Blogg

Bregana, Bregana

Igår var vi i Bregana (fast egentligen heter det ”på Bregana”) igen.

Får jag bjuda er på några bilder från detta skönas monotoni? Det är först i upprepningen som man förstår Breganas innersta lockelser. Vi gör egentligen alltid samma saker, fast på olika sätt och med olika accenter. Numera får vi alltid bjuda in Chiara till oss (ägaren har slutat grymta), så hon och Londi leker lite bland buskarna och sedan vilar de i skuggan någonstans. Och så leker de lite igen, ja, och så vilar de.

Sonja och jag pratar och läser och solar benen lite grann. Den här dagen ägnar vi också åt en översättning som Sonja håller på med. Vi tänker och prövar och skrattar. Och så äter vi lite frukt och färskost i sur grädde.

Flera gånger under dagen går vi ner till floden alla fyra. Vattnet har stigit efter några skyfall och hundarna kan simma på allvar den här gången.

Vi går den vanliga vägen utmed Sonjas ägor förbi den gamla fabriken från jugoslavisk tid som befinner sig i ett stillsamt förfall. ”Först började den röda stjärnan på taket hänga snett och så en natt föll den till marken.”

Hundarna springer hit och dit och nosar och ibland tar de ett dopp.

Vi går förbi flera gårdar och folk kommer ut och pratar med oss vid staketen. Det är en mjuk kväll och vi får höra många historier och olycka och lycka. Jag får två äktenskapsanbud längs vägen. Den ena bonden har rätt stora marker, men lite för få tänder…

Lubenica

Hos min frukthandlare är sedan några dagar en hel vägg reserverad för lubenica, vattenmelon. Det är vattenmelonens tid. Egentligen har jag aldrig varit särskilt lockad av vattenmeloner, det är liksom bara vatten i ett och svårskuret hårt skal. Från min italienska ungdom minns jag att jag inte riktigt kunde förstå entusiasmen inför färderna ut till anguriastånden utanför stan. Jag intresserade mig mest för att vissa av mina vänner sa ”anguria” medan andra sa ”cocomero” och jag rotade runt i ordens hemmahörighet. ”Anguria” säger man i Norditalien och ”cocomero” i resten av landet, fick jag veta, men senare i livet har jag tyckt mig se att anguria-cocomero-gränsen är både krokig och väldigt rörlig. Jag säger ”anguria”, men hör jag ”cocomero” tillräckligt ofta samma dag, så flyttar jag över till den sidan av gränsen – för den dagen.

Nå, jag köpte i alla fall en bit av en lubenica. Det här med ”bara vatten i ett hårt och svårskuret skal” har fått dragningskraft och jag tänker för övrigt inte skära i skalet.


lubenicaklyfta med dekor

plog – plug

Ett ord i gårdagens dikt förde mig in på ett sidospår, ett sådant där etymologiskt spekulationsspår, ni vet, som det kan vara så frestande att tassa in på. Mitt öga fastnade vid likheten mellan ”plogen” och ”plugom” – en likhet som egentligen är ännu större. Kastar man av ändelserna för svenskans bestämda form och kroatiskans instrumentalis får vi ”plog” och ”plug”. Tar man dessutom fasta på att vokalljuden är i stort sett desamma trots den grafiska skillnaden, så står man inför två i det närmaste identiska ord. Min tanke svajar något och jag är beredd att dra svindlande slutsatser, men så går jag, för att behålla markkontakt, till Hellquists etymologiska ordbok och slår upp ”plog”. Jag läser och finner bland annat att ett liknande ord fanns i exempelvis fornhögtyskan, langobardiskan, fornslaviskan och litauiskan. Ja, ni kan titta själva. Sedan står det att ordet trots alla tolkningsförsök ännu är dunkelt (detta på Hellquists tid, kanske vet man mer idag?) och så kan man läsa det här: ”Säkerligen betecknande ett mindre primitivt redskap än årdret och kanske lånat från det folk, där den nya uppfinningen såg dagen.”

Det här med ursprungets dunkel gör att jag ändå släpper tanken fri och gör mig en bild av skeendena eller kanske snarare av bristen på skeenden just på denna isolerade punkt. Mitt inne i vimlet av alla ord som utvecklats och förändrats enligt olika linjer i germanska och slaviska språk har ordet ”plog/plug” liksom fallit ur förvandlingarnas ström och plöjt sig ner i språkens bottenslam och så småningom blivit till en hård liten plogfossil eller en tidlöshetspärla.

”Vintergata” – ”Mliječna staza”

Igår fick Kjell Espmarks Vintergata i sin kroatiska gestalt, Mliječna staza, ligga bredvid de nyuppdragna rödbetorna på bilden. Det var en inledning till dagens dikt:

Kanske grävde man efter skatter
när man hittade dessa försagda skärvor,
de som är jag. Och blev besviken.
Men varför lyfte man då ut mig
i det vita ljuset som gör så ont?
Jag sov ju en sömn utan drömmar.
Minnet av far, dräpt över plogen,
och av mor med tiggarskålen tryckt i handen
är alltför svårt.
Ser ni inte hur jag våndas
under museets skiva av glas,
skärvor som lyser i skymningen?

Den här dikten nådde mig först via Sonja Bennets, den kroatiska översättarens, ord. Och den naglade fast mig, dikten om detta barnskelett från urtid under museets glasskiva, en dikt som talar för gravfrid för alla från alla tider och platser. Så här ser den ut i sin kroatiska dräkt:

Možda su tražili blago
kada su našli ove skromne krhotine,
te koje su ja.I ostadoše razočarani.
Pa zašto su me onda ipak izvukli
na bijelo svjetlo koje toliko boli?
Počivao sam u snu bez snova.
Slika oca, zatučenog nad plugom,
i majke s prosjačkom škrabicom u ruci
preteška je.
Zar ne vidite kako se mučim
ispod staklene ploče muzeja,
krhotine koje sjaje u sumraku?

Det här är också en väg in i kroatiskan för mig. Det finns många vägar.