Blogg

Nyligen läste jag Karin Stensdotters En underbar roman, en berättelse om en gammal dam som under en vecka får besök av en liten pojke, en släkting till henne. Vi får vara med om hur de så smått börjar lära känna varandra under de gemensamma promenaderna längs Paris’ gator med kamera i hand, vid matbordet och i samtalen. Ofta tittar de från den gamla damens fönster på Eiffeltornet, fotograferar det i alla möjliga ljus och funderar tillsammans över vad de ser.

Igår skickade jag in min recension av romanen till Hufvudstadsbladet. Här är ett litet utsnitt ur den texten:

… Det handlar alltså om ett sätt att se på exilens villkor. Gertrud måste stanna i Paris för att hon inte står på helt fast mark där, för att hon vill behålla sina band till livet och lyckan hon upplevt där. Att hon älskar staden är inte det viktigaste skälet. Stockholm, staden som formade henne, kan däremot aldrig tas ifrån henne, även om hon inte skulle återvända dit: ”är man nu en gång uppvuxen i en stad så blir den själva mallen mot vilken man ställer andra städer”, tänker hon. Att Stockholm vilar på granit är för henne inte bara ett yttre geologiskt faktum. Staden vilar stadigt i hennes inre och det på livstid.

PS Det är Tusculum Förlag som givit ut romanen.

Det här är en morgon för en dikt av Adam Zagajewski, viskar jag hemlighetsfullt till mig själv och ler lite inåtvänt, men det är det inte någon som ser.

Jag låter den dalmatiska clementinen ligga kvar på Antenner i regn, på bilden av Antenner i regn från september. Sedan tar jag den verkliga boken och bläddrar fram en sida och nu läser jag:

När far vandrade

När far vandrade i bergen, oförtrutet,
tålmodigt, ibland i timmar i regn,
iförd pelerin, så som en gång pilgrimerna
tågade till Spanien, föreföll det mig
att just så, längs mjuka slänter,
ska han en dag gå över till den andra sidan,
men jag hade inte märkt de plötsliga
sprickorna i marken, lömska avgrunder,
som ju måste finnas vid sidan av
stigarna prydda med skyltar för turister,
vita, blå eller röda;
i stupen finns inga färger,
där bor skuggan, växer björnbären,
som blir söta först på hösten.

översättningen är Anders Bodegårds

Nu kommer jag eventuellt att te mig lite vag och famlande, men jag gör ändå ett försök. För en tid sedan fick jag ett mail från Sverige från en person som undrade om jag känner till den kroatiske poeten Ivan Slamnig och om jag i så fall kunde föreslå någon diktsamling eller några spridda dikter för översättning till svenskan. Jag svarade att jag tyvärr inte kände till Slamnig alls – vad länge sedan detta verkar vara! – men att jag kunde höra mig för bland människor jag känner här. Och det gjorde jag och så småningom fick jag klart för mig att Slamnig är en av Kroatiens (och före detta Jugoslaviens) stora 1900-talspoeter. Och flera av mina vänner och bekanta här läser nu Slamnig igen, komiskt nog på min inrådan, medan jag själv inte kommer åt hans texter, fast snart är det kanske dags att läsa dem på kroatiska. Jag kan inte vanka omkring utanför det språkliga stängslet hur länge som helst.

På en nätsida som heter ”Croatia – Poetry International Web” hittade jag en presentation av Slamnig. Här är ett stycke ur den:

It is hard to imagine a poet with greater versatility than Ivan Slamnig. He was certainly one of the most innovative and unpredictable poets of the eighties. He enjoyed toying slightly whimsically with poetic conventions. He explored the bizarre and, in several of his poems from the fifties, the spiritual. His early poems are gems of imagism. An autobiographical element appears more evident in his later fiction and poetry. In his best work robust comic energy and elements of pathos work alongside each other in a creative partnership. His range is wide, covering poetry, fiction, one-act plays and essays.

Och här kan man läsa hela den texten.

Högst uppe i ena hörnet av den sidan finns några dikter av Slamnig i engelsk översättning av Sibila Petlevski. Jag väljer den här (läs gärna de andra också):

Once upon a time I used to be a madman
with a house at the end of the street.
I used to have a little shop.
I used to sell yellow books
to pink-cheeked girls.
But then on one of those blue days
my shop disappeared,
it burned to the ground, melted away.  

I think about it, I ask other people:
does it really have to be that way?

Clever, those other people are,
they don’t care for things like that.

Och så här ser originalet ut:

Bijah jednomjedan ludjak,
na dnu ulice mi kuca.
Imao sam mali ducan.
Prodavao sam zute knjige
ruzicastim djevojkama.
Ali jednog modrog dana
nesta mojega ducana,
izgori mi, rastopi se.

Mislim, pitam druge ljude
mora tako li da bude?

Drugi ljudi pametni su,
ne brinu se za te stvari.

°°
PS I Salongen ligger nu den sista texten om Arnes kiosk i Zagreb inne.