Igår var vi i Bregana (fast egentligen heter det ”på Bregana”) igen.
Får jag bjuda er på några bilder från detta skönas monotoni? Det är först i upprepningen som man förstår Breganas innersta lockelser. Vi gör egentligen alltid samma saker, fast på olika sätt och med olika accenter. Numera får vi alltid bjuda in Chiara till oss (ägaren har slutat grymta), så hon och Londi leker lite bland buskarna och sedan vilar de i skuggan någonstans. Och så leker de lite igen, ja, och så vilar de.
Sonja och jag pratar och läser och solar benen lite grann. Den här dagen ägnar vi också åt en översättning som Sonja håller på med. Vi tänker och prövar och skrattar. Och så äter vi lite frukt och färskost i sur grädde.
Flera gånger under dagen går vi ner till floden alla fyra. Vattnet har stigit efter några skyfall och hundarna kan simma på allvar den här gången.
Vi går den vanliga vägen utmed Sonjas ägor förbi den gamla fabriken från jugoslavisk tid som befinner sig i ett stillsamt förfall. ”Först började den röda stjärnan på taket hänga snett och så en natt föll den till marken.”
Hundarna springer hit och dit och nosar och ibland tar de ett dopp.
Vi går förbi flera gårdar och folk kommer ut och pratar med oss vid staketen. Det är en mjuk kväll och vi får höra många historier och olycka och lycka. Jag får två äktenskapsanbud längs vägen. Den ena bonden har rätt stora marker, men lite för få tänder…
