Blogg

Jag läser sedan en liten tid Peter Handbergs Släpp ingen levande förbi – Berättelser från murens Berlin. Jag tänker läsa den långsamt och ännu har jag bara tagit mig igenom de första kapitlen. Så vitt jag kan se hittills är boken lika skoningslös och fri från allt överskylande och förmildrande babbel som titeln. Här finns inget av det gängse ”å ena sidan – å andra sidan” eller ”men DDR hade ju också fördelar, det var inte bara Stasi”. Här möter vi den människofientliga diktaturen i all dess grymma råhet. Läs här några rader ur kapitlet om det unga förhoppningsfulla paret Sieglindes och Lászlos misslyckade flyktförsök:

Klockan 03.20 denna junimorgon sönderslits tystnaden av en kraftig explosion. På ett ögonblick slits Sieglindes högra ben av. Lászlo blir stående som förstenad och stirrar på blodet som i tjocka kaskader pulserar ut från hennes sönderslitna benstump. Så fattar han tag i Sieglinde, släpar henne bort mot det sista sträckmetallstängslet och försöker vräka den svårt sargade kroppen över detta sista hinder. I det ögonblicket träffas han av ett flertal kulor. Några av dem genomborrar ena lungan och hjärtat. Han dör omedelbart.

Jag kommer att visa fler citat ur boken här efter hand som jag arbetar mig igenom den. Ja, den är mödosam att läsa, det vill jag medge direkt. Den är stark och otäck. Den väjer inte för det grymmaste. Och jag tänker välja mina citat bland just detta grymmaste, eftersom det så sällan kommer i ljuset.

I början av hösten som gick läste jag den transylvansk-ungerske författaren György Dragománs skakande roman Den vita kungen om diktaturens Rumänien.

Här är ett utdrag ur första kapitlet som ger en relativt god inblick i bokens helhet:

Den långe gråhårige hälsade inte ens utan frågade mamma direkt, hur är det, har ni inte ens talat om det för pojken, och då skakade mamma på huvudet och sa, det har ni inte med att göra. Men den långe gråhårige sa att det var inte bra, för förr eller senare får han ändå reda på det, sånt här är det bäst att klara av genast, för lögn föder lögn, och då skrattade mamma till och sa, ja, ni är ju sannerligen vänner av sanningen, och då röt den lille mannen åt mamma att hon skulle hålla mun. Och mamma blev faktiskt tyst, och den gråhårige ställe sig framför mig och frågade, lille vän, tror du fortfarande att vi är din pappas kolleger? Och då sa jag ingenting men jag kände att jag blev kall i hela kroppen, som på gymnastiktimmarna när vi har haft tidtagning och man måste böja sig fram för annars får man inte luft. Och då log den gråhårige mot mig och sa att då skulle han tala om för mig att de var inte alls pappas kolleger utan från säkerhetspolisen och att pappa var arresterad därför att han hade deltagit i statsfientliga aktiviteter. Så jag skulle nog inte få se honom på en tid, till på köpet på en mycket lång tid, för pappa var och grävde vid Donaukanalen. Visste jag vad det betydde, det betydde att han var i arbetsläger, och så arbetsskygg som han var skulle han inte klara det särskilt länge, så därifrån skulle han aldrig komma tillbaka. Det var möjligt att han inte levde längre, och när han sa det ryckte mamma åt sig muggen från bänken och dängde den i golvet så att den gick i bitar, och då avbröt sig officeren och det blev tyst ett ögonblick. Sedan sa mamma att det fick vara nog, nu fick de sluta med det där, ville de ta henne också så fick de göra det. Men mig skulle de lämna ifred, för jag var bara ett barn, fattade de det, mig skulle de lämna ifred, och de skulle tala om vad det var de ville, de skulle tala om vad de hade här att göra.

Under bokmässan i Göteborg intervjuade jag Dragomán för Salongens räkning. Efter intervjun sa han att han så småningom tänkte publicera min intervju i den svenskspråkiga delen av sin hemsida. Nyligen upptäckte jag att intervjun (tillsammans med en av Pia Ingström) kommit dit och det gjorde mig naturligtvis både glad och stolt. Här finns en länk till Dragománs hemsida, med början i den svenskspråkiga versionen.