Allt det grymmaste – Hjalmar Gullberg

Hjalmar Gullberg kommer jag inte ifrån. Jag läser och läser och stannar ibland lite längre någonstans. Här är jag nu. Men det är Hjalmar Gullberg som talar. Och han kan säga allt – allt det vackraste och allt det grymmaste. Han krossar mig (sig själv) mot de sköna klipporna han målar upp. Och han tittar sedan noga på de slamsor som blir kvar.

Du dog ikväll, men bara i min hjärta

En åsktung kväll i kvalmiga augusti
irrar jag utan dig på ödslig strand.
Den famn jag eftertrått och haft min lust i
har tagits från mig, glidit ur min hand
en afton utan måne i augusti.

Det växer hår och naglar på de döda,
långt sedan kroppen kallnat och är stel.
Men för oss två som levande förblöda
ska siffran på vår gravsten visa fel:
långt dessförinnan ha vi varit döda.

Du dog i kväll, men bara i mitt hjärta –
ett halvkvävt rop, en outsäglig blick.
Med smärta föddes du och dog med smärta
på ödslig strand, där jag din kärlek fick.
Och glädjelöst och stilla är mitt hjärta.

Vassbotten

Kommentera