Nu ska jag snart sluta suga på den här Japetić-karamellen, jag lovar! Men innan dess vill jag visa några uppsluppna lövprasslande Londi-bilder:
Och sista biten av nervägen från berget ur ett Buba-Londi-perspektiv:
Blogg
Jag ville, jag vore
Härom kvällen när jag betraktade månens tropiska vagga på himlen här, tänkte jag på Gustaf Frödings dikt Jag ville, jag vore. Redan rubriken är en månvagga, eller hur? Och här går vi nu under blommande magnolia och jag drömmer vidare om Indialand:
Jag ville, jag vore
Jag ville, jag vore i Indialand
och India vore sig själv
med pärlor till grus och rubiner till sand
och slott, som på vinken av Akbars hand
drömts fram vid en helig älv.
Jag ville mitt hus var av bambuns rör,
där västvinden svalkades sval
av palmer, som skuggade utanför,
och dschunglen sjönge sin vilda kör
om jakter och strider och parningsval.
En flicka med hy som mahognyträ
och silke om höfter och bröst
satt lutad i skuggan av palmernas lä
— jag lade mitt huvud mot finvuxet knä
och lyddes till viskerskans röst.
Hon talade tyst om skymningens sus
om själarnes tusenårsfärd,
om Karmas kamp och Akasas ljus
och slocknandets ro i Nirvanas hus
vid gränsen av varandets värld.
Jag ville min själ kunde lossas ifrån
det vaknas förhärjade strand,
från kalla, förtorkade ögons hån,
jag ville, jag vore ett drömlands son,
en infödd av Indialand.
Jag minns att jag för ett antal år sedan tillsammans med en väninna under en resa längs Oder och Neiße – utan framgång – försökte ta mig genom stängslet till den nervanstalt i Görlitz, där Fröding tillbringade olyckliga – men kanske också lyckliga: hur kan man veta det? – månader. Stänk och flikar ska han ha påbörjat där…
Hundglass och blåsippor
Lördagens bergsvandring innefattade förutom sol, värme och vårblommor
också en sista vink från vintern. På nervägen hittade vi ett ganska stort sjok av snö på en skuggig sluttning, en avlång snömassa som till hälften var täckt av löv. Londi och Buba blev mycket intresserade och började att gräva med raska tasstag. De tryckte ner munnarna i snön och ”betade glass” med välbehag.
Och strax intill lyste blåsipporna bland löven och visade att ”nu är det vår”.
Månskäran
Jag måste tala lite med er om månskäran. Är det inte så att den är vertikal i Norden? Jag tycker att jag minns den så. En gång hörde jag att i tropikerna ligger den som en vagga, men vad är då detta?
Det här är inte någon tropisk zon. Och ändå… Eller är det den där lilla höjdskillnaden mellan spetsarna som gör det? Otropiskt?
Jag ville, jag vore i Indialand…
Från Lipovec grad till Oštrc
Det var som sagt (i förra ”avsnittet”) inte helt lätt att ta sig ner från Lipovec grad. Borgruinen sitter på ett utmanande sätt uppkrupen på en tunn och bräcklig bergstopp. När vi vände oss om efter att ha sicksackat oss ner i det halkiga gruset, tyckte vi att de höga vittrande murarna lutade sig hotfullt över oss.
Fort, fort bort därifrån till planare och fastare marker!
En god stund gick vi hela tiden neråt, men så var botten nådd och vi kunde börja stiga igen och snabbare än väntat var vi uppe på en av Japetićs kammar. Där var det lätt att gå, solen sken och utsikten sträckte sig hur långt som helst.
På ett ställe stannade vi för att med blicken leta oss tillbaka till Lipovec grad. Där!
Men strax gick vi vidare och Buba och Londi trampade på med bergsvana tassar:
Så småningom började det luta nerför igen och vi närmade oss vår rastplats,
Oštrc,
där vi slog oss ner vid ett av träborden, packade upp våra mackor och gick in i gäststugan och hämtade några flaskor Velebitsko, det berömda bergsölet.