Blogg

Jag stannar lite i Rom, fast jag egentligen inte riktigt förstår hur jag hamnade här/där den här gången. Idag är det den tyska författarinnan Marie Luise Kaschnitz som får leda mig. Henne har jag länge läst gärna, noveller som ”Gespenster”, ”Lange Schatten” och ”Das dicke Kind” är delar av min världsbild (undrar om de finns i svensk översättning, ja, det gör de nog). I alla fall – Kaschnitz levde några år i Rom och jag läser nu en liten bok där ett antal av hennes romerska texter finns samlade: ”Mit Marie Luise Kaschnitz durch Rom”.

Jag tänker läsa ett litet stycke ur ett kapitel som heter ”Meine acht römischen Wohnungen”:

Mein erstes römisches Zimmer lag in der Via Arenula; ein dunkles Kämmerchen, eine eiskalte Wohnung, lange Herbstabende, mit dem mageren Töchterchen der ewig bekümmerten Wirtin über Rätselzeitungen am Kohlenbecken verbracht. Da waren es nur zwei Schritte zur Piazza Argentina, wo im tiefgelegenen Tempelbezirk die wilden hungrigen Katzen springen. Auch der Tiber war nah, die schiffsförmig ummauerte Insel mit den Spitälern und der Kirche San Bartolomeo, und det farbenreiche Markt zu Füßen des bronzenen Giordano Bruno und der edle Palazzo Farnese, in dessen Nachtfenstern man brennende Kronleuchter und gemalte Landschaften sieht. Das Buchantiquariat, in dem ich arbeitete, befand sich nahe dem im Volksmund das Cembalo genannten Borghesepalast, von dort fuhr ich manchmal am Abend mit dem Besitzer der Buchhandlung in einem Pferdewägelchen durch das alte Getto über die längst verschwundene Piazza Montanara und zwischen unheimlichen Friedhofsmauern zu seiner von verwilderten Gärten und Brachland umgebenen kleinen Villa auf dem Aventin – bei der Heimfahrt tauchten dann bei Mondlicht und zerrissenen Wolken über dem recht verwahrlosten Cirkus Maximus die Kaiserpaläste.

Palazzo Farnese

Mitt första romerska rum låg vid Via Arenula: en mörk liten kammare, en iskall våning; långa höstkvällar tillbringade jag med den evigt bekymrade värdinnans magra dotter över pysseltidningar vid kolboxen. Där var det bara två steg till Piazza Argentina där de vilda hungriga katterna hoppar runt nere i tempelområdet. Också Tibern var nära, den skeppsformiga muromgärdade ön med hospitalen och kyrkan San Bartolomeo och den färggranna marknaden vid Giordano Brunos bronsfötter och det ädla Palazzo Farnese, i vars nattfönster man ser brinnande ljuskronor och målade landskap. Antikvariatet, där jag arbetade, befann sig nära Borghesepalatset som i folkmun kallades cembalon och därifrån for jag ibland om kvällen med ägaren till bokhandeln i en liten hästdroska genom det gamla gettot över den sedan länge försvunna Piazza Montanara och mellan kusliga kyrkogårdsmurar till hans av förvildade trädgårdar och ödetomter omgivna lilla villa på Aventinen – på hemfärden skymtade sedan kejsarpalatsen fram i månljuset och mot en himmel med söndertrasade moln bortom den rätt förfallna Cirkus Maximus.

PS Den här översättningen får ni gärna förbättra – jag ser en del halvheter, men jag hinner inte gräva omkring mer just nu…

Ett litet stycke som jag gärna läser om i ”Il piacere”, Gabriele D’Annunzios väl mest kända roman, är det där huvudpersonen Andrea Sperellis Rom med ett par snabba men mycket klara penndrag ritas upp för läsaren. Det är inte det antika Rom som binder och lockar honom utan påvarnas, villornas och fontänernas stad.

Roma era il suo grande amore: non la Roma dei Cesari ma la Roma dei Papi; non la Roma degli Archi, delle Terme, dei Fori, ma la Roma delle Ville, delle Fontane, delle Chiese. Egli avrebbe dato tutto il Colosseo per la Villa Medici, il Campo Vaccino per la Piazza di Spagna, l’Arco di Tito per la Fontana delle Tartarughe. La magnificenza principesca dei Colonna, dei Doria, dei Barberini l’attaeva assai più della ruinata grandiosità imperiale.

Lite lustigt är att texten, om man inte tittar på den på lite avstånd och utan att egentligen läsa den, ser ut som tyska med alla de pampiga versalerna.

I den här romanen är det för övrigt just skildringarna av Rom och av slottet Schifanoja och dess omgivningar som jag känner en odelad beundran inför.

Trost

Weißt du, was in dieser Welt
Mir am meisten wohlgefällt?
Daß die Zeit sich selbst verzehret
Und die Welt nicht ewig währet.

Freidrich von Logau (1605-1655)

Nej, vi vill inte dö, men som evighet skrämmer oss den här världen, hur vacker den än är. (Nein, wir wollen nicht sterben, aber als Ewigkeit erschrickt uns diese Welt, so schön sie auch ist.)