"lånta fjädrar"
Bohinj är helt annorlunda än Bled. Båda är förunderligt vackra, men där den enas (Bleds) skönhet består i själva det intensiva mötet mellan kultur och natur, är den andras (Bohinjs) helt natur, eller i alla fall nästan: I ena änden finns en byggnad alldeles vid vattnet, Johanneskyrkan, den enda vid denna vilda sjö.
Låt oss börja denna onsdag med några friskt vassa ord av Carl Jonas Love Almqvist:
Vem är väl den på jordens vida rymd, som njutit smaken
av krusbär och av stora, söta, röda stickelbär
och som härvid ej ropar ut: jag aldrig smakat maken!
Mot det en skeppslast dumma apelsiner intet är.
Själv pomeranser
jag föga anser.
Vad bjuder oss uppriktigt Afrika?
Vad visa kan Amerika?
Vad Asien? vad allt Europa?
Jag trotsar öppet alltihopa.
Men Skandinavien – det är alladar!
Blott Sverige svenska krusbär har!
ur Sesemana
Jag är tillbaka hos Klara Johanson igen
och härom dagen läste jag det här lilla avsnittet ur kapitlet ”Vandrerskan” I K.J. själv tillsammans med studenterna i litteraturkursen här:
Bittida en blå majmorgon strövade Fredrika Bremer ut ur en liten stad i Georgia, villig att följa landsvägen var den bar hän. ”Jag gick allena; allt var tyst och stilla, men mitt hjärta sjöng. Vad jag under hela min ungdom hade önskat och längtat till; vad jag ansett mig vara mer än någon annan stängd ifrån, – en levande bekantskap med livets mångfaldiga gestalter, det hade nu blivit mig till del, blivit det i ett ovanligt mått. Vandrade jag icke nu fri – fri såsom få äro det – i den fria, stora, nya världen, fri att se och lära känna allt vad jag ville? Var jag icke lätt och ledig som en fågel? Min själ hade vingar och hela världen var min!…”
Detta var grundstämningen i alla hennes reseår. Vår och morgon och en ny värld hade – äntligen – fullt vaknat i henne själv, ”en hemlig glädje och ett hemligt hopp” lyste i hennes hjärta, och ville hon i den kortaste formel sammanpressa detta överflöd, då utbrast hon: ”Jag lever”.
Det här är vackra rader fulla av livsglädje, tänkvärda för var och en som inte har för tunga bördor – ja, kanske också för den som har för tungt att bära. Plötsligt kommer jag att tänka på en man jag mötte på ett tåg ganska nyligen. Han hade ett svårt öde, men med vilken lätthet och glad kraft han bar det! Någon gång längre fram ska jag berätta om honom här.
För några år sedan försökte jag leta mig fram till Elbes/Labes källor någonstans i Riesengebirge/Krkonoše. Jag fann vatten.
Min flod här är Sava och dess källor finns i Slovenien någonstans ovanför den vackra sjön Bohinj eller Bohinjsko jezero, ett stycke väster om Bled som vi har pausträdstittat en del på under de senaste dagarna.
en diskret flik av Bohinj
Från Bohinj går man uppåt i en ganska trång dal utmed den unga vilt brusande Sava
tills man stoppas av en grind alldeles under Slap Savice som kastar sig nerför klippbranten:
Ovanför avtecknar sig en karg bergsrygg med taggar av frostklädda granar mot himlen:
Min kroatiska befinner sig sedan ett tag på en platå, en låg platå. Sedan februari har jag ingen lärare längre och egentligen borde jag se mig om efter en ersättare, men jag har liksom ingen tid. Både arbete och nöjen kräver mycket och så sover jag ju ibland också.
Den här morgonen faller ett milt vårregn. När Londi och jag kom ut för vår runda såg vi vår granne Stanko stå och röka i barens uterum. Han vinkade lite så vi gick också ”in” där. Baren var stängd, men på ett som ni anar ganska öppet sätt. Stanko har förlorat ett ben och har svårt att stå stilla utan stöd – mot någon vägg till exempel. Och att gå och röka i regnet är också svårt. Vi pratade lite om det ena och det andra på vår speciella blandning av tyska och kroatiska. Så stannade Stanko upp i samtalet och sa något i stil med: ”men ni har väl andra planer än att stå här och prata med mig”. ”Imam vremena”, svarade jag och var i hemlighet stolt över att jag fick tag i frasen så där direkt utan att behöva rota omkring i skallen: ”Jag har tid.” Stanko skrattade och ritade en liggande åtta i luften och sa ”Ewigkeit”.
Nu är Londi och jag hemma och har ätit frukost. Jag har också tittat lite i mina kroatiska lektionsanteckningar och då upptäckte jag den här frasen från den allra första lektionen som väl ägde rum för så där ett år sedan: ”Imaš li vremena danas?” (Har du tid idag?) Så lång tid tog det alltså innan jag lyckades använda den i ett naturligt sammanhang.