För en vecka sedan satte jag jag för första gången min fot i Frankfurt/Oder. Någon gång tidigare har jag slunkit förbi stadens utkanter, men nu var jag inne där på riktigt. Mina föreställningar/fördomar inför besöket såg ut ungefär så här:
Ful stad, fula raka gråa husrader med en lätt touch av Sibirien, utbombat under kriget och sedan inbombat under DDR-tiden. Ett fult mycket högt torn med en fantastisk blick över hela området. Kleists födelsestad – egentligen ganska passande; som en kleistskt vital dödsstörtning. Viadrina – det nya gamla universitetet mitt i Europa som pekar rätt in i den europeiska framtiden. Floden Oder som förbinder Tyskland och Polen och ändå lever sitt uråldriga vilda flodliv med ansiktet bortvänt från människovärlden.
Hur var det då? Vet jag nu om jag hade rätt eller fel eller halvrätt i de här tankarna? Tja, mycket är fult, egentligen allt det nybyggda, men det finns mer av den gamla bebyggelsen kvar än jag föreställt mig. Och Oder är mäktig och bred och jag tycker särskilt mycket om att se det stora vattnet förlora sig in i flodängarna. Fortfarande tror jag på att det gamla Viadrina är en väg in i framtiden, inte bara en tysk-polsk utan en europeisk. Till Kleist kommer jag lite längre fram i ett annat inlägg.
Här är en räcka med bilder – om ni orkar:
der Oderturm, som jag tänker åka upp i nästa gång
blick mot Słubice på den polska sidan
blick från den polska sidan
en av universitetets sidobyggnader
Marienkirche sedd från det stora torget
Marienkirche bakifrån
Till sist några bilder från den vackrare delen av staden. Tyvärr kan jag inte säga exakt vad de föreställer, men det kanske någon av er som tittar på dem vet…
