbar åkomma. Det är den insikten jag bär med mig efter många timmars läsning och tv-tittande om Berlinmurens fall och DDR:s hädanfärd.
Det var minsann inte bara en del "ossis" (medborgare i det forna DDR) som ville hävda sig mot "wessis" (de tyskar som hade sin hemvist i Västtyskland), också svenska intellektuella med ideologiska band till DDR kände sig manade att försvara det forna DDR mot det förenade Tysklands västliga del. NÅGOT gott måste det väl ha funnits i "arbetarnas och böndernas" paradis. (kulturarbetarna, på tyska " die Kulturschaffenden", var liksom en underavdelning av arbetarna i allmänhet.) Sant, kvinnornas ställning hade förbättrats genom utbyggnaden av barnomsorgen. Det rigida tyska skolväsendet öppnades så att begåvade barn, utan hänsyn till social bakgrund, fick samma chanser till högre utbildning som akademikerbarn. Och tänk på semesteranläggningarna för det arbetande folket! "Kraft durch Freude", "Styrka genom glädje", kallades det visst.
Å förlåt, nu slank jag visst in i fel decennium, det är så lätt gjort. Mycket i nostalgikernas skönmålningar låter bekant. Det är bara färgen, brunt eller rött, som skiljer. Somliga ossis, och deras svenska ideologiska vapendragare, påminner om att den skyhöga arbetslöshet som nu råder i den förenade Bundesrepubliken, speciellt dess östra del, inte existerade på DDR-tiden. Så sant, så sant, det var samma sak på 30-talet. Nazisterna fick snabbt bukt med arbetslösheten genom att bygga Autobahn och sätta fart på rustningsindustrin. Men DEN formen av nostalgi är det i dag ingen som vågar hänge sig åt – i varje fall inte i anständigt sällskap.
Nej, nostalgin är förbehållen den rätta läran. I ett av radions program hörde jag en svensk kulturarbetare som levt och verkat flera år i dåvarande DDR nostalgiskt sucka: "Det fanns en så mysig stämning av gemenskap där. Den saknar jag här." Flera andra personer i olika program instämde. Gemenskap? Menade man kanske realsocialismens förverkligande medels angiveri som livsform? Jag spionerar på dig och du spionerar på mig, när var tar sitt så tar jag mitt, och någon annan hamnar i Stasis garn, i förhörsrummen, fängelserna och koncentrationslägren. Ingen kan i dag, tjugo år efter murens fall, vara okunnig om Stasis (Staatssicherheitsdienst) oförtröttliga verksamhet. Stasis anställda och inofficiella informatörer överträffade per capita Gestapos medarbetare flera gånger om. Hyllorna med akterna där angiveriets skördar förvaras är kilometerlånga. Här finns inte bara namn och täcknamn på grannar, arbetskamrater och vänner som spionerade och angav varandra. Stundom skedde angiveriet även inom den trängre familjekretsen. Ingen gick säker. Det var "gemenskapens" pris.
Inte så underligt att många tyskar till dags dato inte vill granska uppgifterna om sin egen person i Stasis bevarade akter. Nej, jag skulle inte heller vilja veta att min bästa vännina plikttroget vidarebefordrade ett politiskt skämt jag berättade, som hon hjärtligt skrattade åt, till sin kontaktperson inom Stasi. För att nu inte tala om de, högst teoretiska, flyktplaner som jag under täcket viskade till min älskare, kanske fanns även de i min "akt". Det var ju så "gemenskapen" såg ut.
…
Här är länken till artikeln för den som vill kontrollera att jag återgivit den riktigt.
Tack för den texten, ja.
//JJ