Blogg

Till Veliki lovnik

Vi lämnade byn Slani dol och klev in i naturparken Žumberak – Samoborsko gorje:

Till att börja med gick vi genom en härligt prasslande lövskog: bokar, lönnar, björkar, kastanjer, ja, äkta kastanjer och Draženka passade på att plocka med oss några nävar med kastanjer att koka hemma. De andra tyckte att ”säsongen egentligen var förbi”.

Ganska snart var vi uppe på en kam och vi gick där med lagom uppåtlut och lät solen skina på oss.

Och vi såg ut över lövträdsklädda kullar och berg.

Vid Gostinjac Svetog Bernarda tog vi rast och åt våra medhavda smörgåsar. Man kunde köpa öl eller vin men vi tyckte det räckte med vatten och te som vi hade med oss.

Och så knatade vi upp bland bokarna (och säkert andra träd) och nådde toppen Veliki lovnik (Stora jaktmarken) på anspråkslösa 737 meter. Vi såg ändå långt in i Slovenien därifrån, kanske till Arnovo selo, där Londi och jag åt oss så proppmätta härom veckan.

Sedan bar det nerför igen i solskenet bland vackert höstfärgade lövträd. Buba och Londi hade mycket att undersöka längs stigen.

Slani dol

Några kilometer utanför Samobor i riktning upp mot bergen i väster ligger den lilla byn Slani dol. Där parkerade vi bilarna och påbörjade vandringen upp mot Veliki lovnik. Promenaden genom byn blev en liten prövning eftersom byns hundar inte ville acceptera pälsklädda främlingar. De flesta gick dessutom lösa, så vi fick fäkta en del med käppar för att Buba och Londi skulle bli igenomsläppta.

Väl ur byn tog lugnet vid och vi vandrade oss igenom dagen. När eftermiddagsljuset sedan började smalna tog vi oss ner till byn igen. Vid gränsen möttes vi av byhundarna och Londi och Buba blandade sig med dem, till en början ganska lättsamt.

Men längre in i byn blev tongångarna lite bistrare, åtminstone här och där:

Ovanför och under oss såg vi vinodlingarnas rader:

På bergskammen mittemot såg husen ut att värma sig i den tidiga kvällssolen.

Samoborsko gorje

Innan jag kastar mig iväg till dagens plikter vill jag visa en bild från gårdagens vandring i Samoborsko gorje:

I dessa trakter liknar november det som man på tyska kallar ”goldener Oktober” och som i Sverige ofta finns inpressat i slutdelen av ”ljuva september”…

Angelo Branduardi: Il marinaio

Sådant som kan fara genom huvudet när tankarna går fria….

Il marinaio

Siedi serena e aspetti il tuo uomo
che torna domani, se
il cielo vorrà…
cerchi il sorriso
con cui ti lasciò
fra i solchi scuri
che il tempo disegna sul viso
di chi naviga il mare,
ed è sempre domani
e se il cielo vorrà…
Te l’ha giurato e sai tornerà
l’uomo che amavi non mentiva mai.

Aspetti serena ogni uomo che torna
dal mare lontano verso
il quale partì…
Forse da anni
lui naviga già
lungo correnti
che non porteranno ai tuoi fianchi
il suo amore, mai più…
ed è sempre domani
e se il cielo vorrà…
Te l’ha giurato e sai tornerà;
l’uomo che amavi non mentiva mai.

Angelo Branduardi & Luisa Zappa Branduardi

≈≈≈≈≈

≈≈≈≈≈≈≈≈

Ord för ”musik”

Idag känner jag mig lockad att göra ett parallellinlägg till det jag skrev här om ordet ”teater” för inte så länge sedan. Nu är det ordet ”musik” jag vill bolla med. På alla romanska och germanska språk jag känner till heter det ”musik” eller något i hög grad liknande. Utan att kolla någonstans säger jag nu att ordet kommit in i de här språken från latinet eller möjligen grekiskan och vidare föreställer jag mig att det kan ha något med muserna att göra. I de slaviska språken, åtminstone dem jag kommit i kontakt med, finns helt egna ord för begreppet, möjligen används någon form av ordet ”musik” som en blek synonym. Sedan ganska länge vet jag att det heter ”hudba” på tjeckiska, ett charmerande och liksom studsande ord, runt och välfyllt. Vad ”hud” i sig betyder vet jag inte. På kroatiska heter det ”glazba” och det låter lite hårdare och mer metalliskt men nog så klangfullt. Ordet ”glas” betyder ”röst”, ”ton”, ”ljud” eller ”klang”, så trots att det slutar på ”s” och inte på ”z” förmodar jag att det finns ett samband. Särskilt om man vet att musik på slovenska heter ”glasba”.

När jag var i Brežice i Slovenien för en dryg vecka sedan gick jag förbi ett hus med den här påskriften:

Ja, ni anar naturligtvis vad det är som brukar försiggå inom denna byggnads väggar. Och för att vi inte ska vara utan en ”Gastgeberin des Bildes”, intog Londi den här avspända positionen framför huset och jag skyndade mig att ta en bild till.

PS I Salongen finns nytt att läsa.