Räcker det med ett känt författarnamn?
23/4 -2006
Jag har gått och gnagt på det här inlägget i snart en vecka och jag vet egentligen fortfarande inte om det är klokt att publicera det här. Man ska inte kasta sten om man själv sitter i glashus, säger jag till mig själv. Å andra sidan tänker jag att det mycket väl kunde bero på feghet om jag teg. Å tredje sidan är det kanske fel att skriva detta, eftersom det kan innebära obehag för någon som inte gjort mig något illa. Men nu har jag satt skeendet i rullning…
Nyligen läste jag en roman av en känd och aktad författare. Jag läste den inte på originalspråk, så den har gått genom en översättares mellanhand. Läsupplevelsen skulle jag kunna beskriva som en blandning av överraskning, leda och irritation, ett slags förvånad störning, om det låter begripligt.
Jag funderar nu på om det är så att om en författare är känd och har skrivit några erkänt stora verk, så blir allt han skriver intressant att publicera och läsa, även om det ena eller andra inte alls är på nivå med det han blivit känd för. Eller kan en översättning förvränga en text så till den grad att en bra text blir dålig? Så kan det säkert vara, men är det så här? Jag har hört översättaren som tolk och tyckt att han gjorde ett övertygande intryck. Visst – tolk och översättare är två ganska olika yrken och uppgifter, man kan vara skicklig som tolk utan att vara riktigt gedigen som översättare. Fast hur stor kan skillnaden vara? Eller hänger det ihop med att översättare får så dåligt betalt, att de (oftast) inte kan fördjupa sig i texten på allvar.
Jag går ett varv till runt det här med översättare och tolk: Vilka är de viktigaste egenskaperna hos en god översättare? Hon/han ska behärska målspråket perfekt och egentligen själv vara en driven skribent på det språket. Språket man översätter från ska man naturligtvis också behärska mycket väl, men det räcker alltså med mycket väl. Om man jämför tolken med översättaren, så är den största skillnaden att tolken bör behärska båda språken så väl som möjligt och dessutom är snabbhet viktigt här. Tolken bör alltså kunna båda språken lika bra, men han/hon behöver inte vara en konstnär på det ena språket – det bör däremot översättaren vara.
Kanske kan det vara så att ursprungstextens brister och ojämnheter har gjort översättarens arbete i det närmaste omöjligt.
Jag tänker nu citera en knapp sida ur den här romanen, så att ni – åtminstone till en liten del – kan se vad som är upphovet till det här utbrottet:
Var hade han tagit vägen?
För Majas del var det en fråga om liv och död. Hon måste finna honom, förstå hur han hade kunnat göra det, konfrontera honom. Hon var nära att bryta ihop. Bara hon fick se honom, förstå eller få en förklaring…
Hon tog spårvagn nummer nio i ett tillstånd av fullständig utmattning när mannen mitt emot henne plötsligt sade:
”Ursäkta mig, unga dam, men har ni någon aning om vad ni håller på med?”
Hon såg förvånat upp och fick se en gråsprängd herre, väl över femtio år, med ett osedvanligt klokt ansikte.
”Vad jag håller på med?”
”Om ni fortsätter så där kommer ni att riva sönder hela tröjan.”
Maja märkte att ärmen var helt sönderriven. Hon var så nervös att hon hade börjat trasa sönder den helt omedvetet. Den äldre herren log och lyfte på hatten.
”Mitt namn är Hincz”, sade han.
Hon ryckte till. Det var namnet på Warszawas mest ryktbare klärvoajant, som ofta fått huvudstadsborna att häpna över sina osannolika förmågor. Han kunde läsa brev i förseglade kuvert. Han återfann försvunna personer och föremål.
Några gånger hade han rent av lyckats förutsäga ett och annat även om många av hans profetior aldrig slog in. Han var i alla fall ingen bondfångare utan såg verkligen ut att kunna något som var oåtkomligt för vanliga dödliga.
Till saken hör att författaren i samband med skrivandet av den här romanen sagt något i stil med: ”Det verkar vara minst lika svårt att skriva en dålig roman som att skriva en god.” Och i efterordet står det att författaren inte riktigt såg verket som ”fullvärdigt”: ”Han skrev aldrig om det och nämnde det knappt för någon.” Jag kan också tillägga att det i efterordet och i förlagets text om boken finns en del att läsa – i uppskattande och lite ”kittlande” ordalag – om bokens blandning av högt och lågt och om författarens intresse för det ”låga” och populära. Detta kan man se som ett sätt att förklara och motivera utgivningen, men räcker det verkligen? För mig kvarstår ändå frågorna om varför boken alls publiceras och vad som är ursprungligt dåligt och vad som är nytillkommet dåligt.
Pausträdet ett år
22/4 -2006
Pausträdet kan anta många gestalter. Här är det ek bakom lönn i fullaste sommarprakt. Jag sitter härunder och läser ur en liten bok som heter ”Lektüre für Minuten”. Den innehåller 550 citat som är hämtade ur Hermann Hesses verk. Jag väljer ett som handlar om glädjen:
Heiterkeit ist weder Tändelei, noch Selbstgefälligkeit, sie ist höchste Erkenntnis und Liebe, ist Bejahen aller Wirklichkeit, Wachsein am Rand aller Tiefen und Abgründe. Sie ist das Geheimnis des Schönen und die eigentliche Substanz jeder Kunst.
Oscomania?
19/4 -2006
Det pågår något som med en lätt överdrift skulle kunna kallas en nyoskisk rörelse i bloggvärlden och jag vill gärna ansluta mig, åtminstone försöksvis. Oskiskan är ett systerspråk till latinet och egentligen är det väl bara en slump (fast vad vill jag säga med det?) att det inte blev oskiskan som spred sig över Romarriket och världen och sedan ända in i vår tid utan i stället latinet.
Kartan visar språkens fördelning omkring 500 f.Kr. Språken inom handritade parenteser är av icke-indoeuropeiskt ursprung.
Jag har letat fram ett gammalt kompendium om italiensk språkhistoria i en av bokhyllorna här. Kapitel två handlar om olika språkliga substrat i vulgärlatinet. I en underavdelning av kapitlet står det lite om oskisk-umbriskan:
Latinet tillhör den första vågen och når ända fram till Mar Tirreno. Oskisk-umbriskan följer i latinets spår men stannar kvar i de centrala, inre delarna av Syditalien.
Sedan står det lite om hur latinet så småningom tar överhanden i hela området och hur oskisk-umbriska dukar under. Men den lämnar vissa spår i latinet:
Spår av tvåspråkigheten, av det underliggande oskisk-umbriska substratet, underskiktet, blir dock kvar i folkspråket, dialekterna, bl.a. i former som ”quanno” för ”quando” och ”gamma” för ”gamba”, vilka med stor sannolikhet går tillbaka till oskisk-umbriskt -nn- och -mm- för latinets -nd- och -mb-.
Ett oskisk-umbriskt spår i latinet och senare i italienskan är intervokaliskt f där latinet hade b som exempelvis i ”bufalo” (latin ”bubalus”) och ”scarafaggio” (latin ”scarabeum”).
PS. Jag drar mig tillbaka för att syssla med annat för en dag eller två, men jag är här igen senast på lördag.
Skogsradion
18/4 -2006
Den här radion har legat i skogsbrynet bakom det som en gång var Hovmanstorpet i flera år nu.
Vad spelar skogsradion för melodier? Eller är det meddelanden från yttre rymden som sänds genom den? Och vem lyssnar? Älgen? Räven?
Jag går förbi här med Londi ibland, ja, egentligen är det väl ganska ofta. Någon gång tycker jag att det verkar som om hon lystrar till just åt det här hållet – jag vet ju att hundar kan höra helt andra frekvenser än människor.
Eller finns det program från gångna tider magasinerade i den buckliga metallkroppen? Kanske rysaren ”Fallet Walentine” (ja, namnet uttalades med ”wu”) från min barndom…
Som barn var jag rädd för vissa trasiga eller söndervittrade föremål, en mardröm som ofta kom tillbaka handlade om alltings sönderfall och jag minns en skräckdröm om ett sönderrostat badkar. Den här radion får mig att tänka på det rostiga badkaret och när jag nu tänker på badkaret så minns jag en kvinna som skurit sig svårt i handen. Hon skrek och skrek och blodet rann genom förbandet. Det finns en förbindelse mellan den händelsen och det rostiga badkaret. Och mellan badkaret och radion, fast i radion finns inget hotfullt.
Jag föreställer mig att den här skogsradion gömmer något i sig, något som sagts en gång. Eller spelats.
Ukraina – etymologiska funderingar
17/4 -2006
På sista tiden har Salongen – både Jelena och jag – riktat uppmärksamheten mot Ukraina i texter som handlar om Jurij Andruchovytjs författarskap. Och här hos mig har också en del mindre texter i ämnet dykt upp.
Utifrån detta läsande och skrivande kring det ukrainska funderar jag idag på själva ordet ”Ukraina”. På olika ställen har jag slagit upp och hittat etymologiska härledningar. ”Ukraina” betyder ”vid gränsen” och ”gränsland”. På tyska hittar jag för ”Ukraine” ”Grenzland” och ”Land”. ”Kraj” betyder också ”land” på ett antal slaviska språk. Namnet ”Krajina” har samma eller en liknande betydelse – jag hittar på engelska till exempel ”borderland” och ”country” och på tyska ”Grenzland” och ”Gebiet”. Och i mitt tjeckisk-italienska lexikon ser jag att ”kraj” betyder både ”margine” (kant, gräns) och ”paese” (land).
Nu kommer följdfrågor av olika slag och jag riktar dem till någon slavist som förhoppningsvis kommer att dyka upp här (det har hänt allt möjligt oväntat under pausträdet och hoppas går alltid), fast andra som har tankar kring det här, är förstås också välkomna att fundera med mig. Finns det något i ordet ”Ukraina” som betyder ”gräns” eller ligger tyngdpunkten helt och hållet på ”land”? Eller är det fråga om två homonyma uttryck? En annan och möjligen lite långsöktare fråga jag har är om det svenska ordet ”gräns” på något vis är besläktat med ”kraj” – ”Ukraina” – ”Krajina”. Jag vet att ”gräns” är ett lånord från slaviska språk – ”granica” – som ganska tidigt kom in i germanska språk (tex i medelhögtyskan). Tydligare uttryckt undrar jag om det kan finnas någon etymologisk förbindelse mellan ”granica” och ”kraj” – ”Krajina”.
Faust I: Vor dem Tor
16/4 -2006
Ni som är lite vana vid mig förvånas säkert inte, när ni upptäcker att jag firar påsk med Faust. Till er andra kan jag säga att Faust I är ett av mina huvudverk.
Idag har jag läst scenen ”Vor dem Tor”. Det är påskdag och Faust och hans famulus Wagner tar en promenad i det gröna utanför stadsporten bland alla människor som också är ute och njuter av vårvädret.
Faust gläder sig över vårens ankomst.
Vom Eise befreit sind Strom und Bäche
Durch des Frühlings holden, belebenden Blick;
Im Tale grünet Hoffnungsglück;
Der alte Winter, in seiner Schwäche,
Zog sich in rauhe Berge zurück.
Von dorther sendet er, fliehend, nur
Ohnmächtige Schauer körnigen Eises
In Streifen über die grünende Flur;
(På floder och bäckar bröt isen opp
för vårens blick som ger liv och sällhet,
i dalen grönskar nyfött hopp.
Den gamla vintern drog opp i fjället
med sina krämpor, och från dess topp
skickar han maktlös, förgrämd, förrådd
skurar av hagel, ty han vill bita
med vassa hullingar åkerns brodd.)
Han snuddar vid påskundret och tolkar om det till människornas vårliga pånyttfödelse:
Sie feiern die Auferstehung des Herrn,
Denn sie selber sind auferstanden,
Aus niedriger Häuser dumpfen Gemächern,
(de firar Herrens uppståndelsefest,
ty själva har de stått upp ur sitt fängsel
i kvava kamrar och låga kojor.)
Faust och Wagner vandrar omkring bland folket – Faust trivs och Wagner vantrivs. Faust blir hyllad för sin fars och sin egen läkargärning under pesten, men Faust tänker att egentligen hade de ingen bot att komma med utan de mediciner de delade ut var gift, deras vetenskap var kvacksalveri. Han beskriver i poetiserade termer giftblandningarnas kemiska sammansättningar och han skäms.
Da ward ein roter Leu, ein kühner Freier,
Im lauen Bad der Lilie vermählt
Und beide dann mit offnem Flammenfeuer
Aus einem Brautgemach ins andere gequält.
Erschien darauf mit bunten Farben
Die junge Königin im Glas,
Hier war die Arzenei, die Patienten starben,
(Rött lejon gick så djärvt på friarstigen,
blev gift med liljan i ett ljummet bad.
De plågades med eld så bitterligen
i många brudgemak i rad.
Skred unga drottningen in i sin degel
med granna färger, var dekokten klar,
och patienterna, de dog i regel.)
Wagner förstår inte hans tvivel och skamkänslor. Än mindre förstår han det som Faust sedan säger till honom om sin dubbla, kluvna längtan:
Zwei Seelen wohnen, ach! in meiner Brust,
Die eine will sich von der andern trennen;
Die eine hält, in derber Liebeslust,
Sich an die Welt mit klammernden Organen;
Die andre hebt gewaltsam sich vom Dust
Zu den Gefilden hoher Ahnen.
(Men ack, jag har två själar inom mig,
och skilda vägar vill de alltid vandra.
Den ena klamrar sig i hett begär
med alla sinnen fast vid världens fröjder,
den andra lyfter sig ur stoftets sfär
mot höga anors ljusa höjder.)
Skymningen faller och de vänder hemåt in mot staden. Då får Faust syn på en svart pudel och han säger till Wagner att han tycker att den beter sig märkligt. Han tycker att det slår upp eld och gnistor ur hundens spår. Wagner vill inte tro honom.
Pudeln följer efter Faust och kliver till sist in i studiekammaren…
PS Faustöversättningen är som vanligt Britt G. Hallqvists.
Giuseppe Ungaretti: Sentimento del tempo
15/4 -2006
En italiensk lyriker som jag läser mycket gärna är Giuseppe Ungaretti. På min hemsida finns förresten en dikt av honom – ”San Martino del Carso”. Varje dag får jag ett antal besök från Italien på den sidan, så det är uppenbart att Ungaretti är mycket läst (i Italien) idag och, föreställer jag mig, mycket omtyckt.
Jag väljer nu en dikt som det finns en svensk översättning av. Det är Anders Österling som står bakom den.
Sentimento del tempo
E per la luce giusta,
Cadendo solo un’ombra viola
Sopra il giogo meno alto,
La lontananza aperta alla misura,
Ogni mio palpito, come usa il cuore,
Ma ora l’ascolto,
T’affretta, tempo, a pormi sulle labbra
Le tue labbra ultime.
Förnimmelse av tiden
Och i det jämna ljuset
blott en violblå skugga faller
över den lägsta toppen;
allt ligger öppet och har givna mått;
mitt hjärta slår och varje slag är likt sig,
men nu jag hör dem:
skynda dig, tid, och tryck mot mina läppar
dina, de flyende!