Vi har stigit in i stadssommarens geometri: blåhimmel, ljus, skarpa vinklar, hård skönhet, men denna hårdhet ogiltigförklaras och plockas isär av värmen.
Blogg
Till Världsbokdagen – igår i Zagreb
Igår var det Världsbokdagen och här i Zagreb firades den på en rad av stadens bibliotek, bland annat på Nacionalna i sveučilišna knjižnica. Mellan elva och ett på dagen var det läsning av littertur på främmande språk. Bland de språk som var representerade var spanskan med Cervantes, tyskan med Goethes Faust och portugisiskan med Pessoa. I sista sekund kom också svenskan med och jag valde då att låta en studentgrupp läsa ur Hjalmar Bergmans pjäs Herr Sleeman kommer. Ni undrar varför just Bergman, varför just Sleeman? Ett möjligt svar (men det finns andra förstås) är att vi ändå håller på och repeterar pjäsen för ett annat evenemang, en internationell festival ledd av utlandslektorerna vid universitetet här som ska hållas i oktober. Än så länge är allt bara planer, men planer blir eller kan bli verklighet.
Men nu tillbaka till gårdagen. Före oss läste en rad personer från spanska ambassaden, från Cervantes-sällskapet och av studenter som läser spanska vid Filozofski fakultet här. De läste de första kapitlen i Don Quijote. Här ser ni en av Cervantes-läsarna:
Och efter det långa Cervantes-inslaget var det de fyra svenskstudenternas tur att läsa ett avsnitt ur Herr Sleeman kommer:
Här kan ni själva läsa denna suggestiva enaktare.
Betraktelse eller mani?
Denna morgon nöjer jag med att helt stilla häpna inför bokarnas skönhet: de släta stammarma, det nyfödda ljusgröna lövverket…
Fast det här stillsamma betraktandet kan lätt stegras till höjder varifrån man kan störta handlöst ner i en grönskimrande mani. Hur håller man balansen i bokskogen så här strax efter lövsprickningen? Och – vill man det?
Vandringsdag
Igår var en vandringsdag, den första riktiga på länge. Det gäller att passa på nu innan sommaren ramlar in med full kraft. Vi gick upp på Medvednica och följde en välbekant vandringsväg genom bokskogens skira grönska.
Londi ser ibland lite ensam ut, när inte Buba vandrar med oss längre
Steph och Londi
Målet för vandringen var ”Runolist” (som betyder ”Edelweiß”). Där slog vi oss ner runt ett bord på varsin stubbe och packade upp våra smörgåsar och annat gott. Londi la sig på skuggsidan och väntade på det som skulle falla ner. Vi köpte öl, kaffe och lite annat i serveringen.
Efter en glad måltid bar det sedan av nerför igen.
Draženka, Predi och Steph
Och så var vi vid bergets fot igen och blickade in i de blommande trädgårdarna på dess nedersta utlöpare.
Andras nostalgi blir min
Att få följa med på en tur in i andras nostalgi ger en särskild sorts glädje. Igår kväll var jag med några vänner på Tvornica och lyssnade på Vlada Divljan från det gamla jugobandet ”Idoli”. Det nya bandet heter ”Ljetno kino”. Det blev en svettig berusande kväll. Människorna var lyckliga, alla dansade och många sjöng med i de gamla sångerna. Jag är inte säker på att allt skulle vara bra ”i dagsljus” eller ”med kallt hjärta”, men det var härligt.
Vlada Divljan i röd tröja
Och nu hittade jag på nätet Ljubavi från den gamla Idoli-tiden, en sång som jag förresten hörde förra sommaren på Cvjetni trg med just Vlada Divljan och ”Ljetno kino”. Ni får tycka vad ni vill. Med kallt öra hör man lätt något annat.
Jag bygger mig ett förflutet här, ett förflutet från tiden innan jag kom hit.