Blogg

Om hur jag såg en dinosauriesläkting släppa en nöt på Pašmanska

Bodil Z 6 kommentarer

Det är inte bara jag som intresserar mig för valnötter här i Sigečica, det finns också andra människor som gör det. Yngre människor, oftast män, plockar då och då upp en nöt, jonglerar lite med den och knäcker den sedan på något flott och svårt sätt till exempel med knytnäven mot en lyktstolpe. Äldre människor, ofast kvinnor men även en del män, rotar i löven med käppar och plockar och plockar i stora påsar. Härom dagen såg jag två gummor sitta vid ett träbord i en park. På bordet hade de en jättehög med valnötter och den ena gumman knäckte systematiskt den ena nöten efter den andra med en liten hammare. På bordet stod också en termos och två kaffemuggar.

För en tid sedan upptäckte jag att även kajorna verkar vara lite svaga för dessa nötter. Jag ser ofta en kaja flyga genom luften med en alldeles för stor nöt i den uppspärrade näbben. Vad ska du göra med nöten, har jag tänkt flera gånger. Hur öppnar du den? Kajorna vet ju uppenbarligen att det finns något gott där innanför det hårda knotiga skalet och har säkert en avsikt med sitt nötplockande.

Igår eftermiddag när Londi och jag svängde in på Pašmanska ulica fick jag ett svar på min fråga. Högt ovanför gatan flög en kaja med en valnöt i näbbnypan. Plötsligt öppnade kajan näbben och nöten föll med fart ner genom luftlagren och skalet sprack när den slog i gatan. Vips var kajan där och plockade i sig av nötbitarna. ”Det där är ju en sentida släkting till dinosaurierna”, tänkte jag och tuggade därmed runt på en rätt svårsmält läsefrukt.

Winter im Sommer – Frühling im Herbst

Bodil Z 1 kommentar

Den här boken finns här hos mig på Hvarska (jag har lagt en Sava-sten på den som bevis) sedan början av det här året. Några gånger har jag tagit den i min hand och velat börja läsa, men så har jag tänkt att jag sparar den tills jag har mer tid. Ännu har den tiden med mer tid inte kommit. Däremot fick jag härom dagen ett mail med en länk till en text som handlar om den här boken. Kanske är det någon av er som genom den lockas att läsa Joachim Gaucks Winter im Sommer – Frühling im Herbst före mig?

Det är en ganska lång text som Per Nilson skrivit och jag gör på försök ett uttdrag ur den, så får vi se om ni hittar in i texten som helhet:

En septembernatt 1985 upptäckte poli- sen att hus i Rostocks innerstad försetts med stora regimkritiska budskap, målade med rödfärg: ”Vi är myndiga men har inget att säga till om”, eller ”Skapa fred utan vapen, Biermann lever”. Polisen lyckades inte hitta de skyldiga.

De skyldiga var tre unga människor som tillhörde Gaucks kyrkliga ungdomsgrupp. De gick till honom och berättade vad de gjort. En av dem var minderårig. De andra var ett gift par, Ute och Gunnar Christop- her. Gunnar var totalvägrare och måste räkna med ett fängelsestraff om han inte dessförinnan beviljades utresa till Väst. Ute hade bittra personliga erfarenheter av livet i DDR och ville bara lämna landet. Endast Gauck visste vem som målat slagorden.

Men flickan som ännu var minderårig förälskade sig i en ung man och i sitt stora förtroende för honom berättade hon vem som målat slagorden. Mannen gick till Stasi.

Här är länken till hela texten.

Det här är ju också en del av mitt eget liv och jag undrar fortfarande över min eventuella Stasi-akt…

PS Boken är inte översatt till svenska – ännu.

Liten vandring i Dotršćina

Bodil Z 7 kommentarer

Igår var det vandringsdag igen, fast lite kortare än vanligt. Vi – Draženka, Predi, Buba, Londi och jag – begav oss med bil till Dotršćina i nordöstra Zagreb (Londi och jag bor i sydöstra delen av staden), där det finns bokskogar med inslag av ek och andra lövträd och så finns där en park som vigts åt offren för Ustaša.

Vi gick och gick i det härliga lövprasslet. Den här dagen var det ingen dimma utan solen tog fram allt lövens guld och skapade varma ljusrum omkring oss.

Blick ut ur skogen:

Inne i guldrummet:

Det är Londi som går först på båda vandringsbilderna, om någon skulle undra.

Resa i Dienstabteil

Bodil Z 7 kommentarer

Ursäkta bilden, men jag vill ändå ha med den som (suddigt) bevis. När Londi och jag skulle åka tillbaka från Slovenien i tisdags kväll steg vi på i Dobova, den slovenska gränstationen där det brukar vara fullproppat med beväpnade gränsvakter. Den här kvällen var det mer stillsamt. Visst såg jag spridda grupper med uniformerade män och kvinnor, men tåget vi klev på var ju på väg ut ur EU, så det var väl inte så noga med kontrollerandet. På dörren hängde en skylt som sa Siegen-Zagreb. Siegen ligger så vitt jag vet någonstans i Rhenlandet och är väl inte någon särskilt stor stad, konstigt att ha det som utgångsstation men det finns väl något skäl.

I alla fall gick vi in i första bästa tomma kupé. Jag satte mig och Londi la sig på golvet. Efter en stund strömmade den vanliga passkontrollgruppen in och besåg våra pass. Och strax efter att tåget satt sig i rörelse kom konduktören och godkände våra biljetter. Just när han lämnade oss fick jag syn på skylten i fönstret till vår kupé. ”Dienstabteil / Kein Eintritt” stod det och ”Service compartment No entrance”. Vi är tydligen i tjänst här, Londi och jag, tänkte jag lite förstrött (den slovenska dagen hade varit fylld av mat och vin och bakverk och dimma och berg och jag var lite trött), så vi satt kvar. När vi ungefär fem minuter senare kom till Savski Marof på den kroatiska sidan vällde det in en ny grupp gränsvakter, den här gången med rödvitrutiga emblem. Mitt pass stämplades och Londis betittades. Så gick de ut och en liten stund senare kom biljettkontrollören och gjorde sina yrkestypiska gester. Ingen sa något om vårt kupéval. Vi var helt klart i tjänst på det här tåget Siegen-Zagreb.