Melankolin är inget sinnestillstånd
30/4 -2006
Vissa dagar när jag driver omkring i Onsjöskogarna med Londi, min hund – särskilt nu när vårljuset är här och ibland också värmen – flyger olika italienska sånger genom mitt huvud, text- och melodisnuttar mest kanske från tiden när jag bodde i Italien, när jag var ung och man satt ute på piazzorna om kvällarna och sjöng tillsammans – eller så satt vi på trapporna till Madonna della Neve eller vid det lilla kapellet på Monte Calvario eller på bänkarna i parken nedanför Bar Moderno. Mest var det sånger av olika cantautori som många lyssnade på under de åren: Francesco de Gregori, Fabrizio de André, Angelo Branduardi, Francesco Guccini, Lucio Dalla, Gino Paoli och många andra.
Här är några fragment av rösterna från de senaste dagarna (här kan ni som inte förstår italienska sluta läsa, om det inte råkar vara så att ni tycker om att bara följa raderna ändå, såsom jag själv skulle kunna tänka mig att göra, om det här hade varit till exempel rumänska eller ska vi säga albanska):
Guarda lassù
a destra della luna
sopra quel monte
ci cresce la fortuna
LA MALINCONIA NON È UNO STATO D’ANIMO
Dormono le cime dei monti
dormono le valli
dorme la belva e la stirpe delle api
gli uccelli dalle lunghe ali
Dormi sepolto in un campo di grano
Non è la rosa, non è il tulipano
Che ti fan veglia dall’ombra dei fossi
Ma sono mille papaveri rossi.
Siedi serena e aspetti il tuo uomo
che torna domani, se il cielo vorrà…
Lo chiamavano ”il frate”, il nome di tutta una vita,
segno di una fede perduta, di una vocazione finita.
Lo vedevi arrivare vestito di stracci e stranezza,
mentre la malizia dei bimbi rideva della sua saggezza.
Dopo un bicchiere di vino, con frasi un po’ ironiche e amare,
parlava in tedesco e in latino, parlava di Dio e Schopenhauer.
Le stelle sono tante, milioni di milioni
la luce dei lampioni si riflette sulla strada lucida
e seduto o non seduto, faccio sempre la mia parte
con l’anima in riserva e il cuore che non parte.
Però Giovanna io me la ricordo ma è un ricordo che vale dieci lire.
E non c’è niente da capire.
C’era una volta una gatta
che aveva una macchia nera sul muso
e una vecchia soffitta vicino al mare
con una finestra a un passo dal cielo blu
Sotto il tiglio, là nella landa,
là dov’era il nostro letto,
voi che passate potrete vedere
come rompemmo fiori ed erba.
Fra i fiori tropicali, fra grida di dolcezza, la lenta, lieve brezza scivolava.
E piano poi portava, fischiando fra la rete, l’odore delle sete e della spezia.
Leone di Venezia, Leone di San Marco, l’arma cristiana è al varco dell’Oriente:
ai porti di ponente il mare ti ha portato i carichi di avorio e di broccato.
Egentligen har jag lärt mig mycket av min italienska genom sånger. Tusentals fraser sitter fastgjutna i mitt minne; en del är kanske inte helt rätt i förhållande till ursprunget, det kan vara fel ordning på raderna och jag kan ha tappat bort delar, men alltihopa finns. Ofta tar jag tag i någon trådända utan att egentligen veta fortsättningen, men börjar jag sjunga så rullas tråden fram. Och sjungletar jag lite i minnet så tror jag att jag skulle kunna fylla dagar med de här sångerna. Eller överdriver jag nu?
Ja, jag vet, för en del har jag varit en riktig terror nu. Men ni kom väl å andra sidan inte ända hit, så det här sista säger jag kanske till ingen…
En av texterna är förresten en översättning eller omdiktning av en av Walter von der Vogelweides dikter…
Inte bara oskiska…
29/4 -2006
Christine, en vän till mig, skriver en doktorsavhandling om språkinlärning. Hon börjar komma in på upploppet nu och igår var hon här och gick igenom några av huvudstråken med mig. På sätt och vis kan man säga att hon använde mig till att testa begripligheten i texten. Jag blev ärligt talat ganska trött efter allt mödosamt begripnade, men en sak ser jag tydligt och det är att det i Christines avhandling finns mycket att hämta om man vill bygga upp en bättre språkundervisning än den som ges på många ställen idag. Det här låter kanske lite hemlighetsfullt, men jag kommer att återkomma hit när avhandlingen är färdig någon gång i höst eller vinter.
Mycket i språkinlärning (nu talar jag inte om undervisning utan om inlärning) handlar om viljan att anstränga sig och viljan att nå någonstans – och en nyfikenhet på främmande språk, en nyfikenhet som sträcker sig långt bortom vaga tankar i stil med ”det skulle vara roligt att kunna franska”. Detta för mig osökt (väldigt osökt va?) till en text jag läste för några dagar sedan i en blogg, som jag sedan några veckor läser regelbundet, nämligen Månskensdans. Jag ser den som besläktad med Pausträdet – den handlar nämligen mest om litteratur och språk (till exempel om latinets systerspråk oskiskan) – fast ändå är den helt annorlunda.
I inlägget ”Språkliga fängelser” skriver Johan först om den rent praktiska betydelsen i att kunna språk:
Är det så att personer som rycker på axlarna och säger att man klarar sig bra med bara engelska aldrig reser, eller är alla de omständiga processer som jag går igenom varje gång jag besöker ett land där jag inte talar språket någonting som räknas in i ”klarar sig bra”? Jämfört med när man faktiskt talar det aktuella språket (som till exempel tyska, vilket gör vistelser i Centraleuropa så oerhört mycket enklare även utanför de områden de flesta vanligtvis förknippar med språket) är det oerhört frustrerande.
Lite längre fram i texten kommer han till skäl som för honom väger tyngre än dessa rent nyttobetonade:
För mig är dock dylika rent praktiska användningsområden sekundära. Det främsta skälet till att lära sig nya språk är hela den nya föreställningsvärld som öppnas framför en.
Och här några intressanta iakttagelser av hur behovet av ett språk egentligen först blir riktigt begripligt när man vet vad det är att kunna det:
Jag saknade – för det mesta – inte tyskan när jag inte kunde den; idag använder jag den dagligen. Jag ser idag inte min ytterst begränsade förståelse för franska som ett hinder, men om jag lärde mig språket imorgon, hur lång tid skulle det ta innan jag hade gjort det till en naturlig del av mig?
I slutraderna återvänder han till samma tankegång och sammanfattar den till något av en sentens eller en aforism (särskilt slutledet är kraftfullt, tycker jag):
Men de språkliga fängelser man inte möter i sin vardag har en tendens till att förbli osynliga, och det är svårt att hitta motivationen att anstränga sig för att riva murar man över huvud taget inte ser.
Bron
28/4 -2006
Det här är om en bro:
Ich war steif und kalt, ich war eine Brücke, über einem Abgrund lag ich. Diesseits waren die Fußspitzen, jenseits die Hände eingebohrt, in bröckeldem Lehm habe ich mich festgebissen. Die Schöße meines Rockes wehten zu meinen Seiten. In der Tiefe lärmte der eisige Forellenbach. Kein Tourist verirrte sich zu dieser unwegsamen Höhe, die Brücke war in den Karten noch nicht eingezeichnet. – So lag ich und wartete; ich mußte warten. Ohne einzustürzen kann keine einmal errichtete Brücke aufhören Brücke zu sein.
Att fötterna är på den här sidan och händerna på andra sidan känns svindligt. Jag undrar lite över rockskörten. En forellbäck är – förstår jag – motsatsen till en karpdamm. Kommer bron att finnas på kartan först efter att den har upphört att finnas? Och hur slutar man vara bro?
Person = mask
27/4 -2006
För ungefär tjugofem år sedan hade jag en etruskisk period och ännu står det åtminstone fem böcker om etruskerna och etruskiskan i bokhyllorna här.
Innan jag kommer till saken ger jag en ultrakort introduktion: Etruskerna var det dominerande folket i Italien före romarna. Det etruskiska kärnområdet motsvaras ungefär av de två regionerna Toscana och Lazio i dagens Italien. Etruskiskan är inget indoeuropeiskt språk och ännu har man inte lyckats bevisa något släktskap mellan etruskiskan och något annat språk.
Nu till saken: Det intressantaste ordet som etruskiskan har givit eftervärlden i arv är, tycker jag, ordet ”person”. Tänk vilken spridning det har och tänk vad det täcker för en företeelse. Ordet hade på etruskiska formen ”Phersu”. Det finns till exempel en fresk i ett gravkapell där en av de avbildade figurerna bär en mask och en toppig huvudbonad. Under figuren står det ”Phersu”. När ordet kom in i latinet kom det först att betyda skådespelare eller mask och det dröjde många århundraden innan ordet kom att betyda en individs verkliga identitet.
Här finns stoff för saga, dikt och tankebygge. Allt grubbel över förhållandet mellan identitet och roll kan, om man vill, sägas ha sin rot i den uråldriga etruskiska ordet. Identitet och roll är varandras spegelbilder eller identiteten är sprungen ur rollen. Ansiktet är en mask, bakom masken finns masken. Och så vidare…
Karpar
26/4 -2006
Jag stannar upp lite och lutar mig ännu en gång på ett riskabelt sätt ut över karpdammen. Ni har väl hört historierna om karparna, om hur de går där nere på botten och suckar som hundraåriga blinda kor?
Och så här skriver Apollinaire (genom Erik Blomberg):
Karparna
I era dammar, era vattengravar,
hur länge, karpar, lever ni?
Har döden glömt er, vattenslavar,
så fulla av melankoli?
Nej, det är väl ingen riktig karpdamm det här. För kallt och inte tillräckligt tjockvattnat.
Soranos, grekiskfödd gynekolog
25/4 -2006
Jag är tillbaka i Birgitta Kurtén-Lindbergs bok ”Homo sum”, ja, egentligen har jag väl inte varit ur den. Det är bara det att jag – enligt hennes recept – läser den med myrsteg. Idag tänker jag tillsammans med er titta lite på kapitlet ”Soranos, grekiskfödd gynekolog”.
Soranos föddes i Efesos och han kom att verka som gynekolog i Rom under det första århundradet efter Kristus. Kurtén-Lindberg beskriver honom som en upplyst och fördomsfri man.
-Kvinnors sjukdomar är inte annorlunda än mäns, deklarerade denne läkare frankt, härmed opponerande sig mot Aristoteles, som betraktat kvinnan som en annorlunda människa, en sorts outvecklad man. Soranos menar i stället att det bara är barnafödandet som motiverar en särskild medicinsk kategori för kvinnor, i övrigt finns ingen större skillnad mellan könen.
Vi får veta att Soranos’ syn på läkekonsten skilde sig åtskilligt från Hippokrates’. Soranos såg ett nära samspel mellan teori och praktik som idealet och ingen behandling skulle sättas in utan att man först ställt en noggrann diagnos. Som en extravinst vid läsningen av Soranos finner Kurtén-Lindberg diverse upplysningar om hur åtminstone vissa kategorier av kvinnor levde under antiken.
Den som tror att tampongen är en 1900-talsuppfinning blir nog rätt förvånad över att få veta att den – liksom behån, ”bröstbandet” – var vanlig redan för tvåtusen år sedan, och har man till äventyrs grubblat över vad kvinnorna gjorde för att undvika oönskade graviditeter blir man rikt förplägad. Mängden redan då existerande – mer eller mindre verksamma – preventivmedel är inte föraktlig, men själv klassar författaren inte alldeles oväntat coitus interruptus som naturligast och ger kvinna följande rekommendation: I det moment då mannen är på väg att utgjuta sin säd bör hon ”hålla andan och dra sig undan lite… Därpå bör hon genast stiga upp, sätta sig på huk och försöka nysa.”
Efter preventivmedel kommer Soranos – eller Kurtén-Lindberg – in på abort. Soranos föreslår att kvinnan intar tjurgalla eller att fyller slidan med torkade fikon i soda men han avråder från införande av spetsiga föremål, eftersom det kan skada kvinnan. Sedan sätter han upp en tidsgräns för när en abort lämpligen får ske.
Abort är att döda och bör ej få ske senare än i fjärde månaden, säger Soranos och antyder ett existerande förbud för senare aborter när han klassar ”giriga” kvinnor som olämpliga för barnmorskeyrket. Giriga kvinnor skulle alltför lätt ”frestas att ta mutor” för förbjudna ingrepp.
Sedan kommer Soranos till andra barnmorskeuppgifter.Till dem hörde att noggrant undersöka det nyfödda barnets livsduglighet och de barn som inte befanns livsdugliga dödades.
Det antika samhället tvekade ungefär som vi inför ”vanlig” abort, men tog utan större betänkligheter livet av redan framfödda barn om de var defekta. Anledningen var krasst pragmatisk. Man ansåg sig inte ha råd att föda upp individer som aldrig skulle kunna göra rätt för sig.
Kurtén-Lindberg vänder sedan ett slag blicken mot vår tid och går ett tankevarv kring abort förr och nu:
Vi dödar inte redan framfödda barn, men har, jämfört med romarna ändå hamnat i en rätt absurd situation. Den fria aborten ger oss rätt att döda varje friskt foster utan åtskillnad, men ger oss samvetskval så fort vi utför den på ett skadat.
I slutet av texten låter Kurtén-Lindberg oss få ta del av en nypa Soranospoesi i intressant blandning med ”goda råd”:
Ja, ibland är Soranos bilder ganska vackra och han smyger in en gnutta poesi i sin i övrigt så sakliga prosa. Kvinnans klitoris kallas, säger han, nymf ”därför att den döljer sig som en brud under slöjan”. Men bruden under slöjan får inte missbrukas. För många graviditeter gör kvinnan trött och sliten. Härav Soranos accepterande också av saker han inte personligen riktigt gillar, av främmande ammor, av preventivmedel, och till och med abort. Bäst är, tycks han mena, en viss allmän återhållsamhet när det gäller samlag. Både kvinna – och man – förslöas och tar skada av en alltför stor myckenhet sex, säger Soranos, grekiskfödd gynekolog från Rom, som levde för tvåtusen år sedan.
Proustdikt – en efterlysning
24/4 -2006
För ett tag sedan läste jag en novellsamling Marcel Proust och efter det skrev jag en liten text om den ena novellen i samlingen. Så här började den:
*Igår läste jag ett par små noveller av Marcel Proust. Det är något vagt oroande med dem alla, man invaggas liksom i en idyll som sedan plötsligt faller ner för en ”skepnadsbytestrappa” : idyll-ytlighet-fåfänglighet-avgrund. Det första lilla kapitlet i ”Violente eller världsligheten” har rubriken ”Violentes drömmande barndom”.*
Och igår, över en månad senare, dök det upp en ny kommentar under inlägget. Den är skriven av Sven Langert och så här lyder den:
Jag hade en gång en antologi om fransk prosalyrik, däri ingick en dikt av Proust som jag aldrig glömmer, den skildrade en skugga som vandrade runt ett träd. Kan någon tala om för mig var den dikten står att läsa? Den får mig att ta med ”På spaning…” till Toscana i sommar. Kan man skriva en sån dikt måste Den Stora Dikten vara värd att läsa.
Och nu hoppas jag att någon ska komma hit och lösa gåtan med dikten om skuggan som vandrade runt trädet. Hur lyder den här dikten?