Blogg

Vad är arbetarbakgrund?

Bodil Z 41 kommentarer

Idag vill jag – med risk för att få på pälsen – pröva en tankegång:

Då och då läser eller hör jag att det är få eller alltför få studenter vid svenska universitet och högskolor som har arbetarbakgrund. I dessa sammanhang brukar också tal om procentsatser dyka upp.

Vid andra tillfäller läser eller hör jag att Sverige är ett land med en mycket liten överklass och med en nästan helt ny medelklass. En majoritet av svenskarna härstammar på nära håll ifrån arbetare eller fattiga torpare.

Vad råder det då för samband mella dessa två omständigheter? Och hur uppstår denna motsägelse?

Jag tänker mig det så här – utan att ha bedrivit någon som helst forskning på området: De flesta unga svenskar har arbetare eller torpare eller något på motsvarande samhälleliga nivå i sin farfarsgeneration (och om inte det så i alla fall i generationen dessförinnan). Å andra sidan har en stor del (hälften? över hälften?) av dessa unga svenska föräldrar som tillhör medelklassen.

Om vi nu säger – jag kan inte procentsatserna, här kan den som vill och vet eventuellt korrigera – att idag 20 eller 25% av studenterna sägs ha arbetarbakgrund. Med detta menas då – antar jag – att föräldrarna tillhör arbetarklassen eller motsvarande. Skulle vi titta en generation bakåt skulle utslaget bli ett helt annat och skulle vi backa ytterligare en generation så skulle en majoritet visa sig ha arbetarbakgrund.

Det underförstås ofta eller kanske till och med alltid att det ligger något negativt eller orättvist i att få studenter har arbetarbakgrund. Är detta så självklart? Låt oss titta lite närmare på ett som jag föreställer mig representativt exempel: Studenten X har i sin farfarfarsgeneration torpare och i farfarsgenerationen dels arbetare och dels torpare och i föräldragenerationen tjänstemän eller medelklass. Å ena sidan kan man säga att den här studenten visst har arbetarbakgrund och därmed säger vi också att det är för snävt att bara räkna in den sociala nivån hos generationen direkt före när man talar om bakgrund. Å andra sidan kan man välja standardspåret vid definierandet och säga att nej, den här studenten har medelklassbakgrund och att det är ett problem att en så stor andel av studenterna har denna bakgrund. Och följer vi det här spåret vidare så måste vi väl säga att barnbarnen till alla de torpare och arbetare vars barn blivit tjänstemän eller liknande för rättvisans skull borde återföras till arbetarklassen. Jag ställer till det den överflödiga frågan: Är detta verkligen något eftersträvansvärt?

Sedan kan man naturligtvis också fundera över vad medelklass respektive arbetarklass är. Var drar man gränserna? Vilka faktorer räknas in? Vad är viktigast, ekonomiska aspekter eller bildnings- och utbildningsnivåer?

Hannah Arendt – Eichmannbokens slutrader

Bodil Z 4 kommentarer

![Arendt](/wp-content/PICT5/PICT5722_03.jpg @alignright)Via Kant kommer jag nu osökt tillbaka till Hannah Arendt. Mot slutet av epilogen i Eichmannboken beskriver Arendt den dom som hon tycker borde ha avkunnats. Hon inleder denna beskrivning så här:

Och om det är sant att ”rätt måste inte bara skipas, utan det måste också ses till att den skipas”, skulle den rätt som skipades i Jerusalem klart framstått för alla, om domarna vågat vända sig till den anklagade och yttra ungefär följande:

Sedan följer först ett antal rader om att Eichmann medgivit sitt fruktansvärda brott men ändå hävdat att han inte handlat av lumpna motiv eller av någon lust att döda. Vidare kommer Arendt in på att Eichmann betraktat sin roll i förintelsen som rent tillfällig och att han menade att nästan vem som helst hade kunnat inta hans plats, vilket skulle innebära att praktiskt taget alla tyskar vore skyldiga. Arendt fortsätter sedan med gå in på det Eichmann sagt om att eftersom alla eller nästan alla är skyldiga så skulle man av detta kunna dra slutsatsen att ingen är skyldig. Arendt – i sin tänkta roll av domargruppen i Jerusalem – tillbakavisar kategoriskt – via en anspelning på historien om Sodom och Gomorra – ett sådant tänkesätt. Skuld och oskuld inför lagen är något objektivt.

Slutklämmen i epilogen vill jag återge i dess helhet. (Arendt vänder sig alltså fortsatt direkt till Eichmann och hennes ord är tänkta att komma från vad hon menar skulle vara ett idealiskt handlingskraftigt domarkollektiv i Jerusalem):

Det betyder ingenting vilka yttre händelser eller inre omständigheter som drev er in på brottsliga vägar: det finns ett svalg befäst mellan det ni verkligen gjorde och det andra möjligen kunde ha gjort. Vi befattar oss här bara med vad ni gjorde, inte med ert inres eventuellt obrottsliga natur och inte heller med era motiv eller med de möjligheter till kriminella handlingar som människor i er omgivning kunde tänkas ha begått. Ni berättade er historia som om den hade varit en berättelse om otur, och när vi känner omständigheterna är vi till viss grad böjda att tillstå att under mer gynnsamma omständigheter skulle ni aldrig ha stått här inför oss eller inför någon annan brottmålsdomare. Låt oss resonemangsvis antaga, att det inte var något annat än otur som gjorde er till ett villigt redskap i en organisation av massmördare; då återstår ändå det faktum att ni utförde och på så sätt aktivt understödde en politik som gick ut på massmord. Politiken är nämligen inte som barnkammaren; i politiken är lydnad och stöd samma sak. Liksom ni stött och utövat en politik att inte dela jorden med det judiska folket och heller inte med många andra folk – precis som om ni och era överordnade skulle haft någon rätt att bestämma vilka folk som får och inte får bo på jorden – tror vi att ingen medlem av människosläktet kan tänkas vilja dela jorden med er. Det är skälet – det enda skälet – till att ni måste hängas.

(Översättningen av Arendts Eichmannbok är gjord av Barbro Lundberg och Ingemar Lundberg)

Kant: Det är så bekvämt att vara omyndig

Bodil Z 5 kommentarer

Idag läser jag några korta kärnfulla rader där Immanuel Kant definierar vad han menar med ”upplysning”:

Kant

Was ist Aufklärung?

Aufklärung ist der Ausgang des Menschen aus seiner selbstverschuldeten Unmündigkeit. Unmündigkeit ist das Unvermögen, sich seines Verstandes ohne Leitung eines anderen zu bedienen. Selbstverschuldet ist diese Unmündigkeit, wenn die Ursache derselben nicht am Mangel des Verstandes, sondern der Entschließung und des Mutes liegt, sich seiner ohne Leitung eines anderen zu bedienen. Sapere aude! Habe Mut, dich deines eigenen Verstandes zu bedienen! ist also der Wahlspruch der Aufklärung.

Faulheit und Feigheit sind die Ursachen, warum ein so großer Teil der Menschen, nachdem sie die Natur längst von fremder Leitung frei gesprochen […], dennoch gern zeitlebens unmündig bleiben; und warum es anderen so leicht wird, sich zu deren Vormündern aufzuwerfen. Es ist so bequem, unmündig zu sein.

Det är naturligtvis först av allt innehållet i det här som tilltalar mig, men själva formuleringarna fascinerar mig nästan lika mycket. Jag kan inte tänka mig annat än att det här är översatt till svenska, men jag har inte någon svensk översättning tillgänglig, så jag ger mig in på det möjligen vanskliga företaget att göra en egen översättning. Här:

Vad är Upplysning?

Upplysning är människans väg ut ur sin självförvållade omyndighet. Omyndighet är oförmågan att använda sig av sitt förstånd utan någon annans ledning. Självförvållad är omyndigheten om orsaken till denna inte beror på brister i förståndet utan på brister i beslutsamhet och mod att använda sig av detta utan någon annans ledning. Sapere aude! Hav mod att använda dig av ditt eget förstånd! är alltså upplysningens valspråk.

Lättja och feghet är orsaker till att en så stor del av mänskligheten efter att naturen sedan länge gjort dem fria från främmande ledning […], ändå förblir omyndiga hela livet; och därför är det också så lätt för andra att göra sig till deras förmyndare. Det är så bekvämt att vara omyndig.

Bokinköp i Wismar

Bodil Z

Under Wismarbesöket stack jag också in näsan i Buchhandlung Weiland, som väl är den största bokhandeln i stan. Allt jag letade efter hittade jag inte, men jag fann å andra sidan ett och annat intressant som jag inte visste att jag var ute efter. Och håller man i minnet att Wismar bara har omkring 45. 000 invånare, så tycker jag att ”bokhandelsnivån” är god. Med mig ut förde jag Joachim Fests ”Ich nicht – Erinnerungen an eine Kindheit und Jugend” – den har jag velat ha ända sedan den kom ut i höstas:

Ich nicht

Det rör sig alltså om Fests självbiografiska verk om uppväxten under nazitiden och om familjens motståndskraft mot diktaturen. Jag har skrivit några rader om den här tidigare, fastän jag då bara hade läst några texter om boken och ett fåtal utdrag ur den.

Den här lilla boken av Immanuel Kant hamnade också i min kasse:

Kant

Jag vet inte riktigt vad den innehåller, men Friedrich Schlegels text på baksidan låter inbjudande:

Der Geist, den die Kantische Schrift ”Zum ewigen Frieden” atmet, muß jedem Freunde der Gerechtigkeit wohltun, und noch die späteste Nachwelt wird auch in diesem Denkmale die erhabene Gesinnung des erwürdigen Weisen bewundern.

Den lilla skriften ska alltså vara välgörande för varje vän av rättvisan, lovar Schlegel.

Den tredje boken här säger jag nästan inget om för det behövs inte någon presentation: ”Gesammelte Gedichte” av Rainer Maria Rilke:

Rilke

Jag tänker mig att det för varje lyrikläsande människa som inte har Rilkes samlade dikter är naturligt att önska sig dem.

Uwe Johnson är en författare som fascinerar mig. För inte så länge citerade jag lite ur brevväxlingen mellan Johnson och Hannah Arendt. I alla fall kände jag nu att det var dags att föra in en Uwe Johnsonbiografi i hemmet:

UJ

Där jag strövade omkring i bokhandeln fick jag syn på en vacker liten bok med titeln ”Tierskizzenbüchlein”. Författaren heter Hellmut von Cube:

Tier

Boken innehåller korta texter (en eller två sidor per text) om djur av mycket olika slag. Några exempel är ekorren, hunden, draken, duvsvärmen och huggormen. Så här skriver Hermann Hesse om ”Tierskizzenbüchlein”:

Jede dieser liebenswürdigen und hochbegabten Betrachtungen führt uns ins Große, ins Herz der Welt.

Till sist valde jag också en roman av den ungerske författaren Péter Esterházy (som jag för övrigt hörde samtala med Slavenka Drakulić under förra årets Leipziger Buchmesse). Romanen handlar om den tjeckiske författaren Bohumil Hrabal och den heter på tyska ”Das Buch Hrabals”. Översättningen från det ungerska originalet ”Hrabal Könyve” är gjord av Zsuzsanna Gahse.

Hrabal

Så här lockande beskriver baksidestexten romanen:

Wie in jedem richtigen Roman gibt es auch hier einige Personen, von denen man sich am Schluß des Romans nur ungern trennt. Da ist der große tschechische Dichter Bohumil Hrabal, Anna, die diesen liebt, ferner der Schriftsteller, er ist der Ehemann von Anna, und außerdem spielt noch ein Herr eine Rolle, der oben im Himmel sitzt und Saxophon spielen können möchte.

In diesem schillernden, bewegten Bild von Mitteleuropa tritt noch eine Person auf. Sie heißt: ich. ”Alles, was es nicht gibt, hat sich von seinem Platz bewegt und ist ineinandergerutscht, Namen sind unwichtig.”

Det blir kanske den här boken jag läser först, för vem är den där herrn som sitter uppe i himlen och skulle vilja kunna spela saxofon?

Fritz Reuter – Wismar

Bodil Z 4 kommentarer

I sydösthörnet av Wismars stora torg mitt emot den berömda brunnen står ett harmoniskt format gult hus med texten Reuterhaus över porten.

Reuterhaus

Vem var då Reuter eller mera exakt Fritz Reuter? Plattyskans störste författare eller berättare. Jag känner bland annat till honom från Theodor Fontanes roman ”Effi Briest” (som jag ju ägnat år åt att närläsa). I romanen finns en kantor Jahnke i byn intill herrgården där Effi växer upp. Jahnke är en stor beundrare av Fritz Reuter. Så här introduceras han och hans båda döttrar i romanens första kapitel:

Zwei der jungen Mädchen – kleine, rundliche Persönchen, zu deren krausem, rotblondem Haar ihre Sommersprossen und ihre gute Laune ganz vorzüglich paßten – waren Töchter des auf Hansa, Skandinavien und Fritz Reuter eingeschworenen Kantors Jahnke, der denn auch, unter Anlehnung an seinen mecklenburgischen Landsmann und Lieblingsdichter und nach dem Vorbilde von Mining und Lining, seinen eigenen Zwillingen die Namen Bertha und Hertha gegeben hatte.

Reuter mest bekanta berättarverk heter ”Ut mine Stromtid” (ungefär ”Från min tid som lantbrukselev”). En gestalt ur den som fortfarande är ett begrepp i åtminstone vissa nordtyska kretsar är Onkel Bräsig. Så här beskrivs han på ett ställe (på plattyska förstås):

Dor kamm in’t Dur en lütten Mann r’inne mit en rödlich Gesicht un ’ne recht staatsche rode Näs’, de hei wat in de Luft höll; up den Kopp hadd hei ’ne virtimpige Mütz, vör mit ’ne Troddel, äwer ’ne eigentliche Kalür hadd sei nich; up den Liw hadd hei en grisen, linnen Kittel mit langen Slippen, un sine korten Beinings, die hellschen utwarts stunnen un so leten, as wiren sei in dat lange Babenliw verkihrt inschrawen worden, staken in ’ne korte blagstripige Drellhos’ un in lange Stäweln mit gele Stulpen. Hei was grad ’nich vüllig; äwers mager was hei ok nich, un Eener kunn seihn, dat hei all anfung, sick en lütten Buk stahn tau laten…

Strax bredvid porten till Reuterhaus i Wismar finns en liten skylt fastskruvad i väggen. Nu ska vi se vad det står på den:

Reuter

I februari 1865 besökte den kände plattyske författaren Fritz Reuter sin förläggaren Dethloff Carl Hinstorff i dennes huvudkontor i Wismar och blev glansfullt hyllad. (Eller hur man nu ska översätta det pampiga ”triumphal gefeiert”…)