Daniele Del Giudice – en magiker

Den här sommaren har jag upptäckt en för mig ny italiensk författare – Daniele Del Giudice. Det särskilda med honom och hans sätt att skriva är att han går så djupt in i läsarens medvetande och liksom bemäktigar sig hans/hennes tankebanor, att han sedan kan vrida dem i den riktning han önskar. Del Giudice är som författare en magiker.

delgiudice 1

delgiudice 2

delgiudice 3

Jag har läst den lilla novellsamlingen ”Mania” som består av en serie berättelser om människor som är fångna i olika slags manier eller tvångsföreställningar. Och Del Giudice för med sin text in läsaren på insidan av den besatte, man blir ett slags "maniaco" själv medan man läser. Är detta verkligen något man vill vara med om, frågar kanske någon. På den frågan har jag inget svar att ge.

Här följer nu ett litet utsnitt ur en längre text jag skrivit om ”Mania” för Salongen:

Under nattliga timmar i ett hotellrum får läsaren möjlighet att ytterligare närma sig berättaren. Han sitter där nära fönstret ut mot gatan och plockar med sin kassettbandspelare. Han letar efter en musikstump han spelat in några dagar tidigare – som han själv för övrigt betecknar som intetsägande, una musichetta da niente – för att han känner att han absolut måste lyssna på den igen och det genast. Han måste lyssna på den för att försäkra sig om att han verkligen förstått dess budskap. För att kunna höra bättre släcker han ljuset i taket, eftersom också ljuset är ett ljud eller oljud. Så finner han musiksnutten och plötsligt är han säker på att han inte missuppfattat vad den kräver av honom. Musiken uppmanar honom att döda en människa och han ser att han inte har något annat val. Berättarrösten säger sedan:

”För att döda krävs ett offer och ett vapen och jag hade varken det ena eller det andra.”

Och läsaren sugs in i berättarens sargade sjuka själ och blir delaktig i det febrila sökandet efter offret och mordvapnet, men mest efter mordoffret. VAR ÄR OFFRET FÖR MITT KOMMANDE MORD? bultar det i läsaren. Efter ett hektiskt irrande genom staden får vi plötsligt syn på offret, på långt avstånd ser vi pojken – ja, berättaren hajar förskräckt till inför hans ungdom – och den desperata jakten kan börja. Snart är berättaren hack i häl på honom, men så försvinner pojken in genom en port till ett bostadshus. Tankarna far genom berättarens huvud:

”Det är inte lätt att döda någon, inte ens om du har ett tvingande motiv, och även om offret är där redo och det verkligen är ditt offer, det som du önskat dig och som ödet har sänt dig, och det finns där inne i sitt hem vid en lugn gata, där tiden inte spelar någon roll och där ett bra bakgrundsljud, ett ljud och en lukt av vind som kommer från havet, omger alltsammans.”

Och vill ni läsa hela texten, så finns den här.

För övrigt är det här inlägget naturligtvis ett ”hemligt rop" efter en översättning av ”Mania” och andra böcker av Del Giudice…

Kommentera