Giacomo Leopardi: Det oändliga

Idag ska jag inte säga så mycket själv och inte heller har jag tänkt översätta några texter. Jag vill bara ge er en dikt att läsa, en dikt av Giacomo Leopardi, en av Italiens främsta poeter genom tiderna – en del säger att han är den främste. Översättningen är Anders Österlings och han har väl kommit så nära originalet som det går – ändå skulle jag vilja be er att läsa i alla fall slutraden på italienska också: E l’naufragar m’è dolce in questo mare. Hur många gånger jag än har läst den, så är det varje gång som om världen lösgjordes från sina fästen och flöt ut i universum i och genom de orden. I den raden sker för mig förvandlingen från ”falla” till ”bäras”.

L’infinito

Sempre caro mi fu quest’ermo colle,
E questa siepe, che da tanta parte
De l’ultimo orizzonte il guardo esclude.
Ma sedendo e mirando, interminato
Spazio di là da quella, e sovrumani
Silenzi, e profondissima quiete
Io nel pensier mi fingo, ove per poco
Il cor non si spaura. E come il vento
Odo stormir tra queste piante, io quello
Infinito silenzio a questa voce
Vo comparando: e mi sovvien l’eterno,
E le morte stagioni, e la presente
E viva, e ’l suon di lei. Così tra questa
Infinità s’annega il pensier mio:
E ’l naufragar m’è dolce in questo mare.

•••

Det oändliga

Kär var mig alltid denna öde kulle
och denna häck, som delvis utestänger
min blick från landets horisont i fjärran.
Men då jag sitter där i lugn betraktan
det händer stundom, att min tanke skapar
gränslösa rymder på den andra sidan,
ett djup av övermänsklig ro och tystnad,
i vilket hjärtat snart ej mer förfäras.
Och hör jag vinden susa där i snåret,
jag jämför nu oändlighetens stillhet
med denna röst: då minns jag evigheten
och döda tider och den tid som lever
i suset av ett ögonblick. På så vis
i det omätliga min tanke drunknar,
och i det havet kan jag ljuvt förlisa.