Blogg

En alldeles särskild språkkurs

De senaste två lektionerna i kroatiska har handlat om aspekt, tror jag i alla fall. Det speciella med den här ”kursen” är ju att Jasmina aldrig tidigare undervisat i kroatiska och att hon under kursens lopp upptäcker den ena egenheten efter den andra hos sitt språk och tillsammans med mig förvånas och förundras över dem. Det är egentligen en fantastisk form av språkkurs! Något så fräscht och levande! Ingen av oss vet var vi kommer att hamna ”den här gången”. Det som styr mest är mina frågor, men jag vet ju sällan om jag ställer lätta eller svåra frågor. Vi är ju båda intensivt språkintresserade, så vad som än dyker upp och oberoende av hur mycket eller lite jag lär mig den ena eller andra gången, så är det alltid ett äventyr.

Men nu till något konkret, ja, till detta med aspekt, som vi tror att det är. Jag har märkt att verben på något vis bildar ett slags ”familjer” och om man lägger till det ena eller andra prefixet – eller infixet för den delen – så förändras betydelse och temporalt användningsområde. Mycket handlar om om en handling är pågående eller avslutad, tror jag mig förstå. Men det handlar också om annat.

Förra gången talade vi lite om verb som har med ätande och drickande att göra.

Verbet ”dricka” är ”piti” och verbet ”äta” är ”jesti”. Till dessa kan man lägga diverse förstavelser, särskilt till ”piti” verkar det som. Här är några (få) exempel:

popiti( dricka upp)
napiti (dricka upp)
ispiti (dricka ur)
zapiti (dricka en hel del öl/vin/sprit tillsammans ”i glada vänners lag”)

Strax fick jag problem med vad skillnaden mellan ”popiti” och ”napiti” kunde vara. Jasmina förklarade och jag ritade till. Så här:

”Popiti” betyder att det blir tomt i glaset och ”napiti” betyder att det blir fullt i den drickandes kropp. (På ett liknande sätt fungerar ”pojesti” och ”najesti”.)

Sedan frågade jag om skillnaden mellan ”popiti” och ”ispiti” (det här med ”upp” och ”ur” var ju snarast ett slags försöksöversättningar). Jasmina funderade och sa att ”popiti” är det vanliga medan ”ispiti” handlar om ”ett snabbare drickande och en större mängd”.

Det här är en enastående rolig språkkurs för genom den lär jag mig inte bara ett språk utan jag upptäcker världen och lustigt nog gör min lärare på sätt och vis det också. Synd bara att Jasmina nu ska lämna Zagreb för sin dalmatiska hemstad för hon är färdig med sina studier här, eller nästan i alla fall, och ska börja arbeta i Šibenik någon gång i maj. Fast några lektioner till ska vi ha när hon kommer upp hit igen lite då och då under våren.

Trieste – Piazza Unità d’Italia

Piazza Unità d’Italia i Trieste är ett av Europas största torg och det blir inte mindre av att dess ena sida slutar vid havet. Man kan nästan bli lite rädd för att halka av jordklotet när man går där. Under dagar då vattnet ligger platt och stilla kan man se havet som en fortsättning av torget och då blir torget utan slut.


bilden togs som man kan ana strax för jul

Fulvio Tomizza

För kanske tio år sedan läste jag en roman av Fulvio Tomizza som jag tyckte mycket om. Romanen heter Franziska och handlar om en ung slovenska som blir brutalt sviken av mannen i hennes liv, en italiensk officer. Platsen är Trieste och området där omkring och tiden är första världskriget. Egentligen minns jag inget av handlingen utom sveket, men jag minns Franziska som om hon hade varit en människa jag känt.

Fulvio Tomizza (1935-1999) växte upp i byn Giurizzani i Istrien i det dåvarande Italien. Idag ligger byn i Kroatien och heter Juricani. 1954 då zon B av det Fria territoriet Trieste, där Giurizzani ingick, tillföll Jugoslavien flyttade Tomizza till Trieste, eftersom familjen berövats hus och jord. Tre av hans första romaner kom att handla om den förlorade hemtrakten och de finns samlade i Trilogia istriana. Jag har inte läst någon av dem, men jag är nyfiken på dem och ämnet ligger mig nära och Trieste också, där jag säkert kan få tag på dem.

När jag var i Trieste strax före jul åt jag bland annat på den rustika slovenska restaurangen ”Il Buffet da Pepi”. Handlingen i Tomizzas roman Gli sposi della Via Rossetti – en roman med slovenska huvudpersoner – har trådar som förbinder den med denna lilla restaurang. Jag jagade boken i Bologna, men det är tydligen bara i Trieste man kan hitta den och på hemvägen hade jag för bråttom. Men den vill jag läsa.

Den enda roman jag hittade på Feltrinelli i Bologna (som har det mesta) var La città di Miriam och ”la città” är förstås Trieste. Jag slog till – för Tomizza och för Trieste. Första kapitlet öppnar med suggestiva bilder av staden. Tomizza skriver till exempel så här:

il cielo tra le cupole della chiesa serbo-ortodossa e la statua di Sant’Antonio è di un azzurro cupo e lontano, appena solcato di graffi bianchi come il mare se visto dall’alto.

(himlen mellan den serbisk-ortodoxa kyrkan och statyn av den helige Antonius har en dov och avlägsen blå färg som fåras en aning av vita rispor som havet sett från ovan.)

Och på romanens nästsista sida får vi se Trieste så här:

la città delle cupole e dei platani si appiattiva arancione tra l’altipiano selvatico e il mare.

(kupolernas och platanernas stad bredde ut sig orange mellan de vilda höjderna och havet.)

För det var ju Trieste jag ville möta i boken. Men det finns också en handling, en kärlekshistoria mellan Stefano Marcovich, flykting från Istrien och Miriam Cohen, triestinsk judinna. Mycket av boken utspelar sig i Miriams hem, där hon bor tillsammans med sin far, doktor Cohen och den mäktiga katten Ezechiele. Doktor Cohen är en charmerande och originell person som för det mesta talar triestinsk dialekt. Han är bland annat vän med poeten Umberto Saba (så här stiger verkligheten in över fiktionsgränsen) och stämningen i romanen får mig att tänka både på Italo Svevo och Giorgio Bassani (Ferraras judiska kvarter har/hade säkert mycket gemensamt med de dito triestinska). Psykoanalysen svävar över rummen och drömmarna och deras tydning. Det finns en tät eller förtätad erotisk intimitet i romanen, i alla fall i början och i något lyckligt kapitel mot slutet. Det som river hål på denna lockande gåtfullt sensuella atmosfär av rent fysisk närhet och kroppsvarm förtrolighet är inte doktor Cohens närvaro i huset eller på det unga parets bröllopsresa, utan Marcos notoriska otrohet, eller kanske inte den heller i sig utan Tomizzas litania över Marcos erotiska eskapader, den ena tristare och banalare än den andra. Tyvärr består mer än hälften av boken av dem. Uffa che barba! För det finns så vackra kapitel, till exempel det fjärde (av fem) som är en återblick på Miriams och Stefanos allra första möten. Det är här boken påminner lite om Bassanis Il giardino dei Finzi-Contini. Jag blir så tagen av Miriam, precis som av Bassanis Micòl. För Tomizza kan verkligen skapa underbara kvinnoporträtt. Och staden Trieste får också liv under hans händer. Ett argt och taggigt liv, men ett med trollkraft.

sai – dice un giorno Miriam a Stefano – la città in cui viviamo, pronta a farsi in quattro pur di dare dispiacere ad un altro. Città di fratricidi, diceva papà.

(vet du – säger Miriam en dag till Stefano – staden vi lever i slår gärna knut på sig själv för att den ena ska få pina den andra. En stad av brodermord, sa far.)


Canal Grande, Ponterosso, le cupole della chiesa serbo-ortodossa – dicembre 2011

Zima – vinter

Ute är det skärande kallt men Londi och jag är tillbaka i världen igen, omskakade, men tillbaka. Hon stretar på ganska bra ute i kylan och snön – det här är det kallaste väder vi varit med om sedan vi kom hit – det hon har svårast för är att sätta sig eller lägga sig, så hon behåller ofta samma ställning ganska länge i tagit när hon är inne. Men hon mår bättre. Inatt någonstans runt tolvslaget blir hon elva år. Det ska vi fira sovande.

Ungaretti: Ultimo quarto

Medan Londi vilar och förhoppningsvis hämtar sig försöker jag leta fram någon ”terapi” till mig. Jag har bläddrat bland Giuseppe Ungarettis dikter och hittat en som jag försöker mig på att tolka. Tankarna hålls i en fast bana genom detta vändande och vridande och sökande efter de rätta orden.

Ultimo quarto

Luna,
Piuma di cielo,
Così velina,
Arida,
Trasporti il murmure d’anime spoglie?

E alla pallida che diranno mai
Pipistrelli dai ruderi del teatro,
In sogno quelle capre,
E fra arse foglie come in fermo fumo
Con tutto il sgolarsi di cristallo
Un usignolo?

≈≈≈

Sista kvarteret

Måne,
Himlafjäder,
Så tunn,
Spröd,
Bär du sorlet från nakna själar?

Och till den bleka vad säger då
Fladdermössen från teaterruinen,
I drömmen dessa getter,
Och bland torra löv som i orörlig rök
Med hela sin kristallsång
En näktergal?