Greifswald, DDR 3.4 1982

![Greifswald](/wp-content/PICT1/PICT1452_1_01.jpg @alignright)När fågelinfluensan nådde Rügen någon gång under den här vintern, kunde jag inte låta bli att associera till något annat, nämligen mul- och klövsjukeutbrottet under våren 1982. Med associationen följde också de gamla malpåslagda tankarna om att ”det här är egentligen något annat”. Under mul- och klövsjuketiden jag upplevde i DDR fick jag nämligen en känsla av att det inte alls eller i alla fall inte i första hand handlade om en sjukdom utan om ett sätt att kontrollera befolkningen och gränserna, också gränserna mellan olika områden inom DDR.

3.4 1982

I en månads tid ungefär har det på grund av mul- och klövsjuka varit förbjudet med inresor till det område som innefattar Greifswald, Stralsund, Rügen och Ribnitz-Damgarten. Stämningen här i staden är underlig.

I övermorgon börjar påsklovet och jag tänker åka till Sverige då, men jag är orolig för att det av en eller annan anledning inte kommer att gå. För säkerhets skull gick jag därför till stationen nu i kväll, för att höra efter om man kan åka till Sverige under den närmaste tiden. ”Självklart”, blev svaret.

Hugo von Hofmannsthal: Vorfrühling

På Leipziger Buchmesse köpte jag mig på antikvariatet där en liten tunn bok med dikter av Hugo von Hofmannsthal. Den första dikten heter ”Vorfrühling” och här talar Hofmannsthal med sin farligt glidande och gäckande röst om denna farliga isheta tid av året och livet:

Vorfrühling

Es läuft der Frühlingswind
Durch kahle Alleen,
Seltsame Dinge sind
In seinem Wehn.

Er hat sich gewiegt,
Wo Weinen war,
Und hat sich geschmiegt
In zerrüttetes Haar.

Er schüttelte nieder
Akazienblüten
Und kühlte die Glieder,
Die atmend glühten.

Lippen im Lachen
Hat er berührt,
Die weichen und wachen
Fluren durchspürt.

Er glitt durch die Flöte
Als schluchzender Schrei,
An dämmernder Röte
Flog er vorbei.

Er flog mit Schweigen
Durch flüsternde Zimmer
Und löschte im Neigen
Der Ampel Schimmer.

Es läuft der Frühlingswind
Durch kahle Alleen,
Seltsame Dinge sind
In seinem Wehn.

Durch die glatten
Kahlen Alleen
Treibt sein Wehn
Blasse Schatten.

Und der Duft,
Den er gebracht,
Von wo er gekommen
Seit gestern nacht.

landskap
Detta är förvårens ansikte här.

Det låter ju inge hyvä alls

drakarna

Någon gång efter jul läste jag ”Drakarna över Helsingfors” av Kjell Westö. Och som jag skrev när jag var i början av läsningen, så gav mig boken en hel del spännande inblickar i finlandssvenskt liv och språk. Här är ett förstruket stycke som jag läste om idag. Det rör sig om liten dialog mellan en far och hans son:

”Titta pappa!” tjöt Raj entusiastiskt, ”titta så långa våra skuggor är.”

”Ja”, sa jag utan att titta, ”dom är det.”

”Men titta nu”, tjatade han, ”titta på din så emälång den är!”

Jag hade det på tungan: jag tänkte säga att det vi hunnit göra samlas i våra skuggor, jag tänkte säga att det är vad människans skugga är.

”Vad är det riktigt för språk du talar?”, sa jag i stället strängt.

”Svenska förstås”, sa Raj.

”Och vem är Jonttu då?”

”Han är Vickes bror.”

”Jaha. Och vem är Vicke då”, frågade jag.

”Nå Vicke på dagis ju”, sa Raj förtörnat. ”Men Jonttu går i skolan ren”, fortsatte han sedan och viftade åt Bangatans håll.

”Jaja”, sa jag ointresserat. ”Men jag tycker du ska säga mycket lång eller jättelång i stället för emälång.”

”Ääh”, sa Raj. ”Det låter ju inge hyvä alls.”