Språken, EU och USA

Länge har jag tänkt att det här med EU skulle betyda att de europeiska språken skulle få en starkare ställning i Sverige. Så har jag tänkt och sådant har jag hört många människor säga. Samtidigt har jag kunna iaktta att det blir allt ovanligare med gedigna språkkunskaper (om man bortser ifrån kunskaper i engelska) och att allt färre ungdomar läser språk på landets gymnasier. Jag tyckte hela tiden att det var något oförklarligt och ologiskt i detta. Men så plötsligt, igår tror jag det var, slog det mig att det inte alls är något underligt i denna utveckling mot sämre språkkunskaper och att detta fenomen faktiskt till stor del har med EU att göra. För att nu ingen ska tro att jag är en övertygad EU-motståndare och att mitt ärende är något slags allmän EU-kritik, så skjuter jag snabbt in att jag röstade ja både till EU-medlemsskapet och eurons införande och att jag tror att det ligger mycket gott i EU-projektet. Och ändå: Jag tror att de gamla bilaterala omgängesformerna mellan länder i Europa var bättre för de olika språkens ställning och överlevnad. Nu samlas man hela tiden i gremier som består av representanter för en mängd nationer, översättandet hit och dit blir allt mer komplicerat och därför allt mer kostsamt, så engelskan slår undan för undan ut de andra språken som kommunikationsväg. Jag sörjer över detta men jag vet egentligen ingen lösning på problemet.

Och lite mera parentetiskt och vid sidan om vill jag här passa på att dra fram en annan språklig iakttagelse: Det enda språk som vid sidan av engelskan kan notera en uppåtgående kurva i Sverige är spanskan. Beror nu detta på att vi nu är mera intresserade av vårt förhållande till Spanien eller Latinamerika än tidigare? Kanske något, men jag tror att huvudförklaringen finns någon annanstans. Oberoende av hur mycket man i Sverige kritiserar USA, så står ändå USA ”mitt i rummet” här hos oss. Och i USA finns det en stor spansktalande minoritet vars medlemmer inte alla kan så bra engelska. Därför har man i USA givit mer och mer plats åt spanskan. Och då har vi i Sverige mer eller mindre reflexmässigt velat göra samma sak.

7 tankar om “Språken, EU och USA

  1. Det är en intressant tanke, om än något nedslående. I Spanien vet jag av erfarenhet, att modersmålet står högt i kurs. Man lär sig engelska mest för att tala med turister och eventuellt åka till England eller Irland för att jobba 6-12 månader. I Holland är man oerhört stolt över att korrekt kunna hantera modersmålet och man vet sedan sekler, att makt och vägen till goda internationella kontakter ligger i goda kunskaper i flera språk, framför allt i grannländernas språk. Fransmännen ville inte tillåta ett Euro-Disney byggas utanför Paris, så man byggde helt sonika ett Asterixland alldeles i närheten. Asterix är stor i Frankrike, det är inte Disney. Franska språket måste behärskas till fulländning, om man vill göra sig gällande i samhället.

    I Sverige har vi sedan länge skämts över vårt modersmål och inte sett någon anledning att vårda det. I EU-parlamentet tar de svenska representanterna ofta till engelskan när de ska tala, trots att alla vet, att man behärskar sitt andraspråk sämre och det skulle vara mycket effektivare att låta professionella tolkar översätta svenskan. Vi yvs över, att kunna engelska så väl, att man inte kan höra på accenten att talaren är svensk. Posten startade på 70-talet? kampanjen ”Skriv som du talar”. Hur många svensklärarkolleger har jag inte hört yttra orden ”Det är väl inte hela världen att kunna stava”? Nej, det är det inte – om man kan stava! Välskrivning och uppsatser skrivna för hand har nästan försvunnit, språkkunskaperna är usla i Sverige, lärarhögskolan lär inte regelmässigt ut hur man lär barnen läsa och skriva – svenskan är satt på undantag, medan vi djupt beundrande betraktar Storebror i väster och apar efter hans språk, manér och skrivregler. I så fall stämmer ju teorin, att spanskan är stor i USA och därmed här.

    Jag undrar om situationen egentligen alls kan påverkas av EU. Ett land som inte håller sitt eget modersmål högt i kurs har inte en chans att inse vikten av att tala många europeiska språk flytande. Så här på rak arm kommer jag inte på ett enda annat EU-land som inte värnar om sitt modersmål. Kanske har de rätt Kent när de sjunger om Sverige: ”en tiger som skäms, jag vet hur det känns”.

    Modersmålsundervisningen i skolan är ju ett tecken på att politikerna har fattat, att modersmålet är viktigt för förståelsen. Men det är ett tveeggat svärd, eftersom barnen då aldrig lär sig behärska språket i det land där de bor på en nivå som är nödvändig för framgång i samhället. Svenskarna själva är superstolta att meddela, att man öppnar skolor och gymnasier där undervisningen sker på engelska. Svenska lärare, svenska elever, svensk läroplan, engelska som arbetsspråk. Personalchefen på ett gigantiskt företag i Sverige och numera USA höll alltid sina möten på engelska. Ingen fattade och bad mig tolka efteråt. (Jag jobbade på språkavdelningen.) När jag för femtioelfte gången påpekade det vanvettiga i att hålla möten på undermålig engelska när samtliga deltagare var svenskar, kom svaret prompt att företagets arbetsspråk var engelska.
    Vart kommer denna beundran av USA ifrån? Varför negligerar vi svenskan? Kan man åstadkomma bättre språkkunskaper generellt genom att värna om modersmålet?

  2. Oj Marita, det här var en massiv kommentar. Få se vad jag har att tillägga nu:

    På sista tiden har jag lagt märke till ett par småsaker som fått mig att tänka att snart är svenskan på väg ut ur diverse domäner. Jag lämnade härom dagen in ett paket som skulle till Österrike på ”posten”. Mannen i ”kassan” läste med ett slags märklig emfas landsnamnet ”Österrike” som stod underst i adressen och jag nickade och tänkte sedan ”Vad menar han?” och vidare ”Antagligen menar han att jag borde ha skrivit ‘Austria’.” Ett annat exempel som kanske inte på samma sätt är någon småsak är att ”Internationella gymnasiet” i Trollhättan inte är internationellt på något annat sätt än att man undervisar i några ämnen på engelska – det pratades mycket om ”språk” ett tag, men nu har det klarnat att språk är engelska. Och sedan har vi de här e-postadresserna till svenska regeringen där allt heter ”government”…

    Mina andra exempel flög visst ut ut huvudet – kanske dyker de upp under dagen.

  3. Bodils frågeställning är verkligen intressant. Jag har funderat mycket på latinets roll som universalspråk under antiken. Latinet tog över, och tog så smånigom död på galliska, iberiska, liguriska och andra ursprungliga språk i det romerska imperiet.
    Det var i viss mån nödvändigt, och det går inte att jämföra med dagens situation, eftersom dessa språk inte hade utvecklat en egen litteratur, i motsats till dagens euopeiska konsert.
    Men behovet av ett universalspråk finns; och det måste bli engelska. Fransmännen drömde länge om att inta första platsen, men nu märks det tydligt hur unga fransmän accepterar läget och lär sig engelska. Vilket jag personligen beklagar, eftersom ”den galliska klarheten” till stor del ligger i själva det franska språket, som slipats till ett enkelt och skarpt instrument,
    för att hålla ihop tanke och uttryck – vilket inte alltid är fallet med engelskan, som ofta känns vag, mångordig och oprecis jämfört med franskan. Eller är det kanske tvärtom ?
    Går det att generalisera ? Klarheten i franskan kanske har med språkdrillen i skolorna att göra ?
    Men Bodils fråga kvarstår – visst finns det ett samband mellan behärskning av det egna språket och ett främmande ?
    Det är detta som är så egendomligt med den svenska inställningen, som den redovisas av Marita, och som säkert är sann. Alltså gäller det att argumentera för ett både och, och hitta forskning som stöder detta.

  4. Egentligen hade jag ett slags naiv förhoppning om att någon skulle komma hit och säga att jag har fel, att det visst ser hoppfullt ut, men så blev det inte… i alla fall inte hittills.

  5. Intressant skrivet. Att språkvalet på gymnasiet inte är självklart beror ju också på att språk är svårt och i dagsläget inte är mer meriterande än andra kurser.

    Har själv fått en ny grupp i Samhällskunskap om åtta personer – som alla hoppat av en kurs i Spanska.

  6. Jag tycker att det är hoppfullt att ”vi” – jag är ju själv en del av generation Y som vi åttiotalister kallas ibland – kan så mycket bättre engelska än våra föräldrar. Det underlättar för de internationella kontakterna, även i icke-engelskspråkiga länder, och är säkert en viktig faktor bakom att fler och fler svenska studenter läser ett år utomlands under sin studietid på gymnasie- eller högskolenivå.

    Den här statistiken är bara tagen ur luften men det stämmer kanske? Nån som vet?

  7. Aron, naturligtvis är det ingen nackdel med att unga människor kan engelska allt bättre (Jag kan dock tyvärr inte bidra med någon statistik.), men det finns annat i det här spörsmålet som inte är så glatt eller hoppfullt. Flerspråkigheten minskar, allt färre kan tre-fyra eller flera språk. Denna flerspråkighet gör det möjligt att mötas på ett direktare sätt med fler människor – förutom att det ger mycket glädje. Om två som samtalar med varandra på ett språk som är främmande för båda, nöts uttrycksmedlet ofta ner efter ett tag, det finns ingen som ”fyller på”, skulle man kunna säga. Då kan man kanske säga att det vore allra bäst om alla så snart som möjligt – låt oss tänka oss att alla barn som föds från och med idag bara lär sig engelska – gick över till att tala endast ett språk. Alla skulle kunna tala med varandra – tja, det låter väl som en fördel, men jag tycker samtidigt att det har något otäckt överrationellt över sig. Jag tror att det mänskliga tänkandets historia i alla dess nyanser och former finns invävda i alla de olika språken som lever idag, men också förstås i de språk som gått under. Ju fler språk som försvinner eller vars existensområden beskärs desto enformigare och mer likriktat kommer våra tankar att formas. Det är ett sätt att se det. Å andra sidan kan man kanske säga att det ligger en stark etisk komponent i önskan att alla ska tala samma språk – alla ska förstå varandra – medan det här med framhållandet av ett speciellt värde i flerspråkighet lutar mer åt ett estetiskt håll. Kanske kan dessutom någon säga att idén med att mänsklighetens tankeskapelser i alla sina schatteringar skulle finnas inrymda i just språkens mångfald är flum…

    Jag tror att jag stannar här för tillfället för jag börjar visst redan gå i cirklar. Den här frågan ska jag nog ta upp på ett mer systematiskt och genomtänktsätt än så här i all hast i ett kommentarsvar…

Kommentera