Blogg

Kiselo kupus

Bodil Z 2 kommentarer

På sista tiden har jag snörvlat och hackat en del här för vädret växlar mellan ljumma gulddagar och kallfuktiga gråtrasedagar. Och många runt omkring mig hostar och nyser. Studenterna har fördjupat sig i ordfältet ”förkylning” med snor, näsdukar, feber och snyta sig hit och hosta dit.

Och jag dricker te på salvia och johannesört från Hvar – och tro mig, det hjälper. Dessutom har jag slagit på stort och skaffat mig det verkliga dundermedlet: Ett surkålshuvud på närmare tre kilo – det ska ätas hackat och okokt förstås, annars har det ingen verkan.

Jag börjar redan bli bättre. Hur ska jag orka ta mig igenom detta sura jättehuvud, nu när jag inte ens är förkyld på riktigt längre?

PS Surkål heter antingen ”kiselo kupus” eller ”kiselo zelje” och ”glavica” är diminutiv av ”glava”, huvud – även om huvudet i det här fallet är stort.

das gewisse etwas

Bodil Z 18 kommentarer

Jag har använt morgonen till att inte komma igång med allt det där som det är så bråttom med. I stället har jag suttit och vänt och vridit på en dikt av Elfriede Gerstl och försökt tota ihop en svensk tolkning av den. Och nu är jag inte nöjd varken med ”blålut” (finns det?) eller titeln (ska jag säga ”det där lilla extra” i stället?) eller en del annat. Så nu ber jag om ”hilfe” – med liten bokstav, eftersom Gerstl alltid var mycket sparsam med de stora.

°°

 das gewisse etwas

es sitzt nicht in der hose
es riecht nicht wie achselschweiss
es schmeckt nicht wie blaue lauge
es hat keinen stich nach bittermandel
man findet es nicht beim suchen
                     zwischen den büstenhalterschalen
es nistet nicht wie etwas haariges
                                             zwischen haaren
es verbirgt sich nicht in ihrem knistern

mitten im tiefsten gehirn
                        wo es mausgrau ist
tickt manchmal ein minisender tok tok
und schmeisst einen haufen schwingungen
                       zu einem nachbarsender rüber
pochpoch macht die herzmaschine drüben
und weiss woran sie ist

°°

det där speciella

det sitter inte i byxorna
det luktar inte som armsvett
det smakar inte som blålut
det har inget stänk av bittermandel
det går inte att hitta när man letar 
                       mellan behåns kupor
det häckar inte som något hårigt
                                       mellan hårstrån
det gömmer sig inte i deras knistrande

mitt inne i hjärnans djupaste
                         där det är musgrått
tickar ibland en minisändare tock tock
och slänger iväg en hop svängningar
                         till en grannsändare
pockpock låter hjärtmaskinen strax intill
och vet vad som väntar

Lövlycka

Bodil Z Lämna en kommentar

Gulddag följer nu på gulddag efter den dimmgrå perioden. Lövhögarna i parkerna prasslar inbjudande. Jag drar fötterna genom dem och Londi nosar efter bröd och annat gott.

Alla som kan är ute och låter solen lysa på sig. Londi träffar en ny vän och de dansar runt i lövguldet tillsammans:

Trädstammarna står till stövelskaften i det gulrödprassliga.

Om hur jag såg en dinosauriesläkting släppa en nöt på Pašmanska

Bodil Z 6 kommentarer

Det är inte bara jag som intresserar mig för valnötter här i Sigečica, det finns också andra människor som gör det. Yngre människor, oftast män, plockar då och då upp en nöt, jonglerar lite med den och knäcker den sedan på något flott och svårt sätt till exempel med knytnäven mot en lyktstolpe. Äldre människor, ofast kvinnor men även en del män, rotar i löven med käppar och plockar och plockar i stora påsar. Härom dagen såg jag två gummor sitta vid ett träbord i en park. På bordet hade de en jättehög med valnötter och den ena gumman knäckte systematiskt den ena nöten efter den andra med en liten hammare. På bordet stod också en termos och två kaffemuggar.

För en tid sedan upptäckte jag att även kajorna verkar vara lite svaga för dessa nötter. Jag ser ofta en kaja flyga genom luften med en alldeles för stor nöt i den uppspärrade näbben. Vad ska du göra med nöten, har jag tänkt flera gånger. Hur öppnar du den? Kajorna vet ju uppenbarligen att det finns något gott där innanför det hårda knotiga skalet och har säkert en avsikt med sitt nötplockande.

Igår eftermiddag när Londi och jag svängde in på Pašmanska ulica fick jag ett svar på min fråga. Högt ovanför gatan flög en kaja med en valnöt i näbbnypan. Plötsligt öppnade kajan näbben och nöten föll med fart ner genom luftlagren och skalet sprack när den slog i gatan. Vips var kajan där och plockade i sig av nötbitarna. ”Det där är ju en sentida släkting till dinosaurierna”, tänkte jag och tuggade därmed runt på en rätt svårsmält läsefrukt.

Winter im Sommer – Frühling im Herbst

Bodil Z 1 kommentar

Den här boken finns här hos mig på Hvarska (jag har lagt en Sava-sten på den som bevis) sedan början av det här året. Några gånger har jag tagit den i min hand och velat börja läsa, men så har jag tänkt att jag sparar den tills jag har mer tid. Ännu har den tiden med mer tid inte kommit. Däremot fick jag härom dagen ett mail med en länk till en text som handlar om den här boken. Kanske är det någon av er som genom den lockas att läsa Joachim Gaucks Winter im Sommer – Frühling im Herbst före mig?

Det är en ganska lång text som Per Nilson skrivit och jag gör på försök ett uttdrag ur den, så får vi se om ni hittar in i texten som helhet:

En septembernatt 1985 upptäckte poli- sen att hus i Rostocks innerstad försetts med stora regimkritiska budskap, målade med rödfärg: ”Vi är myndiga men har inget att säga till om”, eller ”Skapa fred utan vapen, Biermann lever”. Polisen lyckades inte hitta de skyldiga.

De skyldiga var tre unga människor som tillhörde Gaucks kyrkliga ungdomsgrupp. De gick till honom och berättade vad de gjort. En av dem var minderårig. De andra var ett gift par, Ute och Gunnar Christop- her. Gunnar var totalvägrare och måste räkna med ett fängelsestraff om han inte dessförinnan beviljades utresa till Väst. Ute hade bittra personliga erfarenheter av livet i DDR och ville bara lämna landet. Endast Gauck visste vem som målat slagorden.

Men flickan som ännu var minderårig förälskade sig i en ung man och i sitt stora förtroende för honom berättade hon vem som målat slagorden. Mannen gick till Stasi.

Här är länken till hela texten.

Det här är ju också en del av mitt eget liv och jag undrar fortfarande över min eventuella Stasi-akt…

PS Boken är inte översatt till svenska – ännu.