Salongen – bokslut och framtidsfunderingar

![Salongen](/wp-content/salongen.jpg @alignright)För lite drygt ett år sedan kom [Salongen]( http://www.salongen.de/) till. Den är nu ungefär vad vi, Jelena Selin och jag, hade tänkt att den skulle bli, en tidskrift om europeisk litteratur. Och tyngdpunkten ligger, som vi föreställde oss redan när vi började, lite öster om det som brukar betraktas som Europas mitt, men i verkligheten kanske just mitt i Europa.

En ganska ansenlig samling skribenter har under året som gått gjort det möjligt för Salongen att ge vidd och mångklang åt sin röst. Jag följer listan över skribentnamnen: Mateusz Hartwich, Juri Andruchovitj, Thomas Nydahl, Lars Gustafsson, Hilke Gerdes, Jens-Christian Brandt, Andrzej Stasiuk, Grazia Casagrande, Eric Dickens, Lev Hrytsyuk, Natalka Bilotserkivets, Sven Olov Karlsson, Barbara Karlson, Nina Weitzner, Aris Fioretos, Kostyantyn Moskalets, Peter Kümmel, Eszter Radai, Mario Scheuermann, Kathrin Kowarsch, Håkan Lindgren, Tatjana Gromaca och Rossella Iannone. Dessutom har ett antal författare och förläggare varit vänliga nog att svara på intervjufrågor eller att delta i samtal kring böcker och litteratur.

Och hur fortsätter vi då? Som vi börjat, men också på andra sätt. Vi vill ju nå ut, längre ut. Meningen med Salongen är inte bara att läsa, samtala om och leva med europeisk litterrtur – i och för sig mycket nog – utan vi vill ju nå nya läsare, vi vill intressera fler människor för den europeiska litteratur som endast sällan eller i undantagsfall når Sverige och svenska läsare. En väg är kanske att hitta ”litteraturkorresponder” i olika europeiska språkområden, som hjälper oss att hitta det värdefulla nya och att gräva fram det äldre som eventuellt glömts eller som aldrig nått hit. En början har vi gjort med Lev Hrytsyuk som skickat oss modern ukrainsk poesi direkt från Lviv där han bor. Kanske kan också Rossella Iannone i den italienska söderns Battipaglia bli en annan sådan här direktröst från ett litteraturområde. Och Mario Scheuermanns vinessäistik börjar bli ett slags självklar beståndsdel i salongsvärlden.

Kanske kommer vi under detta andra salongsår att ta steget från svensk-tysk tidskrift om europeisk litteratur till europeisk tidskrift om europeisk litteratur. Ett annat steg att ta är att ge mer utrymme åt läsarnas röster, eller ska vi säga att locka fler att delta i samtalen. Här behöver vi goda råd, tror jag. Kanske kunde vi också skapa ett slags ”öppen plats” i Salongen, en plats för förslag om författarskap och verk som vore önskvärda att ta upp. Sedan finns ju också ”pappersfrågan” – ska vi fortsätta att vara en nättidskrift och ingenting annat eller borde vi ge ut åtminstone något nummer om året på papper?

PS Den senaste texten i Salongen är skriven av Rossella Iannone och den heter ”Om en roman av Margaret Mazzantini”.

8 tankar om “Salongen – bokslut och framtidsfunderingar

  1. Jag vet inte om jag tror att något enstaka pappersnummer skulle göra någon större nytta. Det utkommer inte tillräckligt ofta för att dra nämnvärt antal fler läsare. Det tillför en del krångel och jag kan tänka mig att det har svårt att bära sig ekonomiskt. Vad skulle Salongen vinna på det, egentligen?

    //JJ

  2. Tack Johan,
    för att du intresserar dig. Det här med pappersnummer hör vi lite då och då. En del människor tycker att papper är trevligare att läsa ifrån och det verkar inte vara en strikt åldersfråga utan även unga eller i alla fall yngre människor säger ibland att det skulle vara en fördel med åtminstone ett och annat pappersnummer. Det ekonomiska är naturligtvis ett problem (i vilket fall som helst egentligen), men det finns ju större möjligheter till kulturstöd av olika slag för papperstidskrifter än för nättidskrifter. Å andra sidan vill vi ju inte gå ifrån nätbaseringen – det finns ju många fördelar med den: rörlighet, kommunikation med läsekretsen, ekonomi – utan pappersutgivningen skulle i så fall bara vara ett komplement. Det finns tidskrifter utför sådana här ”balansnummer” och klarar det.

  3. Javisst, jag ifrågasätter inte papperspublicering som sådan. Jag ser bara inte rollen komplementet skulle spela här: med tanke på att det inte direkt brukar vara en inkomstkälla och inte någonting som sprids till nämnvärt många personer som inte redan läser vad som skrivs undrar jag om inte en del av resonemanget alltför ofta när man gör sådant här (därmed inte sagt att det är det nu) är att man vill finnas på papper för att det så att säga känns mer äkta. Det beror förstås på vilken skala man har tänkt sig, om man skall göra seriösa försöka med distribution och så vidare, men … det känns svårt att göra med ett nummer om året. Det är klart att det skulle vara trevligt att kunna bläddra bland texterna – de allra flesta föredrar att läsa på papper, skulle jag gissa, inte bara en del – men personligen skulle jag som läsare föredra att man lade den energin på salongen.de och gjorde nättidskriften, men de fördelar den har (först och främst i form av kommunikation), bättre.

    Vilket jag väl påpekat nu, så jag skall försöka lämna rum åt andra läsare och ge mig ut i morgonsolen istället.

    //JJ

  4. Förmodligen har du rätt om det här med papperskomplementet eller så får det komma i samband med något speciellt evenemang, där något sådant kunde ha en uppgift att fylla (jag vet inte mer konkret vad jag menar med ”speciellt evenemang”).

    Det gäller alltså att hitta vägar för att göra nättidskriften mera interaktiv eller tanke- och idéutbytesvänlig. Här finns säkert en del rent praktiska saker som jag/vi borde komma på lösningar till.

  5. En annan sak man skulle kunna göra, slog det mig när jag kom in från min löprunda runt Vassbotten nu för en halvtimme sedan, är att lite billigare trycka upp bra och representativa artiklar som dels är ett bra ansikte för Salongen och dels är värda att sprida bara för att de skall läsas, och ha att dela ut vid bokmässor och dylikt. Nackdelen är att jag – ovetenskapligt, men baserat på erfarenheter med att arbeta med stora hemsidor – inte direkt tror på att få folk att ta steget från papper till nät. Det är så få som tar hem det där adressen står, sätter sig framför datorn och skriver i den. Om man lyckats väcka intresse genom att få dem att läsa artiklar de tycker om och vill ha mer av ökar i och för sig förmodligen chanserna rätt rejält. Men det var mer som ett sidospår, är väl ännu långt mindre ekonomiskt än papperskomplement som man säljer och, som konstaterat, en helt annan sak.

    //JJ

  6. Aha, Vassbotten, det kanske snart är dags för bad där, hundbad i alla fall.

    Inför förra bokmässan i Göteborg funderade vi på att trycka upp ungefär något sådant som det du beskriver, men vi kom aldrig till skott. En sak åt pappershållet som vi faktiskt gör – hittills i liten skala – är att publicera salongstexter i papperstidskrifter med en länk till Salongen tryckt under texten. Det är svårt att veta hur många läsare man når på det sättet, fast det är ju alltid värt att försöka. Jag kommer visst inte av det här papperssidospåret…

  7. Återigen helt ovetenskapligt och helt och hållet baserat på mina personliga erfarenheter av att arbeta med projekt på nätet, så drar det ytterst få nya läsare. Kanske kan man få några fler om man har ett helt hälfte bara tillägnat Salongen, men enstaka texter med bifogad länk gör nog ingen märkbar skillnad. Steget från papper till skärm blir för stort. Vill man dra nya läsare till nätet är det huvudsakligen på nätet man får leta efter dem, eftersom det är så oändligt mycket enklare att följa en länk än att ta sig från tidskriften till datorn och där skriva in adressen för hand. Därmed inte sagt att det är en dålig idé, för förhoppningsvis är ju de enstaka texterna från Salongen värda att sprida bara för att hitta fler läsare åt just dem.

    //JJ

  8. Pappersspåret är kanske i rätt hög grad en pappersdrake. Dags att fästa blicken och energin på hur vi kan göra nätvägarna mer farbara.

    Tack för ditt funderande här, Johan!

Kommentera