Blogg

Under en av bokmässans dagar stannade jag till vid den lettiska montern och blev sedan sittande där – kanske lite längre än jag först hade tänkt – i samtal med Jānis Oga. Innan jag gick valde jag ut två böcker och vi bestämde att vi skulle hålla kontakten. En av böckerna är diktsamlingen ”Igelkotten i brunnen” av Dzintars Sodums. Han är född 1922 och har i många år levt i exil först i Sverige och sedan i USA, men nu är han sedan en kort tid tillbaka i sitt gamla hemland. Jānis Oga sa till mig att om jag vill kan han ordna så att jag får tala med Sodums. Jag förbereder mig nu för ett sådant samtal. Jag läser den här igelkottsboken och funderar.

Och de här två dikterna vill jag låta också er se, för de bär, var och en på sitt sätt, något av livets värme i sig:

Ballad om hjältar och dödliga

– Jag måste leva, sa du, jag vill
än en gång virvla runt i svart, lång klänning
på ett parkettgolv med en bekymmerslös man,
jag vill än en gång vagga
en grabb med runda kinder.

•

Tack

Det tycktes: aldrig mer, någonstans.
Tack till trädet, fågeln, luften.
Tack till famnen, leendet, smekningen.
Tack för den goda tanken, den tålmodiga viljan.
De är broar som lagts över och låter oss gå vidare.

Så är det dags – nu när jag stigit upp ur Vassbotten vid Norskens brygga – för nummer tre av de böcker jag tog med mig hit från bokmässan. Det är en diktsamling och den heter ”Tingens bok”. De här dikterna bär namn som ”Potatisen”, ”Gemet”, ”Binnikemasken”, ”Skorna” och ”Stenen”. Bokens författare är en ung sloven som heter Aleš Šteger. Här följer några presentationsrader ur bokens pärm eller vinge:

Aleš Šteger, född 1973 i Ptuj och bosatt i Ljubljana, Slovenien. Šteger har kommit att bli en av den nya postjugoslaviska generationens främsta och mest uppskattade poeter. Utöver sin självklara position i hemlandet har hans lyrik utgetts i översättning i ett flertal länder; hans femte bok, ”Tingens bok”, blir nu hans första i svensk tolkning.

Och så här ser hans ansikte ut:

Jag tar ut dikten ”Stenen” för att jag känner ett slags samhörighet med den:

Stenen

Ingen hör vad stenen rymmer inom sig.
Det okända, det tillhör bara stenen, som en smärta,
Fångad mellan ovanläder och sula på en sko.

Då du tar av den virvlar löven upp i de kala alléerna.
Vad som varit kommer aldrig åter;
Och massor av andra tecken i förruttnelsen.
Lukten av närbelägna läkarmottagningar. Tyst går du vidare.

Ingen hör det du bär inom dig.
Du är din stens enda invånare.
Du har just kastat bort den.

Längre fram någon gång tänkte jag att vi skulle kunna läsa dikten ”Knutar” tillsammans här. För den här gången ger jag er bara den här raden: ”Var tålmodig med dina knutar.”

Ja, visst är min bild suddig, men ni ser ändå, eller hur? Och här börjar förväntningar. Jag läser i efterordet till ”Tiden är ett skrik i natten”, jag läser om Pavel Z:s (Zajíček egentligen) händer, om hans tid som flyttkarl. Om den säger han: ”För mig var det arbetet som en meditation, att hitta greppet, balansen och blicken från den andre, som lyfter på andra sidan, kunskapen och samförståndet utan ord. Det var några av de bästa ögonblick jag upplevt.”

På insidan av bokens främre pärm läser jag en kort presentation av författaren och boken:

Pavel Z. (f. 1951) är poet, musiker och konstnär. Som samizdatförfattare och medlem i undergroundgruppen Dg 307 var han under 1970-talet en av förgrundsfigurerna i den tjeckoslovakiska dissidentrörelsen. Fängslades av den kommunistiska regimen 1976 och valde att 1980-1990 leva i exil, först i Sverige och senare i New York.

”Tiden är ett skrik i natten” är den första samlingen av Pavel Z. på svenska och består av 79 dikter vilka fragmentariskt skapar en bild av det kaotiskt postkommunistiska 90-talet då Pavel Z. återvände till hemstaden Prag.

Och jag väljer dikt 28 i samlingen:

din skugga på väggen
är som kroppen jag åtrådde
fjärilar vaknar mitt i vintern
en avlägsnande Nymfs dansande skugga
men du är borta
endast elden som snart slocknar
missförståndens stigman
du berättar om din längtan
om hur du inte vet
inte heller jag vet
jag stampar på samma plats
platsen är fylld av färger och ljus
synvillor av neon
och du namnlösa
opåtagliga
det du inte kan beröra finns inte – säger du

Med mig från bokmässan tog jag sju böcker. Idag ska jag läsa några rader för er ur en av dem. Det är en diktsamling av Gennadij Ajgi som heter ”Bugning för sången”. Jag börjar med att läsa lite ur baksidestexten:

”Bugning för sången” är den samlande titeln på den tjuvasjisk-ryske poeten Gennadij Ajgis tre sviter variationer på teman ur folkvisor från mellersta Volga.

Det är både lätt och svårt att välja vad jag ska visa, för det finns så många i sin självklara enkelhet så strålande sköna rader. Jag väljer de här tre.

Den älskade ger sig av, och en svart svala
störtar mot natten,
längs vingarna flyter
strömmar av regn.

•

De kallar till åkern igen
och sorlet av nya mödor,
åskmolnets vita hästar
som tumlar på himlen.

•

Björkens sus – som en viskning ”farväl”,
och ovanför
som en fallande sax
den ensamma tornsvalan.