Thomas Mann – Den falske ynglingen
23/11 -2006
För någon vecka sedan, eller när var det? – här har hoppats och vistats i limbo och på vallmofält så intensivt på sista tiden att jag inte riktigt minns – nå, för ett tag sedan pratade jag i alla fall helt flyktigt om Thomas Manns ”Der Tod in Venedig” här. Och jag tänkte då att jag skulle återvända till den novellen någon gång. Jag tänkte att jag på prov skulle dra ut en tråd ur den mannska väven i den här novellen. Thomas Mann har ju ett oerhört medvetet och genomtänkt sätt att bygga upp sina gestalter och händelseförlopp – läser man texterna noga och helst många gånger så ser man att väven består av långa tema-variation -variation-…-trådar. Idag tänker jag dra lite i ”den-falske-ynglings-tråden”.
Gustav Aschenbach, en framgångsrik nu åldrande författare, lämnar full av tvivel på sitt författarskap ja, på sig själv som människa, på sitt liv, München och reser söderut. Han vet först inte vart exakt han är på väg. Drivkraften är ”längtan bort.” Han hamnar i Istrien, i Pola, men känner, att ”det var inte hit”, så han stiger ombord på en ångbåt med destinationen Venedig.
När Aschenbach står där uppe på däck och tittar ner på folket på kajerna i Polas hamn och på andra passagerare som just stigit ombord, ser han något som väcker hans uppmärksamhet. Bland passagerarna på andraklassdäck ser han en grupp unga män, som alla verkar mycket uppsluppna inför utflykten till Italien. Han följer gruppen med blicken en stund och upptäcker plötsligt att en av de unga männen inte alls är ung, utan en sminkad gammal man:
Einer, in hellgelbem, übermodisch geschnittenem Sommeranzug, ROTER KRAWATTE und KÜHN AUFGEBOGENEM PANAMA… Mit einer Art von Entsetzen erkannte Aschenbach, daß dieser Jüngling falsch war. Er war alt, man konnte nicht zweifeln. Runzeln umgaben ihm Augen und Mund. DAS MATTE KARMESIN DER WANGEN war Schminke, das braune Haar unter DEM FARBIG UMWUNDENEM Perücke, sein Hals verfallen und sehnig, sein aufgesetztes Schnurrbärtchen und die Fliege am Kinn gefärbt… und seine Hände, mit Siegelringen an beiden Zeigefingern, waren die eines Greises. Schauerlich angemutet sah Aschenbach ihm und seiner Gemeinschaft mit den Freunden zu… Widerlich war es zu sehen, in welchen Zustand den aufgestutzten Greisen seine falsche Gemeinschaft mit der Jugend gebracht hatte. (Versalerna här är mina och det kommer de att vara i nästa citat också.)
Aschenbach anfalls vid denna åsyn av en känsla av skräck och avsmak, som han först så småningom lyckas frigöra sig ifrån, om han nu alls kommer ur känslan helt.
Nu gör jag ett hopp(!) i texten för att inte bli för långrandig: Aschenbach slår sig ner i ett hotell i Venedig och där förälskar han sig efter en kort tid i en underbart vacker polsk pojke, Tadzio. Efter en tid cirkulerar Aschenbachs liv kring Tadzio, det finns ingen plats för något annat. Allt han gör har som mål att komma närmare Tadzio, att behaga Tadzio. Och till sist (ja, det är kanske inte ”till sist” riktigt) finner vi honom i en situation där vi plötsligt känner igen tråden från upplevelsen på ångbåten. Ett tag har den löpt underjordiskt, men nu är den upp i ljuset igen. Aschenbach börjar ”föryngra” sitt utseende. Han klär sig ungdomligare och flottare, han färgar håret, han sminkar sig:
Er fügte seinem Anzuge jugendlich aufheiternde Einzelheiten hinzu, er legte Edelsteine an und benutzte Parfums… er besuchte häufig den Coiffeur des Hauses… der Beredte wusch das Haar des Gastes mit zweierlei Wasser, einem klaren und einem dunklen, und es war schwarz wie in jungen Jahren. Er bog es hierauf mit der Brennschere in weiche Lagen… Aschenbach sah im Glas seine Brauen sich entschieden und ebenmäßig wölben, den Schnitt seiner Augen sich verlängern, ihren Glanz durch eine leichte Untermalung des Lides heben, sah weiter unten, wo die Haut bräunlich-ledern gewesen, weich aufgetragen EIN ZARTES KARMIN erwachen, seine Lippen, blutarm soeben noch, himbeerfarben schwellen, die Furchen der Wangen, des Mundes, die Runzeln der Augen unter Creme und Jugendhauch verschwinden, erblickte mit Herzklopfen einen blühenden Jüngling… SEINE KRAWATTE WAR ROT, SEIN BREITSCHATTENDER STROHHUT MIT EINEM MEHRFARBIGEN BANDE UMWUNDEN.
Aschenbach är nu själv en falsk yngling – just en sådan som en gång väckte hans djupaste vämjelse. Den närmast makabra sensualismen i det här sista stycket är oerhört raffinerad särskilt i sin korrespondens med stycket om gamlingen på ångbåten och den räcker läsaren bilden av en människas förfall och undergång djupt in i kroppen som ett rent fysiskt illamående. Och betraktar ni de två citaten så ser ni att det inte är fråga om några mekaniska upprepningar utan om fint glidande variationer som liksom kryper under huden på oss läsare… (Möjligen har mina versalmarkeringar förgrovat intrycket – tänk bort dem om de stör.)
Att hoppa(s)
22/11 -2006
Egentligen skriver jag aldrig något om min familj här under pausträdet – utom om Londi då, men hon är ju hund – och så har jag också tänkt att det ska vara i fortsättningen. Men någon gång gör jag ett litet undantag och idag är det dags för ett sådant.
När Alexandra (som nu är 19) var ungefär ett och ett halvt år hade hon ett allvarligt och krävande projekt i sitt lillflickshuvud. Hon ville kunna hoppa. Hon såg andra som hoppade och det såg fint och lätt ut – och spännande också. Själv kunde hon både gå och springa riktigt bra, men hoppa det kunde hon inte. Men hon ville. Många gånger om dagen ställde hon sig med fötterna ihop och koncentrerade sig intensivt och så uttalade hon med stor kraft det magiska: ”ooppii, oppaoopp”. Med den formelns hjälp försökte hon lösgöra båda fötterna från marken samtidigt. Om och om igen utförde hon experimentet, men fötterna stod där de stod.
Att vilja hoppa på ett sådant sätt, fastän man inte kan hoppa, är inte det att hoppas? Idén om hoppet är en bild för hoppet.
Sydslavisk vallmovisa
21/11 -2006
Vandringen bland blommor fortsätter här under pausträdet – från tulpan till vallmo och så åter till vallmo. Texten som följer här är en sydslavisk folkvisa där vallmon spelar huvudrollen. Det är Sejfo som letat fram den åt oss och det är han som har gjort den första grundöversättningen, som följer här:
Vallmorna röda
Åter har de blommat ut
I sädesfältet vallmorna gömda,
Åkrarna har täckts
Av blommorna deras röda.
Vet du, kära modern min
Vad det är för blommor,
Som på våra åkrar växer
Så vackra, så röda?
Bittra växter är det, min son
Bittert är det som blommat,
I stället för gyllene vete
Ogräset är det som vuxit.
Mycket blod har spillts,
Ängarna ödelagts,
O det enda som är kvar
Är vallmors blommorna röda.
Sedan har jag utifrån Sejfos text gjort ett försök till en egen version; rytmiskt stämmer den inte, men det går ju att arbeta vidare. Här under kommer den och nedanför vallmobilden följer originalet. Har ni kommentarer, frågor eller förslag på förbättringar, så är naturligtvis allt sådant välkommet.
Vallmo röd
Ännu en gång står den i blom
Vallmon i sädesfältets gömmor
Översållade åkrarna står
Med blommornas röda.
Vet du mor, kära mor
Vad det är för blommor
Som växer på åkrarna här
Så vackra, så röda?
Bittra växter det är, min son
Bittert det är som blommar
I det gyllene vetets ställe
Växer nu ogräset upp.
Mycket blod har spillts
Och ängens gröna ödelagts
Det enda som finns åt oss kvar
Är vallmoblommor röda.
Makovi crveni
Opet su jutros procvali
U žitu makovi skriveni
Sve su nam njive ovili
Cvjetovi njihovi crveni
Znaš li majko, majčice
Kakvi su ono cvjetovi
Što rastu po našim njivama
Tako divni crveni?
Gorki su sinko plodovi
Čemer je ono procvao,
Umjesto zlatne pšenice
Korov je tamo niknuo
Mnogo je krvi poteklo
Polja su nam opustjela
Jedino što je ostalo
Cvjetovi maka crvenog
”Rebellisk ungdom”
20/11 -2006
Jag har placerat det här inlägget i kategorin ”politik”, men hade jag haft kategorin ”absurditeter” hade den kanske passat bättre där. På bilden här under ser ni en åldrad diktator som bläddrar eller läser i sitt husorgan ”Juventud rebelde” (Rebellisk ungdom). Han är klädd i en tröja som på ett dagisaktigt sätt är märkt med hans namn. Tröjan är av märket Adidas.
Limbo
19/11 -2006
Jag mediterar över ordet ”limbo”, som gång på gång har hamnat i min väg på sista tiden. Själva klangen i ordet är tilltalande: harmonisk med en lätt magi över sig, ordet sjunger och studsar liksom i huvudet på mig: limbo, limbo, limbo…
Vad betyder det då? Det betyder ”varken himmel eller helvete”. Svaret är som början till nya frågor – vad är himmel, vad är helvete? Himlen är dit man vill komma eller dit man ska vilja komma, fast himlen går inte föreställa sig och inte går den att beskriva. Och helvetet, ja, dit vill man inte, eller hur? Kanske är det lite lättare att föreställa sig helvetet än himlen och visst beskrivs helvetet mycket oftare och uttrycksfullare – tänk bara på ”Divina Commmedia”! Nog är det väl ”Inferno” som läses och som intresserar (tänk bara på femte sången om Paolo och Francesca!) – ”Purgatorio” och ”Paradiso” ligger långt efter där. Purgatorio eller skärselden är det då besläktat med limbo? Det ligger ju emellan himmel och helvete, men nej, med limbo har skärselden ingen likhet. Skärselden för till himlen, den är ett slags väg, en knagglig väg men en väg. Limbo är något annat, limbo för ingenstans. Är limbo ett tomrum? Eller tomhet? Ett icke-vara? Om man säger att man befinner sig i limbo, vad menar man då? Limbo är en plats där man inte vill vara, limbo är ett tillstånd man inte vill befinna sig i. Är limbo ett slags helvete utan konkreta plågor? Är limbo frånvaron av allt?
Stig Dagerman: Genom de hängdas skog
18/11 -2006
Jag har läst vidare i Stig Dagermans ”Tysk höst” och nu är det bara något enda kapitel kvar. Mycket har gripit och en hel del har skakat mig, men inget ställe har gjort så stark intryck på mig som det första stycket i ”Genom de hängdas skog”. Detta lilla stycke utgör en fulländad helhet, det är en pärla utan minsta rispa. Det är som ett ödesdrama, där vi redan från början vet allt som kommer att ske, men ändå hungrigt och liksom fastnaglade i andlös spänning matar in rad efter rad i oss, fulla av sorgsen skräck inför det som berättas, fulla av beundran inför berättelsens strama perfektion – som märkligt nog är innesluten i en aura av mildhet:
Snabbare än allt annat slickar skogarna sina sår. Här och där står visserligen en arbetslös kanon mellan ekarna med ett brutet rör, som skamset och buttert glor ner i marken. Skalen efter små brunna bilar ligger nedanför slänterna som jättestora konservburkar. Slarviga jättecampare har varit i farten i dessa de mest ambitiöst välordnade av alla världens skogar. Men ändå har kriget kryssat skonsamt mellan träden och genom de små byarna, som bara upplevde bombanfallen mot storstäderna som röda norrsken om nätterna och kände grunden skaka och hörde dörrar och fönster slå. Något enstaka hus strök väl med av misstag, och dit är byns tragedi koncentrerad. I den lilla byn vid Weser var det en tandläkares hus som blev träffat en vårmorgon mitt under mottagningen, och doktorn, sköterskan och alla de trettio patienterna dödades. Men ute i trädgården gick en man fram och tillbaka och väntade medan hans dotter fick en tand utdragen inne i huset, och i väntrummet satt mannens hustru och mor, som också hade följt flickan till tandläkaren för att hon inte skulle känna sig ängslig. Mannen undkom som genom ett mirakel, men hela hans familj gick förlorad, och nu går han sedan ett par år omkring i byn som en det andra världskrigets vandrande minnessten – den över det första världskriget står i en liten lund mellan Wesers strand och det första huset och är fortfarande byns stolthet.
Bildning: Ebba Witt-Brattström
17/11 -2006
I gårdagens SvD läste jag en intressant artikel av Ebba Witt-Brattström under rubriken ”Bristen på bildning gör alla till förlorare”. Eftersom jag i mycket delar Witt-Brattströms åsikter i den här frågan vill jag göra mig till en mikro-megafon för hennes ord här.
Balanserande på gränsen mellan ironi och uppriktighet talar Witt-Brattström inledningsvis om att hon älskar Sverige för dess paradoxer och besynnerligheter. Sedan ger hon oss några exempel på underligheter:
Här finns ett rikt och varierat huvudspråk som man inte vill ”tvinga på” sina invandrade medborgare, här finns en intressant litteraturhistoria som man inte för död och pina vill lära ut i skolorna, här finns en kulturdemokratisk tradition som mörkats.
I stället täcker i dag begreppet kultur allt och inget: spektakulära utspel av typen nytt operahus till Stockholm (vi har ett fint redan!), KK-stiftelsens ”tillväxtmodell för upplevelseindustrin”, sill och nubbe till midsommar eller slumpvisa satsningar på resurssvaga (barn, strulungdomar, de ”mångkulturella”).
Hon går sedan vidare med att berätta om de tankar och associationer hon fick genom den publik hon mötte, då hon på 1990-talet föreläste om Moa Martinson på äldreboenden (nej, det här ordet sitter allt konstigt i munnen – ”äldreboende”, men man kan kanske inte säga ”ålderdomshem” längre? Eller är det något annat?):
Där återfann jag den kulturpublik som jag hade talat för tio-tjugo år tidigare i regi av folkbildningsförbund och bibliotek i landet.
Det hör till den svenska paradoxen att det jag då lärde mig av det socialdemokratiska folkhemmets bildade arbeterskor och arbetare är exakt vad jag nu hoppas skall väckas till liv av en borgerlig kulturpolitik, nämligen idén om medborgerlig bildning för alla. Det förutsätter respekt för varje individs utvecklingspotential, vilket är motsatsen till dagens kulturradikalism som på oklara grunder utgår ifrån att nysvenskar som kommer från andra sidan jordklotet inte har organ eller behov av att fatta vare sig svensk eller västerländsk kultur.
Om sina förväntningar/förhoppningar på/om vad som ska komma ut av en borgerlig kulturpolitik fortsätter hon sedan så här:
Utgångspunkten för en borgerlig kulturpolitik måste vara förvaltning av det gamla klassamhällets kulturarv som folkbildningsrörelsen under 1900-talet med blod, svett och tårar slet åt sig – och förändrade. Formeln är kontinuitet och maximal tillgänglighet till traditionell kvalitetskultur, såsom litterära klassiker, historiska muséer, bibliotek med böcker på hyllorna, opera, konsertverksamhet, teater, dans. Kultur i denna bemärkelse är nämligen det kitt som förenar generationerna i ett demokratiskt samhälle, ett kollektivt minne att debattera, javisst, men vars betydelse inte går att förneka.
Sedan talar hon med klar röst utan minsta mummel om det hyckleri som håller på att föra till en skrämmande bildningsamputation hos den yngre generationen:
Samtidigt som det ”svenska” sätts ur funktion som ”främlingsfientligt” så installeras en verkligt exkluderande gemensam nämnare för yngre generationer genom en galopperande brist på elementär bildning, språkfärdigheter inräknade, samt ett illavarslande modeförakt för tanken på en gemensam (”vit mans”) kulturhistoria som få ens har en lightversion av.
För att visa vad hon menar med sitt tal om bristen på bildning ger hon oss några exempel på frågor från universitetsstudenter:
Varför skrev Edith Södergran på svenska fast hon var finska? Varför var heliga Birgitta katolik när Sverige är protestantiskt?
I slutraderna talar hon om den risk för sociala konflikter som det här bildningsföraktet innebär:
Arbetarrörelsen vid förra sekelskiftet visste att obildning inte bara ger människor ett fattigare liv utan också underblåser sociala konflikter. Nu är vi där igen. Med den avgörande skillnaden att den här gången är alla förlorare, inte bara de sämst lottade.
Allra sist förmulerar hon förhoppningen att landets nya kulturminister ska kunna vända den här utveckligen.
Här finns artikeln utan allt mellanprat och utan alla rumphuggningar.