Lubenica

Hos min frukthandlare är sedan några dagar en hel vägg reserverad för lubenica, vattenmelon. Det är vattenmelonens tid. Egentligen har jag aldrig varit särskilt lockad av vattenmeloner, det är liksom bara vatten i ett och svårskuret hårt skal. Från min italienska ungdom minns jag att jag inte riktigt kunde förstå entusiasmen inför färderna ut till anguriastånden utanför stan. Jag intresserade mig mest för att vissa av mina vänner sa ”anguria” medan andra sa ”cocomero” och jag rotade runt i ordens hemmahörighet. ”Anguria” säger man i Norditalien och ”cocomero” i resten av landet, fick jag veta, men senare i livet har jag tyckt mig se att anguria-cocomero-gränsen är både krokig och väldigt rörlig. Jag säger ”anguria”, men hör jag ”cocomero” tillräckligt ofta samma dag, så flyttar jag över till den sidan av gränsen – för den dagen.

Nå, jag köpte i alla fall en bit av en lubenica. Det här med ”bara vatten i ett hårt och svårskuret skal” har fått dragningskraft och jag tänker för övrigt inte skära i skalet.

lubenicaklyfta med dekor