Månad: februari 2008

titelblad till ”Orlando innamorato”

Matteo Maria Boiardo (1441-1494) levde och verkade i Ferrara och hade där nära förbindelser med hertigarna d’Este. Han påbörjade riddareposet (eller hur man ska klassificera verket) ”Orlando innamorato” (Den förälskade Roland) under mitten av 1470-talet och han dog innan det var avslutat. Verket är ett slags kombination av chanson de geste och roman breton, av ”Rolandssången” och ”Riddarna kring runda bordet” och ”Tristan och Isolde”. Men egentligen innehåller det mycket mer; gamla folksagor, antik mytologi, brottstycken ur Odysséen, ur Divina Commedia, ur ”Tusen och en natt”, ur ”Medea” blandas glatt och övermodigt med varandra till ett sprakande sagospel eller en makalös actionhjältedröm. Spelplatsen är först Karl den stores hov i Frankerriket, men strax kastas vi till Främre Orienten och sedan till Indien, Kina, Afrika, Nordeuropa, Sagans Land. Vi möter kungar och hjältar från Spanien, Danmark, Sverige, Vitryssland, Syrien, Tatarriket, Arabien och Indien. Och kampen mellan hjältarna är en enda lång serie av glada vilda blodbad – med ett och annat avbrott för intensiva famntag med någon ljuv kvinna på en grönskande äng. Kvinnorna är än undersköna späda varelser som behöver räddas från farliga jättar och våldsmän, än falska försåtliga trollkvinnor, än strålande svärdskämpar som utan vidare kan mäta sig med de främsta bland riddare. Svärden bär namn och är något av fristående gestalter som var och en har sin egen karaktär och sin egen historia. Hästarna är förslagna strateger som kan vända krigslyckan med något djärvt beslut.

första sidan i ”Orlando innamorato”

Eposet börjar med en hälsning till läsarna eller kanske snarare åhörarna och så tar handlingen vid. Vi befinner oss vid ett stort gästabud vid Karl den Stores hov. Anledningen är ett glansfullt tornerspel och många framstående riddare är på plats. Vid det främsta bordet, som är runt, sitter kungar och drottningar; kung Karl själv sitter på en tron av guld. Strax intill ligger saracenska stormän ”på mattor som vakthundar såsom de har för vana, ovilliga att visa aktning för frankiska seder”:

Anzi sterno a giacer come mastini
Sopra a tapeti, come è lor usanza,
Sprezando seco il costume di Franza.

Kring bordet nedanför kungabordet sitter hertigar och markiser och vid det tredje bordet har riddarna sina platser. Bland dem finns två av verkets huvudpersoner, Orlando och Ranaldo.

In träder plötsligt en underskön kvinna eskorterad av fyra jättar. Kvinnan heter Angelica och hon är dotter till kungen i Cataio, ett land som ligger någonstans i det som nu är Kina. Hon är där för att be Karl den Store om hjälp mot sitt lands fiender. Orlando ser Angelica och förälskar sig omedelbart. Spelet kan börja.

Bordsplacering vid Karl den Stores hov vid tiden för den stora torneringen; tyvärr glömde jag att kungabordet skulle vara runt, så det får ni tänka er.

Vi får under första sången också veta att den indiske kungen Gradasso sänt ut en styrka för att röva bort Orlandos svärd Durindana och Ranaldos häst Baiardo. Hela eposet är ett slags svindlande äventyr, en nästan ändlös kedja av strider mellan övermänskliga kämpar. Texten pulserar och dunkar, hjältarnas ansikten är högröda av upphetsning, det ryker ur hjälmarna, svärden blixtrar genom luften och blodet stänker över de gröna ängarna.

Ma pur a quattro gettò via la testa (Men på fyra kastade han av huvudet)

Parea che fuor de l’elmi uscisse foco (Flammor verkade slå upp ur hjälmarna)

Benedetto Croce talar om ”il gusto dell’energico e del primitivo” i det här eposet. Och visst har han rätt: det är både energifyllt och primitivt. Det är så genomsyrat av primitiva krafter att jag ibland känner mig som den magiska hästen Baiardo när jag läser: Jag kastar mig övermodigt hundrasidesvis genom bokbesten och blodet forsar – härligt – ut mellan bladen. Det går inte att läsa långsamt och det är – känns det som – helt onödigt att förstå allting. Och inte går det att hålla reda på alla episoderna i den våldsamma händelseströmmen, man får finna sig i att låta sig översköljas, också av den egna ”läsarbets-svetten”. Ja, det går inte att berätta den här historien riktigt, egentligen vill jag bara hälla den rakt över er, som svärdskamp, som blodströmmar, som trollbrygder – plötsligt minns varken ni eller jag vilka vi en gång var. Men vi kastar skölden – den löjliga feghetspjäsen – och griper svärdet med båda händer och klipper av huvudet på alla omkring oss. Världen rullar i blodiga konvulsioner. Ja, detta är historien om en kärlek.

•

Ludovico Ariosto (1474-1533), som också han levde vid det estensiska hovet i Ferrara, diktade sedan vidare där Boiardo slutade och skrev eposet ”Orlando furioso” (Den rasande Roland). Detta verk är långt mer raffinerat och genomtänkt uppbyggt än föregångaren och inspirationskällan, men det är om ”Orlando innamorato” som det handlar här.

Nyss slog jag upp en tidningssida som handlar om den rumänska poeten Nina Cassian (som enligt tidningen skrev sin första dikt för 79 år sedan). Min blick och min tanke fastnade i det här:

Nina Cassian förklarar att hon aldrig kunnat dela upp sitt liv i olika avsnitt som ”barndom”, ”ungdom ” och ”ålderdom”.

-Jag lever i alla åldrar samtidigt. Jag är fortfarande sju år, 21 år, 45 år, samtidigt som jag upplever de åldrar jag ännu inte uppnått. Livet är alldeles för kort för att delas in i olika åldrar, livet är bara en unik gest.

En av sagorna i Pentamerone heter ”L’orsa” (Björnhonan). Jag tänker inte berätta hela historien utan jag ger er sammanfattningen som finns i inledningen (som i alla de andra sagorna) och sedan plockar jag ut några citat för att ge er en föreställning om formuleringarna och uttryckssättet i den här vilda boken. Här är inledningen:

Il re di Roccaspra vuol prendere per moglie la propria figlia; e questa mercé l’astuzia di una vecchia, si trasforma in orsa e fugge alle selve. Qui, in una caccia, viene in possesso di un principe, il quale poi un giorno la vede nel suo aspetto naturale in un giardino, dove si stava a pettinare, e s’innamora di lei. Dopo vari casi, scoperta per donna, diventa moglie del principe.

Kungen av Roccaspra vill ta sin egen dotter till hustru; denna förvandlar sig genom en gammal kvinnas list till en björnhona och flyr till skogs. Där blir hon under en jakt infångad av en prins som sedan en dag ser henne i sin naturliga gestalt i en trädgård, där hon sitter och kammar sig och han förälskar sig i henne. Så småningom klarnar det att hon är en kvinna och då blir hon prinsens hustru.

Så lyder den summariska sammanfattningen. Här kommer nu undan för undan de citat jag valt ur själva sagotexten. Varje saga inleds med att sagoberätterskorna kommenterar den närmast föregående, i det här fallet ”Il serpente” (Ormen), en saga om kvinnlig list. Så här säger en av gummorna om denna företeelse:

E invero la femmina ha le malizie come granatini, infilate a cento per ogni capello: la frode le è madre, la bugia nutrice, la lusinga maestra, l’infingimento consiglio, e l’inganno compagno, che volta e rivolta l’uomo a suo piacere.

Det är sant att kvinnan är översållad med list som med små granater, på varje hårstrå finns det hundra: bedrägeriet är hennes mor, lögnen amma, smickret lärarinna, förställningen rådgivare, sveket hennes vän som efter behag vänder och vrider på mannen.

I början av själva sagan ligger drottningen för döden och hon säger till kungen att om han vill gifta om sig efter hennes död så måste den kvinna han gifter sig med vara lika vacker som hon själv. Annars – och här utslungar hon en förbannelse:

Altrimenti ti lascio una maledizione, spremuta con tutte le forze dalle mie mammelle; e te ne porterò odio perfino nell’altro mondo.

Annars lämnar jag dig en förbannelse, pressad med all kraft ur mina bröst; och jag kommer att hata dig för detta till och med i den andra världen.

En tid efter drottningens död kallar kungen till sig alla kvinnor i hela landet för att se om han kan finna någon bland dem som är lika vacker som den döda var. Kvinnorna får ställa sig i en lång rad framför slottet och en ganska dråplig scen utspelar sig när kungen försöker hitta den han söker:

E, andando e venendo, di su e di giù, come scimmia che non sta mai ferma, e affisando e squadrando ora questa ora quella

Och i det att han gick fram och tillbaka, upp och ner, som en apa som aldrig står stilla, synade han dem och granskade dem, den ena efter den andra

Naturligtvis hittar han ingen som är lika vacker som den döda drottningen varit och det är då han kommer att tänka på att hans dotter prinsessan är oerhört lik sin mor och lika vacker. När han föreslår att hon ska gifta sig med honom blir hon förfärad och under natten som följer försöker hon förtvivlat finna på en utväg. Då kommer en gammal kvinna till hennes hjälp. Hon ger Preziosa (så heter prinsessan) ett halmstrå som hon ska stoppa i munnen. När hon gör det förvandlas hon till en björnhona. Och när hon sedan tar ut det blir hon en prinsessa igen. Hon tackar kvinnan på ett mycket handfast sätt:

Rese gran mercé Preziosa alla vecchia, e, nell’accommiatarla, le fece dare una grembialata di farina e dua fette di lardo.

Preziosa tackade den gamla kvinnan och när hon tog avsked lät hon ge henne ett förkläde fyllt med mjöl och två skivor späck.

Strax därefter får vi på det här sättet veta att det mörknar:

E, quando il Sole, simile a meretrice fallita, comincia a cangiar quartiere

Och när solen likt en glädjeflicka utan framgång, börjar söka sig nya gator

•

Imorgon och några dagar framåt drar jag mig undan härifrån för att avsluta min läsning av Pentamerone och för att läsa ”Orlando innamorato” av Matteo Maria Boiardo. Jag hälsar er med denna röda sagokatt:

Jag har ibland gått förbi den här byggnaden, men egentligen aldrig tänkt mig att stiga in i den: ”Svenska Akademien” lyder, inte helt överraskande, frisinskriften. Men härom kvällen gick jag alltså uppför de här trappstegen och in genom den höga porten.

Svenska Akademien i ljus och skugga morgonen därpå

Titeln på kvällens sammankomst var ”Kritikern Klara Johanson”, ett försök till en avgränsning kanske eller bara ett namn – något ska ju en sådan här sak heta. Salen vi satt i vara stor och sobert pampig och försedd med förgyllda ornament. Jag tog inga bilder, så jag får lita på mina opålitliga minnesbilder: guldiga pilastrar med joniska kapitäl tror jag att jag såg. Publiken var mycket städad och disciplinerad – punktvis var disciplinen kanske lite väl långt driven: när jag vid ett tillfälle lite hastigt vände blad i min anteckningsbok, väste en dam brevid mig ”måste du blädda så där hela tiden?!” (Jag avledde min irritation över frågan med att anteckna ”Fienden sitter bredvid mig”.) Sammansättningen vad gäller ålder och kön motsvarade väl ungefär den vid en standardgudstjänst i svenska kyrkan, men där upphör likheterna, för varje plats i den stora salen var fylld.

Horace Engdahls inledning med Klara Johanson-citatet ”Jag är ingenting om inte diktare – och jag är inte diktare” fick mig att genast känna mig hemmastadd – och att åtminstone för ett tag sluta fundera över rummet och publiken. En stund talade Engdahl om Akademiens planer på att återskapa Klara Johansons ”bokrum”, det så kärleksfullt omtalade rummet där hon hämtade liv och kraft ur sina böcker, ur ofta sedan länge döda författares ord. ”Men det är inte något för boktjuvar för det är en läsares och en inte en boksamlares bibliotek”, lät Engdahl oss veta.

Efter detta exordium tog Carina Burman till orda och därmed tog föredragsdelen av aftonen vid. Burman talade utifrån Ciceros ord om ”vita activa ” versus ”vita contemplativa” om KJ och hennes föregivna tillbakadragenhet och världsfrånvändhet. Nej, Klara var minsann också en del av sin tid och hon deltog med energi och uthållighet i dess strider. Hon skrev för en offentlighet och hade mål för samhället som hon slogs för att nå. Burman kallade henne en ”sällskaplig enstöring” och tillade att ”bokrummet” inte bara var en eremitsfär utan att det också kunde vara ett öppet rum dit andra människor var välkomna. Ja, och så sa hon – och det tycker jag alltid om att tänka på – att Klara aldrig var någon representant för någon grupp utan att hon alltid var hon själv.

Det längsta avsnittet på programmet – i alla fall minns jag det så – var ett samtal om KJ mellan Jonas Ellerström, Carina Burman, Ingrid Svensson och Anna Bohlin. Först snuddade Ellerström vid de böcker om KJ som kommit ut före Carina Burmans bok, ”K.J. En biografi”, böcker av Torsten Ekbom, Nils Afzelius – Greger Eman; och där hände något märkligt: För en stund kände jag att atmosfären i rummet blev en annan och att en ande svävade förbi. ”Han är inte längre här ibland oss”, sa Ellerström.

Anna Bohlin talade lite om ironin i KJ:s texter och om ironi mera i allmänhet. Ingrid Svensson log vänligt ironiskt mot Akademien och sa att det finns en hel del intressantare saker av KJ på ett annat stället, nämligen på KB och närmare bestämt bland handskriftssamlingarna – där IS själv presiderar – och dit är ”alla som är över 18 år välkomna”, sa hon och lät blicken glida över åhörarskaran. Samtalet gick hit och dit. Vi fick höra om KJ:s engagemang för freden i samband med första världskrigets utbrott, men också något om hennes raljerande med fredsrörelsen. Den ena sidan efter den andra i Klara Johanson vändes fram: KJ:s favoritepok motsvaras ungefär av Goethe livstid (1749-1832) och Goethe hörde också till fixstjärnorna på hennes litteraturhimmel. KJ ville vara en samtida till sina stora favoriter, hon umgicks i skrift med Goethe, Kierkegaard och Fredrika Bremer med en sådan intimitet som om de verkligen varit hennes nära vänner. Glimtar från Klara Johansons många år med livskamraten Ellen Kleman blixtrade förbi, liksom striderna med den konservative litteraturkritikern Fredrik Böök och utgivningen boken ”Den undre världen” – en prostituerads dagbok som sammanställts (och redigerats?) av KJ. Hennes syn på litteraturkritikerns roll som i djupaste mening subjektiv betonades ett flertal gånger. Den samtalande kvartetten kom också in på något som man skulle kunna kalla för Klaras ”rollspel”. Under en tid skrev hon under både signaturen K.J. och signaturen Huck Leber och stundom kunde dessa båda – en kvinna och en man – polemisera med varandra, ibland till och med samma dag i samma tidning. De fyra svävade mellan kritik (att bedöma) och essäistik (att älska) i Klaras skrivande, någon tyckte sig kunna se motsatser mellan dessa båda, någon tyckte sig se ett slags kontinuum. Det ena behöver kanske inte utesluta det andra.

Jag slutar med några av citaten som dök upp under samtalets böljande fram och tillbaka: ”Husmödrarna reser vart de vill och berättar att de alltid sitter hemma” , ”flanörerna – dessa fåniga unga män” och: ”Till sist blir allting litteratur”.

…

PS Jag har försökt skapa lite ordning bland mina Klara Johanson-texter. I den här länken finns just nu 27 texter med mer eller mindre stark anknytning till KJ.