Blogg

Strövtåg i försommaren

Den här dagen går vi längre än vanligt, Londi och jag.

Londi

Vi vandrar söderut, nästan rakt söderut tror jag, tvärs igenom hela skogen. Vi följer en ny stig, den tar oss med förbi ett ängsullskärr. Och här – här har någon bott, kan det vara resterna av gården Sandbäck? Människor här valde alltid så vackra platser för sina gårdar och torp, ofta uppe på åsarna, platser där ljuset faller på rätt sätt, på ett sätt som kan göra också ett aldrig så tungt liv lite lättare. Jag tänker på Brudarebacken, på Hagatorpet, på Överby haga…

Sandbäck

Vi går ner mellan ekarna förbi jordkällaren som liksom har stannat kvar i den tid då gården var bebodd. Åtminstone med ena foten.

källaren

Från källaren följer vi en gräsväg – en sådan där väg som bara består av hjulspår och som har en gräsrand i mitten – ner mot fälten. Långt borta skymtar älven mellan träden – är det alar kanske? En liten nästan helt rak grusväg för oss till en vacker ängsliknande plats med en ruin med gräspäls upptill. ”Naglums kyrkoruin” läser jag på en liten skylt intill en grind i ett luftstaket.

Naglum

Vi strövar lite planlöst runt ruinen. Londi nosar och jag tittar. Glittrandet från vattnet där bakom lockar, motståndslöst dras vi dit – jag hoppar från tuva till tuva i den sanka marken, Londi halvkroppsbadar. Och där –

älven

Donaudeltat, tänkte jag mig så. Eller så:

vasskors

Här stannar vi. Kanske är det här bland vassen vi sitter och skriver de här raderna. Tangenterna är vasspipor eller vasspiporna tangenter.

The Origin of Corn – en blondinhistoria

För många år sedan när jag vistades en tid i Los Angeles köpte jag mig en tunn grön bok som bär titeln ”Indian Tales of North America” på ett antikvariat.

bild

Förordet börjar så här:

The tales that follow were edited by a folklorist trained in the history of literature. Clearly, the presentation is not that of the anthropologist with his interest in the ethnological, psychological, and sociological role of narrative art. Rather, it is that of a "littérateur" using the admittedly ethnocentric and artificial point of view of the intelligent, curious Western European reader.

Boken är tryckt 1961. När köpte jag den? 1980?

Jag ska läsa en av sagorna eller berättelserna för er. Den heter ”The Origin of Corn” och hör till wabanaki-indianernas sagoskatt:

A long time ago, when Indians were first made, one man livet alone, far, far from any others. He didn´t have any fire and lived on roots, barks, and nuts. This Indian became very lonesome. He was tired of digging roots. He lost his appetite, and after a while just lay dreaming in the sunshine.

After he had been sleeping several days, he awoke and saw something standing near. At first, he was quite scared. But when it spoke, his hart became glad, for it was a beatiful woman with long light hair. She was not like any Indian. He wanted her to come to him, but when he asked her she refused him. When he tried to approach her, she seemed to go farther away. He sang to her of his lonliness and begged her not to leave him. At last she told him that if he would do just what she said, he would always have her with him. He promised her he would.

She led him to a spot where there was very dry grass. Then she told him to get two very dry sticks and to rub them together quickly. Soon a spark flew out and caught on the grass. Quick as an arrow the ground was completely burned over. Then the beautiful girl said, ”When the sun sets, take me by the hair and drag me over the burned ground.” The Indian didn’t want to do this, but she told him that wherever he dragged her something like grass would spring up, and between the leaves he would be able to see her hair. When this happened, the seeds would be ready for him to use. He did what she asked, and ti this day when the Indians see the silk on the cornstalks they know the girl has not forgotten them.

Och för att vi inte ska känna oss för lugna eller tycka att det här var väl en ganska harmlös blondinhistoria, så står det så här i den korta presentationen av sagan:

Tale 19, ”The Origin of Corn”, was pretty standard among the woodland tribes in the East. The maiden is usually slain before she is dragged across the ground, though that is not evident in the text printed here.

Om ”att blanda högt och lågt”

Olust eller obehag inför ett uttryck kan ibland smyga sig på mig utan att jag först märker det; obehaget slår sig för en tid ner i det undermedvetna. Jag tror att den känsla jag nu har, under ytan har pågått i kanske ett halvår. Först nu kan jag identifiera att vändningen ”blanda högt och lågt” stör mig och får mig att känna intensiv beklämning. Det dyker upp allt oftare – så ter det sig i alla fall – och det verkar som om detta att blanda högt och lågt är något som självklart ska anses som fint och eftersträvansvärt. Till min avsmak och skam vet jag att jag ganska nyligen själv har använt frasen i någon text; jag kan bara inte komma på vilken och det gör naturligtvis inte saken bättre.

Uttrycket ”att blanda högt och lågt” dyker gärna upp i samband med litteratur eller kultur mera i allmänhet och det är alltid ett positivt omdöme. Finkultur är dåligt, men blanda högt och lågt är bra.

Jag tror inte att det är uttrycket som sådant som oroar mig utan den konsensus som tycks ha uppstått kring att detta skulle vara något i alla lägen fördelaktigt. Det verkar ligga något som har med moral eller moralistisk prepotens eller arrogans i företeelsen: Om du inte tycker att det alltid är utmärkt att blanda högt och lågt, så är du en snobb eller en översittare – ofolklig och omodern kanske också. Oavangardistisk. Trångsynt. Du har inte fattat hur det är här.

Det är något diktatoriskt inbyggt i det här och detta tvingar mig till motvärn: Jag måste vara vaken och observant när jag möter uttrycket i sin stålskjorta av självtillräcklighet igen. Nästa gång jag stöter på formuleringen ska jag kasta mig fram och fråga: Vad är högt i det här? Och vad är lågt? Om man tar isär komponenterna ”högt” och ”lågt” och tittar noga på dem kanske det där hycklande positiva rinner av eller löses upp.

Stechlin: Fontane igen

Jag kommer ju aldrig ifrån Fontane – hur skulle jag kunna det? – och igår satt jag och blädderläste lite i ”Der Stechlin”, den roman som han avslutade bara några månader före sin död. Minnen från en resa i trakten av sjön Stechlin som jag gjorde för två vårar sedan fick färg och liv igen:

Monica, hennes hund Barry och jag är på väg till Stechlin, den sägenomspunna sjön som kanske är den egentliga huvudpersonen i Theodor Fontanes roman ”Der Stechlin”:

I norra delen av grevskapet Ruppin alldeles intill gränsen mot Mecklenburg sträcker sig från den lilla staden Gransee till Rheinsberg (och ännu längre bort) en flera mil lång kedja av sjöar genom ett nästan obebott skogsområde, bara här och där finns en gammal by, annars är det mest skogvaktarboställen, små glashyttor och tjärugnar. En av sjöarna i kedjan heter Stechlin.

Stechlin 1

I Neuglobsow stannar vi, Monica är inte riktigt säker på den sista biten av vägen. Några grönklädda ungdomar i grova svarta stövlar står tätt ihop i en busskur. Vi frågar dem, men först låtsas de inte höra och sedan mumlar de något fientligt och till sist skriker en av dem åt oss att sticka därifrån. Vi ångrar vårt tilltag och fortsätter snabbt vidare. Konstigt, Monicas bil har ju den lokala bokstavkombinationen OPR för Ostprignitz på sin nummerplåt.

Vi kommer in på en liten skogsväg och vi ser på avstånd vatten blänka fram här och där mellan trädstammarna. Här är det nog. Monica parkerar i en liten glänta och vi fortsätter till fots. Barry skuttar glatt iväg bland löven, hittar en pinne och pilar med den i munnen ner mot sjön. ”Ja, det är Stechlin”, säger Monica. Ett vidsträckt vatten omgivet av mörka skogar ligger framför oss. Ljuset reflekteras på ett sällsamt sätt av vattenytan.

Nere vid sjön ligger ett litet värdshus som heter ”Roter Hahn”. I Fontanes roman är Stechlin en förtrollad sjö och när det händer ovanliga och dramatiska saker ute i världen, blir sjön levande – på en bestämd plats sprutar en hög vattenstråle upp ur sjön och när det är någonting alldeles särskilt märkligt som sker någonstans i världen, då kommer den röda tuppen, der rote Hahn, upp ur djupet:

När det händer något stort ute i världen, som för hundra år sedan i Lissabon, då inte bara sjuder och bubblar och porlar det här, då stiger i stället för vattenstrålen en röd tupp upp ur vattnet och gal högt över vidderna.

Vi sätter oss på en bänk vid ett tungt träbord nära vattnet. Det är lite kyligt för det är bara början av april, men vi vill sitta ute. Servitrisen kommer ner från värdshuset med en bricka med varsin öl till oss. Vi spanar ut över sjön och jag söker efter dess hemlighet, men sjöns ansikte döljer sitt uttryck. Barry springer i vattenbrynet så att det skummar om honom.

Stechlin 2

På vägen upp stannar Monica till framför ett litet hus. På trappan sitter en gammal man med lurvigt skägg, bredvid honom sitter en stor lurvig katt – de är så lika varandra. ”Får jag ta en bild?” frågar Monica. Det får hon. ”Jag kommer tillbaka till sommaren med bilden”, säger Monica till avsked.

• • •

”Der Stechlin” är ett slags filosofisk samtalsroman utan någon egentlig handlingstråd. Romantexten skildrar en serie möten mellan människor, tankar över livets villkor, dess korthet. Och mitt i allt detta finns sjön Stechlin som en lite immig spegel som livet ibland lutar sig över.

Det finns ingen svensk översättning av romanen.