Blogg

Friedrich von Logau – en diktare för vår tid

Idag vill jag läsa en kort satirisk dikt av Friedrich von Logau (1604-1655). Han levde i Schlesien och publicerade sina verk under namnet Salomon von Golaw. Under sin egen tid, barocken, förblev han ganska okänd, men genom G.E. Lessings (och K.W. Ramlers) försorg kom 1751 ett urval av hans dikter ut och fick då större genomslag. Och Logau är utan tvivel en diktare också för vår tid.

416px-logau_kupferjpg

Heutige Welt-Kunst

Anders sein und anders scheinen,
Anders reden, anders meinen,
Alles loben, alles tragen,
Alles heucheln, stets behagen,
Allem Winde Segel geben,
Bös’ und Gutem dienstbar leben,
Alles tun und alles Dichten
Bloß auf eignen Nutzen richten:
Wer sich dessen will befleißen,
Kann politisch heuer heißen.

Här en liten prosatolkning på rak arm:

Aktuell världskonst

Vara och verka annorlunda/ Tala på annat vis och mena annat/ Berömma allt, bära allt/ Hyckla jämt, behaga ständigt/ Ge segel åt var vind/ Tjäna ont som gott/ Ställa all handling och all dikt/ Enbart i egennyttans tjänst/ Den som lyckas väl med detta/ Har en plats i dagens politik.

Här föds kanske

All denna snö är som en tät dimma, fast ogenomtränglig inte bara för ögat. Var är marken nu? Hur långt borta är den? Hur djupt nere är sjön? Stigarna och skidspåren löper ovanför varandra i ingen vet hur många lager. Efter varje stort snöfall söker vi oss nya vägar, nästan där det föregående spåret sträckte sig, men inte riktigt. Vi bygger i det blinda vita på en labyrint, som vi inte anar formen eller omfånget på.

p1060949

Kanske föds

Dimman som suddar ut oss

Kanske föds en flod häruppe

Jag lyssnar till sirenernas sång
från sjön där staden låg

Nej, Ungaretti går inte att härma. Det är så här han säger:

Nasce forse

C’è la nebbia che ci cancella

Nasce forse un fiume quassù

Ascolto il canto delle sirene
del lago dov’era la città

Det blir lite tystare under pausträdet de närmaste dagarna, fast kanske inte helt stumt.

Ur ”Jakobs stege”: Leonardo – målaren

Igår nämnde jag att jag kände mig lockad av Anna Maria Brizios essä ”Leonardo – målaren” I Jakobs stege 1981:1. Nu har jag läst den och jag vill återge några flikar ur den.

p10609071

Brizio börjar sin text med att tala om den florentinska expansionen på kulturens och handelns områden under 1300- och 1400-talen. Hon talar vidare om Lorenzo de’ Medicis ”export” av konstnärer till snart sagt alla delar av den italienska halvön. Denna utflyttning av stora konstnärer fick stor betydelse för Italien och Europa, men medförde också en tillbakagång för Florens som konstens huvudstad.

Där politikerna hade misslyckats att skapa en italiensk nation, lyckades konstnärerna, och detta på ett så övertygende sätt att den italienska renässansens idéer kom att prägla all europeisk konst under mer än två århundraden framåt.

Brizio har i en uppsats från 1938, skriven av W. M. Ivins, funnit en, som jag tycker, mycket intressant beskrivning av vad som skulle kunna betraktas som själva språnget i renässansen. Så här säger Ivins: ”det viktigaste som hände under renässansen var utveckligen av idéer, som ledde fram till en rationalisering av seendet.”

Och nu är vi framme vid Leonardo da Vinci. 1482 kom han från Florens till Milano. I den miljön som skilde sig avsevärt från den florentinska, kom han att genomgå en brant utveckling. Brizio talar om hans innovation av perspektivtecknadet och av hans måleris ”undersökande av naturen” och dess förfinande av tänkandet.

För Leonardo är måleri och teckning, som är det snabbaste målningssättet, den mest direkta och effektiva metoden att att bedriva ett ”inre resonemang”.

Det jag nu vill uppehålla mig vid är Brizios tankegångar kring Leonardos ”Nattvarden”.

p1060928

Målningen finns i refektoriet i Santa Maria delle Grazie i Milano. Så här skriver Brizio om persongestalningen i tavlan: ”Figurerna dominerar och förefaller komma fram i refektoriets verkliga rum.” Sedan fortsätter hon med några tankar kring perspektivets roll i detta: ”I stället för att betrakta ögat som en abstrakt punkt, d.v.s. helt enkelt synpyramidens spets, låter han det sammanfalla med åskådarens verkliga öga. På så sätt skapar han illusionen att målad rymd och verklig rymd går in i och fortsätter i varandra.”

Brizio går vidare med att titta på apostlarnas kroppsrörelser, som uttrycker deras helt individuella reaktioner på Jesu ord: ”En av eder skall förråda mig.” Brizio skriver: ”Man bör lägga märke till händernas rörelser, noggrant studerade och återgivna.” Brizio gör en jämförelse med tidigare ofta stelt komponerade målningar av samma motiv och fortsätter sedan: ”Meningen och återklangen hos Kristi ord får man i stället genom att betrakta apostlarnas reaktioner, som sprider sig likt en kedja från den ena änden av bordet till den andra.”

Mest fascinerande i Brizios kommentar till den här målningen tycker jag ändå är den om ljuset:

Men ljuset som lyser upp hela scenen kommer inte från ljuset i bakgrunden, utan lyser in från vänster. Leonardo har avsiktligt låtit det sammanfalla med rummets verkliga ljus, som kommer från raden av fönster på den vänstra väggen. Detta sammanfall av ljuskällor tillsammans med perspektivets konstgrepp leder till en sammansmältning av dikt och verklighet.

Och här är det mer än dags att jag visar er målningens plats i rummet, låt vara genom ett halvdant foto av ett kornigt foto:

p1060932

Förmodligen är mycket av Brizios iakttagelser här för kännaren ganska självklara, men för mig som novis är de en inspirerande vägledning och jag vill så snart det går, se den här tavlan. Det här med ljuset fönstren som skiner in i målningens scen är för mig en hisnande upptäckt, en upptäckt just i ordets mest konkreta betydelse: Täcket är borta!

I Salongen finns en ny text om en lettisk roman.

Ur ”Jakobs stege”: Boniatofängelset

Jag har några nummer av litteraturtidskriften Jakobs stege från sent sjuttiotal och tidigt åttiotal liggande i en hög. Ibland bläddrar jag i dem och ofta hittar jag något som fångar mitt intresse.

p1060907

I det första numret från 1981 har jag börjat med Nicole Sands text ”Nadesjda Mandelstam död”. Jag bestämmer mig för att också läsa ”Leonardo – målaren” av Anna Maria Brizio, ”Tankar inför en rysk påskhögtid” av Andrej Sinjavskij och ”Ett rättsfall” av Leonid Pljusjtsj. Men nu vill jag gå till den sista texten i häftet. Den bär titeln ”Boniatofängelset – Berättelsen om en massaker” och det är den kubanske dissidenten Armando Valladares som skrivit den. Jag väljer att citera det tredje stycket i Britt Arenanders tolkning:

Allt är strängt vetenskapligt organiserat
bara kokta kolhydrater
noggrant uppvägda
niohundra kalorier, ibland mindre,
hunger får huden att stram över kindknotorna
får kropparna att svälla upp som paddor
och benen inflammeras
liksom testiklarna och buken
och ingen läkarhjälp finns…
En dag fick vi besök av en kapten vid den Politiska Polisen
ren
elegant
krigisk och iskall
förklarade han rakt och hövligt för oss
att Inrikesministeriets mål
var att förvandla oss till trasor
att förinta oss…
Han bugade sig älskvärt och försvann.
Snart ska Kubas Kommunistiska Parti
fira sin första kongress
och garnisonen vid Boniato-fängelset
förbereder sig också inför den stora händelsen.

Och detta är texten i original:

Todo está con rigor científico organizado
solo carbohidratos hervidos
y pesados con cuidado
novecientas calorías y hasta menos
el hambre que saca los huesos
más allá de la piel
la ausencia de proteínas y vitaminas
va hinchando como sapos
se inflaman las piernas
los testículos y abdomen
sin asistencia médica…
Un día nos visito un capitán de la Policía Política
limpio
elegante
marcial y frio
nos explico con sencillez y cortesía
que el objetivo
del Ministerio del Interior
era convertirnos en guiñapos físicos… aniquilarnos…
se inclinó gentil y se marcho.
Pronto se celebrará el Primer Congreso
del Partido Comunista de Cuba
la guarnición de la Cárcel del Boniato
se prepara también para este magno evento.

°
Och under Valladares’ text finns denna bild:
p1060910