Jag är tillbaka i Birgitta Kurtén-Lindbergs bok ”Homo sum”, ja, egentligen har jag väl inte varit ur den. Det är bara det att jag – enligt hennes recept – läser den med myrsteg. Idag tänker jag tillsammans med er titta lite på kapitlet ”Soranos, grekiskfödd gynekolog”.
Soranos föddes i Efesos och han kom att verka som gynekolog i Rom under det första århundradet efter Kristus. Kurtén-Lindberg beskriver honom som en upplyst och fördomsfri man.
-Kvinnors sjukdomar är inte annorlunda än mäns, deklarerade denne läkare frankt, härmed opponerande sig mot Aristoteles, som betraktat kvinnan som en annorlunda människa, en sorts outvecklad man. Soranos menar i stället att det bara är barnafödandet som motiverar en särskild medicinsk kategori för kvinnor, i övrigt finns ingen större skillnad mellan könen.
Vi får veta att Soranos’ syn på läkekonsten skilde sig åtskilligt från Hippokrates’. Soranos såg ett nära samspel mellan teori och praktik som idealet och ingen behandling skulle sättas in utan att man först ställt en noggrann diagnos. Som en extravinst vid läsningen av Soranos finner Kurtén-Lindberg diverse upplysningar om hur åtminstone vissa kategorier av kvinnor levde under antiken.
Den som tror att tampongen är en 1900-talsuppfinning blir nog rätt förvånad över att få veta att den – liksom behån, ”bröstbandet” – var vanlig redan för tvåtusen år sedan, och har man till äventyrs grubblat över vad kvinnorna gjorde för att undvika oönskade graviditeter blir man rikt förplägad. Mängden redan då existerande – mer eller mindre verksamma – preventivmedel är inte föraktlig, men själv klassar författaren inte alldeles oväntat coitus interruptus som naturligast och ger kvinna följande rekommendation: I det moment då mannen är på väg att utgjuta sin säd bör hon ”hålla andan och dra sig undan lite… Därpå bör hon genast stiga upp, sätta sig på huk och försöka nysa.”
Efter preventivmedel kommer Soranos – eller Kurtén-Lindberg – in på abort. Soranos föreslår att kvinnan intar tjurgalla eller att fyller slidan med torkade fikon i soda men han avråder från införande av spetsiga föremål, eftersom det kan skada kvinnan. Sedan sätter han upp en tidsgräns för när en abort lämpligen får ske.
Abort är att döda och bör ej få ske senare än i fjärde månaden, säger Soranos och antyder ett existerande förbud för senare aborter när han klassar ”giriga” kvinnor som olämpliga för barnmorskeyrket. Giriga kvinnor skulle alltför lätt ”frestas att ta mutor” för förbjudna ingrepp.
Sedan kommer Soranos till andra barnmorskeuppgifter.Till dem hörde att noggrant undersöka det nyfödda barnets livsduglighet och de barn som inte befanns livsdugliga dödades.
Det antika samhället tvekade ungefär som vi inför ”vanlig” abort, men tog utan större betänkligheter livet av redan framfödda barn om de var defekta. Anledningen var krasst pragmatisk. Man ansåg sig inte ha råd att föda upp individer som aldrig skulle kunna göra rätt för sig.
Kurtén-Lindberg vänder sedan ett slag blicken mot vår tid och går ett tankevarv kring abort förr och nu:
Vi dödar inte redan framfödda barn, men har, jämfört med romarna ändå hamnat i en rätt absurd situation. Den fria aborten ger oss rätt att döda varje friskt foster utan åtskillnad, men ger oss samvetskval så fort vi utför den på ett skadat.
I slutet av texten låter Kurtén-Lindberg oss få ta del av en nypa Soranospoesi i intressant blandning med ”goda råd”:
Ja, ibland är Soranos bilder ganska vackra och han smyger in en gnutta poesi i sin i övrigt så sakliga prosa. Kvinnans klitoris kallas, säger han, nymf ”därför att den döljer sig som en brud under slöjan”. Men bruden under slöjan får inte missbrukas. För många graviditeter gör kvinnan trött och sliten. Härav Soranos accepterande också av saker han inte personligen riktigt gillar, av främmande ammor, av preventivmedel, och till och med abort. Bäst är, tycks han mena, en viss allmän återhållsamhet när det gäller samlag. Både kvinna – och man – förslöas och tar skada av en alltför stor myckenhet sex, säger Soranos, grekiskfödd gynekolog från Rom, som levde för tvåtusen år sedan.
