Ryklin på bokmässan i Leipzig
En av de två mottagarna av årets stora bokpris vid bokmässan i Leipzig – ”Leipziger Buchpreis zur Europäischen Verständigung” – var Michail Ryklin. Han fick priset för boken ”Mit dem Recht des Stärkeren” (med den starkares rätt), en bok som ger en bild av demokratins belägenhet i dagens Ryssland genom beskrivningen av ett händelseförlopp som tog sin början vid en konstutställning på Sacharow-Centrum i Moskva 2003. Utställningens namn var ”Se upp, religion” och verken var gjorda av konstnärer från Ryssland, Armenien, Georgien, USA, Kuba, Bulgarien, Tjeckien och Japan. Enligt Ryklin innehöll utställningen egentligen inget sensationellt och en del av verken hade visats på annat håll tidigare. I alla fall blev utställningen attackerad och utsatt för stor förstörelse av ortoxa grupperingar med stöd högt upp i den politiska ledningen i landet. Efteråt följde en process, men det var inte de som hade vandaliserat utställningen som ställdes inför rätta och dömdes utan i stället några av utställarna – bland annat Ryklins fru. De anklagades för ”underblåsande av nationella och religiösa konflikter”.
Ryklin skildrar förloppet, med fokus på rättegångarna, i tre olika versioner, dels ur de anklagades synvinkel, dels som krönikör som följer händelseförloppet steg för steg och slutligen gör han ett försök att tolka sin samtid genom de här händelserna.
De anklagade isoleras mer och mer från sin invanda omgivning, de får ett slags pariaställning i samhället, bekanta hälsar inte längre, vänner blir allt ”försiktigare” i umgänget med dem. Rättsalen fylls med människor som är ”sårade och upprörda” över utställingens ”blasfemiska” innehåll. Hela tiden ser man till att de anklagade och de som vågar stödja dem befinner sig i minoritet.
Ryklin jämför med rättsprocesser från Sovjettiden och finner slående likheter. Dessutom jämför han med nazismens Tyskland och fascismens Italien och drar sedan slutsatser beträffande vad detta kan innebära i förlängningen:
Att förstöra den offentliga politiska sfären har sitt pris, det gäller för Italien på tjugotalet, för Tyskland på trettiotalet precis som för Putins Ryssland i början av 2000-talet. Att operera med hemliga polisens metoder är omöjligt utan stöd från den makthavande ideologin. Därför kan vi tyvärr inte låta staten döma i kulturfrågor. Staten är själv en aktiv aktör på det här fältet, den har sina insatser och favoriter och den samtida konsten, den ansvarsfulla och kritiska konsten, hör uppenbarligen inte till dessa favoriter.
En människorättskämpe och tidigare lägerfånge, Sergej Kovaljev, som trots alla hinder tagit sig in till rättegången, lyckas vid ett tillfälle få ordet. Han anklagar då den ortodoxe patriarken Aleksijs II för ett intimt samarbete med KGB när det begav sig och Kovaljev tillägger sedan att det inte kan ha varit något problem för patriarken att hitta ett gemensamt språk med ”KGB-överstelöjtnanten” det vill säga med Putin. Kovaljev avslutar uttalandet med orden: ”Om detta är lögn, så får ni dra mig inför rätta.” Ingen säger något. Men detta är ett undantag. I allmänhet får de som stödjer de anklagade ingen möjlighet att säga något av vikt.
Ryklin diskuterar i sin bok begreppet ”kontrollerad demokrati” och han säger då bland annat så här:
En kontrollerad opposition är en nödvändig beståndsdel i projektet ”kontrollerad demokrati”.
Ryklin skildrar på ett ställe den irritation som utlöses av komplikationen att några av utställarna visar sig vara ortodoxt troende utan att för den skull vara fördömande mot andras åsikter och tankar.
Det retade dem märkbart att några konstnärer också var ortoxt troende, att tron alltså var förenlig med deras verk och med en vägran att tillgripa våld och ett avvisande av fundamentalism.
Ryklin visar på märkliga missuppfattningar beträffande den ryska statens förhållande till den ortodoxa religionen:
Många av de ”kränkta” visste inte ens att den Ryska federationen inte är en ortodox utan en sekulariserad stat. Ett av vittnena för åklagarsidan förklarade att samtida konst på sin höjd intresserar galningar ett annat vittne kallade hela Moskvas centrum för en helig plats, där det är uteslutet med utställningar av den här typen av konst.
Ryklin menar att händelserna kring utställningen ”Se upp, religion!” och liknande incidenter visar att Ryssland kan vara på väg ut ur den europeiska kultur- och rättssfären.
PS Jag vill här tillägga att jag ännu inte läst hela boken och att jag på grund av tidsbrist inte lyckats ge någon riktigt sammanhängande beskrivning av innehållet i boken här. Min förhoppning är dock att jag väckt någons intresse för det Ryklin berättar om. Kanske finns den i engelsk översättning, för den som inte kan läsa den på ryska eller tyska, men jag vet alltså inte. Möjligen kan det här locka till en översättning till svenskan…
Bodil, efter vad som hände i Moskva igår, då specialtrupperna med våld slog ner en demonstration mot Putin, är det befriande att läsa dagens text. Det finns motröster, det finns motrörelser, och som gamle schackvärldsmästaren sa från lastbilsflaket i tv igår, så gäller det att se till att dessa röster och rörelser når oss. Att det finns en rad intellektuella som hånar oss när vi gör det – och som i grunden är trygga med Putin vid makten – får inte vara ett hinder. Jag vet ju från nära håll rätt mycket om det som pågår i Ryssland, och det jag får i mina händer och läser skrämmer mig. Ibland kan man med en nostalgisk tår i ögat tänka tillbaka på Gorbatjov, den era då allt var uppbrott och man tyckte sig kunna ana en bättre framtid. Så blev det inte. Den tiden bar på så många illusioner. Jag såg ett nyhetsinslag från Polen igår. Likadant där. Så här många år efter murens fall vill ”demokratins” härskare nu detaljkontrollera en stor del av befolkningen för att se om de ”samarbetade” med säkerhetspolisen. Det är ju löjeväckande, och det kommer att ställa till stor skada både för individerna och för hela samhällsklimatet, när nu angiveri åter blir ett inslag i vardagslivet. Det är svårt att förstå logiken i händelseutvecklingen, men det är nödvändigt att belysa den. Tack för att du gör det Bodil!
Thomas,
jag har själv missat det som hände i Moskva igår. Sådant här händer tydligen hela tiden.
Jag tittar nu på ett ställe i Ryklins bok som jag har strukit för. Det handlar om svårigheten att sluta sig samman mot det här förtrycket. Jag citerar en bit:
*Vår isolering är och förblir en viktig komponent i förtrycket. Om offren hade kunnat vara mer solidariska med varandra – detta är jag säker på – skulle dagens nivå på den sociala repressionen vara omöjlig.*
Det här får naturligtvis inte uppfattas som en form av ursäkt för förtryckarna och förtrycket, men det visar på en komplikation som finns och som man inte heller bör glömma.
Mitt i prick Bodil! Suzanne Brøgger skrev för rätt länge sedan en essä som talade om ”atomiseringen” av det moderna västerländska samhället. Kanske är det samma sak? Just därför tycker jag att demonstrationerna mot Putin – trots att de slås ner med våld – utgör ett slags brytning med isoleringen och atomiseringen som samhällsform. Solidaritet är ju – alldeles bortsett ifrån att ordet fullständigt urvattnats i tusen politiska kampanjer – alltid den komponent som kan frambringa förändringar, även om de till en början kan te sig mikroskopiska.
Och förtryckande makthavare vet ju ofta väldigt väl hur man spelar på den här strängen. Människor i en diktatur (och väl inte bara där) känner det ofta som om de hade nog av sina egna plågor, man vill helst inte ta risker för andras skull, eftersom man tycker att de egna riskerna räcker. Och därför sviker man varandra och alla (nej inte alla) blir till ett slags redskap i förtryckets händer. Det är en sådan lättnad att inte själv vara måltavlan för en stund. Men den här atomiseringen gör oss mycket mera lättledda och förtryckbara i det långa loppet.
Jag vill i detta sammanhanget dela med mig av en nytillkommen insikt efter läsningen av Joseph Stiglitz’ ”Globalization and its discontents”. Stiglitz beskriver där bland annat vad som hände i Ryssland efter 1989 med den chockförändring från kommunism till marknadsekonomi som genomfördes. Resultatet har blivit stora klyftor mellan en rik oligarki-elit och en stor underklass, medelklassen har i princip försvunnit, ekonomin är korrumperad, inga institutioner för rättssäkerhet etc har bildats. Det fick mig att bättre förstå dagens situation och även varför en del längtar tillbaka till Sovjetunionen.
Man kan också tänka på en viss östeuropeisk historia (jag minns inte från exakt vilket land den är, möjligen cirkulerar den i flera) om fisken och kommunismen:
*Det är lika svårt att göra en demokrati av ett kommunistland som att göra en fisk av en fisksoppa.*