Efter ett uppehåll på fem-sex månader har jag börjat ta privatlektioner i kroatiska för Jasmina igen. Om jag fortsätter att skylla på att jag har för mycket att göra blir det aldrig något av, tänkte jag och fattade detta beslut. Kanske kan det bli lite fart på inlärningen nu. Jag har ju ändå under den här perioden kommit att få en del språkfönster öppnade genom ren nötning. Fler och fler ljudklumpar har blivit till begripliga fraser.
Mitt mål med denna ”första” lektion var att få nycklar till det förflutna och till framtiden. Jag ville äntligen komma ut ur nuburen. Jag hade sett en lapp på ett träd i parken där det stod ”Jeste li vidjeli ovog psa?”. Ovanför texten fanns en bild på en hund. Jag hade tytt texten till ”Har ni sett den här hunden?” (Jag hoppas att hunden kommit till rätta!) och det visade sig vara riktigt. Och Jasmina gav mig systemet:
en form av verbet ”biti” (vara) i presens + verbet (man vill använda en förfluten form av) utan infinitivändelsen -ti men i stället med någon av följande ändelser:
mask sing -o
fem sing -la
mask plur -li
fem plur -le
Enkelt alltså! Fast just vid sådana här verb med ”j” i stammen (”j” är det värsta i kroatiskan, det höljer in språket i ett slags svårgenomträngligt ludd) blir det en aning krångligare:
ms Vidio sam ovog psa. (Jag har sett den här hunden.)
fs Vidjela sam ovog psa.
mpl Vidjeli smo ovog psa. (Vi har sett den här hunden.)
fpl Vidjele smo ovog psa.
Men om jag tar ett verb utan ”j” följer det regeln glasklart. Till exempel kan jag ta verbet ”pisati” (skriva) och säga ”Jag/Vi har skrivit ett brev” på det här viset:
Pisao sam pismo.
Pisala sam pismo.
Pisali smo pismo.
Pisale smo pismo.
Vid sidan om tornar emellertid ett annat problem upp sig och det är det här med ”aspekt” – rör det sig om pågående eller avslutad aspekt? Man använder olika verb för de båda aspekterna. Till exempel heter skriva i pågående aspekt ”pisati” och i avslutad aspekt ”napisati” och se/titta heter ”gledati” i pågående aspekt men ”vidjeti” i avslutad. Ja, här finns mycket kvar att upptäcka.
Men jag ville ju se in i framtiden också och det visade sig vara lättare än att betrakta eller orda om det förflutna, fast det här med aspekterna finns ju ändå förstås. Man tar helt enkelt en presensform av verbet ”htjeti” (vilja, skola) och sätter den efter infinitiven av det verb man vill ha i futurum, fast verb som slutar på -ti i infinitiv (de flesta verb alltså) släpper då sitt -i. Liten komplikation där också som ni ser och det verkar dessutom som om denna lilla sak bereder kroaterna själva bekymmer.
Pisat ću pismo. (Jag ska skriva ett brev.) pisati=skriva
Ići ću kući. (Jag ska gå hem.) ići=gå
Om man inte sätter ut personliga pronomen för då faller inget -i, eftersom ordföljden då ”förstås” blir en annan:
Ja ću pisati pismo.
Om man nu skriver brev numera, fast jag kallar ofta mail jag får eller skriver för ”brev”.
Blev ni klokare eller var det här bara irriterande?
