Blogg

Tillvarons underströmmar

Bodil Z

Under de första dagarna, ja kanske till och med under den första veckan här i Rijeka hade jag ett tydligt inflytande över vad vi gjorde, Miki och jag. Vi satt i Mamma Marias kök om morgnarna, vi eller jag badade bakom hamnen och jag plockade mina fikon och druvor längs betongmurarna. Ja, och vi åt på Konoba Fiume vid fiskmarknaden. Sedan började saker hända i det som kanske kan kallas för tillvarons underströmmar. Jag hittade en bokhandel som på en av sina hyllor har böcker om Rijeka och Istrien och dessa trakters historia, den man talar om och den man inte talar om. Och jag köpte en av böckerna, ”Di sole, di vento e di mare”. Lite gungade det till där, men sedan hände annat. En stor marknad med produkter ”från norr”, från Zagorje fyllde Korzo under två dagar och folkmusiken ljöd och Miki och jag åt rullar med pumpafrön och jag smakade på deras šljivovica.

Några av försäljarna bodde hos Mamma Maria och hon fick plommon och päron av dem. Ibland satt Miki och jag där i köket också när det inte var morgon och vi lärde känna både gäster och Marias döttrar och barnbarn. Och jag känner sedan tidigare till familjens tragedier.

Om förmiddagarna gick vi fortfarande till havet och jag simmade och Miki mediterade i skuggan av betongblocken och lät bli att bada.

En dag var den lilla ganska bossiga hunden Lady på besök tillsammans med ett av Marias barnbarn. Lady kissade lite här och där i hörnen och Maria suckade och tyckte hon var så ”livlig” och så fick hundarna korv som Maria skar upp i luften med en stor kniv. Allt detta var bra och lättsamt. Livligt.

Men så hände något med min ena axel – nej, det är inte intressant vad – och jag blev Marias patient: Hon masserade mig med örtsalvor, hällde i mig loza (grappa, kan vi säga) och så bjöd hon mig på sina smärttabletter. Axeln gick inte att fly från men annars var allt egentligen bra och jag fick höra mycket om Banija, Marijas gamla hemtrakter som drabbades hårt av kriget och nu senast också av den svåra andra jordbävningen 2022 – en olycksförföljd fattig bygd. Hon talade om var de gömt sig under kriget, om hus som finns kvar och hus som inte finns kvar och om hur hon i barndomen badade i floden Una vid Kostajnica. Jag sa att jag hade varit där.

Miki och jag gick inte längre till havet eftersom jag tyckte det blev för osäkert att simma med bara en arm. Och Miki tyckte väl att det var lika bra. I stället gick vi nya rundor ganska högt upp bland stadens kvarter, ja, precis som i Trieste är den plana delen av staden mycket begränsad, resten vetter uppåt.

På kvällarna och ibland annars också läste jag i Nelida Milanis bok ”Di sole, di vento e di mare”. Det är ett slags självbiografisk roman från fördrivningen av den italiensktalande befolkningen efter andra världskriget. Eller den handlar om både dem som inte klarade att stanna och om dem som ändå gjorde det trots allt. Platsen i boken är Pola/Pula.

Jag har tagit en dålig bild av en av bokens första sidor. De första raderna om ”la castrazione dei polesani” och uttrycket ”mille non più mille” lämnar jag åt er att fundera över om ni vill och jag går till det här stycket:

Il lunedì mio fratello Gianni non va più alla scuola italiana, ma a quella croata. Decreto. Il mercoledì la mia casa non si trova più in via Piave, ma in via Katalinića Jeretova. Decreto. Quanti colpi di mano contro la memoria, tutto rinominato, tutto ribattezzato. La gente non sa pronunciare le parole delle nuove insegne dei negozi, ma tutti zitti, altrimenti si rischia la tiritera che tuttavia ci accompagnerà tutta la vita, di essere la quinta colonna dell’irredentismo, di esser fascisti.

(På måndagen går min bror Gianni inte längre till den italienska skolan, utan till den kroatiska. Dekret. På onsdagen ligger inte mitt hem vid Via Piave utan vid Katalinića Jeretova. Dekret. Så många plötsliga attacker mot minnet, allt har nya namn, allt är omdöpt. Folk kan inte uttala orden på affärernas nya skyltar, men alla tiger, annars riskerar man smädelser som ändå kommer följa oss resten av livet, vi är irredentismens femtekolonnare, vi är fascisterna.)

Det här pratar jag inte med Marija om, det finns ingen anledning, men själv vill jag veta mer om detta, även om jag vet att en del, inte så få, tycker att ett sådant vetande är olämpligt. Detta är ett obearbetat kapitel här i landet och det är inte helt lätt att komma åt. Och kanske kan denna min vilja att veta provocera fram ett och annat ”Men vad gör du här då?” Ja, vad gör vi här i världen?

om folkmord och annat som rör Ukraina idag

Bodil Z

I Ukraina pågår ett folkmord utfört av de ryska angriparna. Man mördar, lemlästar och våldtar ukrainare. Man förstör deras land och gör det svårt för människorna att leva där. Man deporterar deras barn till Ryssland för att göra dem till ryssar.

För säkerhets skull har jag slagit upp hur man officiellt definierar folkmord. Ja, säkert finns det bättre än wikipedia, men jag tror detta är klart nog (och om någon har invändningar mot definitionen, så går det att framföra sådana):

”Folkmord, även kallat genocid, är avsiktliga och systematiska handlingar i syfte att helt eller delvis förinta en grupp utvald eller definierad genom nationalitet, etnicitet, ras eller religiös tillhörighet.”

”Gärningarna som räknas upp i konventionen är:
Att döda medlemmar av gruppen
Att tillfoga medlemmar av gruppen svår kroppslig eller själslig skada
Att uppsåtligen påtvinga gruppen levnadsvillkor, som är avsedda att medföra dess fysiska undergång
Att genomföra åtgärder, som är avsedda att förhindra födslar inom gruppen
Att med våld överföra barn från gruppen till annan grupp”

När jag säger att det pågår ett folkmord får jag ibland höra invändningar. Några säger att inte tillräckligt många har dödats. Jag vill svara på det: Hade ni godkänt det som folkmord om ukrainarna inte hade försvarat sig så kraftfullt? Vill ni, för att det ska få kallas folkmord, att fler ska dö? Jag vet inte om ni ser det, men detta skulle ju innebära att ukrainarna sitter i ett slags bur där de om de vill bli erkända som offer för folkmord borde lägga ner vapnen. Om de försvarar sig och – detta så förbjudna för vissa bland västvärldens ”kloka” – om de får hjälp från andra länder i den fria världen, då har de sig själva att skylla? Någon säger att FN inte tillåtits räkna offren. Inte tillåtits av ukrainarna? Jag undrar. För övrigt har FN visat sig tämligen svagt och anpassligt till den ryska agendan. Precis som Amnesty har man invändningar mot att och hur ukrainarna försvarar sitt land. Så om FN inte tillåts räkna så kan det bero på att man inte helt litar på FN – på grund av hur FN betett sig. Sedan talas det förstås från denna sida om Nato och om att Nato är orsaken till det ryska anfallet inklusive mord på civila, bomber kastade mot sjukhus och persontåg, våldtäkter, tortyr av krigsfångar, tortyr av civila. Och nyss likställde SVT ukrainare och ryssar när det gäller Zaporizjzja: "Ryssland och Ukraina har genomgående beskyllt varandra för att äventyra säkerheten vid kärnkraftverket.” Förövare och offer likställs obekymrat hjärtlöst. Var finns frågan om vad ryssarna har i Zaporizjzja att göra? Varför är de där? Är de på besök? Varför inser inte SVT att ryssarna inte har i Ukraina att göra, inte i Zaporizjzja eller någon annanstans?

Kan människorna i den del av världen som inte är utsatt för den ryska slakten äntligen sluta upp med att ”förstå” ryssarna och putin? Vad är det som föder och göder detta förnumstiga kallsinne, denna förfärande hjärtlöshet?

Slava Ukraini!

Dagar i Rijeka

Bodil Z 2 kommentarer

Varje dag passerar Miki och jag bron över Rječina (Fiumara på venetiansk dialekt). Här gick en gång språkgränsen mellan det italiensktalande Fiume och det kroatisktalande Sušak. Nu finns knappast någon kvar som talar den gamla venetianska dialekten.

Strax intill det andra brofästet plockar jag alltid några nävar av de där små mörkblåa, tjockskaliga, storkärnade men väldigt goda druvorna. Och så går vi vidare förbi och mellan hamnens alla brädstaplar tills vi kommer ut på andra sidan. (Ja, ”andra” är visst ett överanvänt ord här och det betyder kanske ”närmare vår strand”.)

Och så fortsätter vi längs resterna av ett järnvägsspår bland små torra buskar som doftar kryddigt. Vi går fram till det lilla fikonträdet och den där brädstapeln som är ett slags trappa som vi sedan tar oss upp till muren via. Och så är vi framme vid vårt hav.

Miki ligger mest i skuggan mellan stenarna, men ibland, särskilt om det blåser, ligger han en stund mitt ute i solen. Och Istriens berg, denna refräng…

Eftersom vi är så nära hamnen ser vi ofta stora fartyg ute på redden. Denna förmiddag följde jag länge ett med blicken. Ja, det är sådant jag sysslar med när inget tvingar mig till något annat.

Denna eftermiddag gick jag på prov in i en liten delvis italienskspråkig bokhandel. Där finns dels ”vanliga” böcker på italienska, dels böcker som handlar om de gamla italofona områdena Istrien och Rijeka/Fiume. Det var inte helt lätt att hitta något jag ville ha. Utbudet slår liksom ut åt sidorna på ett svårhanterligt sätt, dels har vi det d’Annunzio-inspirerade, dels det där anti-italienska som förnekar allt i den italienska historien här utom fascismen. Nå, jag hittade en historisk roman(?) om Pola/Pula av Nelida Milani som heter ”Di sole, di vento e di mare”. Jag känner igen författarens namn från kulturtidskriften ”La battana”.

Om Kosovo – Serbien får inte släppas in i EU

Bodil Z 1 kommentar

Sedan Kosovo blev självständigt 2008 har det förekommit påtryckningar från serbisk sida. En sak som ofta hävdas från den serbiska regeringens håll gäller speciella rättigheter för den serbiska minoriteten i norra Kosovo (det finns en albansktalande minoritet i Serbien men från deras sida krävs inte något sådant). 2011 nådde man med hjälp av EU i Kosovo en överenskommelse, som en eftergift till Serbien, om att bilarna i landet skulle ha nummerplåtar märkta med RKS respektive KS (eftergiften till Serbien).

2016 förlängde Kosovo giltigheten för KS-skyltarna för ytterligare fem år och gjorde samtidigt i Serbien utfärdade skyltar för Kosovo otillåtna. Efter att överenskommelsen i september 2021 upphörde att gälla bestämde sig regeringen i Kosovo för att inte ytterligare förlänga den och polisen började konfiskera serbiska nummerplåtar i landet. Serbien reagerade på detta med att blockera gränsövergångarna till Serbien. En temporär lösning med hjälp av klistermärken prövades. En mer permanent lösning var tänkt att bli till den 21 april 2022, men så blev det inte.

Nästa plan från Kosovos sida var att helt införa kosovanska registringsskyltar i Kosovo till den 1 augusti 2022. Detta förde emellertid till nya protestaktioner från den serbiska minoriteten (understödd av Belgrad-regimen) och reformen uppsköts till den 1 september och det bestämdes att ett nytt möte mellan Kosovos och Serbiens ledare i Bryssel den 18 augusti med hjälp av EU:s medling, varvid EU som tidigare stödde Kosovos rätt att besluta om landets registreringsskyltar.

Kosovos premiärminister Kurti och Serbiens Vučić återvände sedan till sina hemländer utan att något resultat nåtts. Vid återkomsten till Belgrad drog Vučić omedelbart igång med en svartmålningskampanj av Kurti och den stora regeringskontrollerade pressen ekade allt vad Vučić i sötsurt vredesmod hävde ur sig. Kurti vill ha blod (krv) medan Vučić söker fred (mir) ropade Vučić och tidningsrubrikerna och det talades med stora bokstäver om RAT (KRIG) och om igen om KRV. Detta vill enligt Vučić Kosovos ledning, medan han själv som vanligt med halkig stämma mumlar om MIR.

Vidare påstår Vučić att man i Kosovo förbereder likvideringar av ”vårt folk” i norr. Och han säger hotfullt: ”Jag varnar dem för att göra detta. Döda inte människor. Vi behöver fred och stabilitet. Vi vill inte döda någon.”

Han säger också: ”Vi har en lista över serber i norra Kosovo som Priština vill döda och vi vet att utländska säkerhetstjänster har givit sitt medgivande till detta medan andra lovat att titta bort. Men serberna tillåter inga fler pogromer riktade mot serber.”

Vidare säger Vučić: ”Vårt folk ska befrias från både förtryck och förföljelse och vi kommer att rädda det från massakrer. Om NATO inte vill det, om de deltar i pogromer med KFOR-trupper eller albanska trupper…jag hoppas de låter bli.”

I samma veva åkte Serbiens utrikesminister till Moskva för att låta att Lavrov veta att Serbien inte har del i ”den antiryska hysterin".

°°°°

Allt detta bör EU hålla i minnet om frågan om ett serbiskt EU-medlemsskap kommer upp.

EU måste också få upp ögonen för att Vučić uppträder på ett sätt i Bryssel och på ett helt annat sätt inför hemmapubliken. EU bör ta sig en titt på hur Vučić talar till hemmapubliken.

En förmiddag för Trsat

Bodil Z

Morgonen i Mamma Marias kök var livlig och samtalens vågor slog höga – på kroatiska, italienska och tyska. Ganska länge handlade det om politik, om Jugoslavien – vad var dåligt, vad var bra?, om ryssarnas krig i Ukraina, om Zelenskys bakgrund som skådespelare var en fördel eller ej, nå, där enades vi om att världen inte behöver fler ”politiska gödkycklingar”, och om Serbiens hanterande i Kosovo i dagarna. Aldrig har min hemgjorda kroatiska väl varit smidigare… Ute var det grått så jag bestämde mig för att gå med Miki upp till borgen i Trsat. När det är varmt blir de 561 trappstegen många fler. Och så gick vi genom staden över floden och fram till trapporna. Sedan gjorde vi som man gör när man går uppför i trappor. För vandrarens bekvämlighet är trappstegen grupperade i fem eller sex trappsteg i taget med avbrott för en nästan plan bit. Miki trippade på och stannade då och då för att kika in på någon gård. Han lyckades skrämma några kattungar.

Det gick ovanligt lätt och snabbt att komma upp till byn och borgen och jag tog en bild ur en av mina standardvinklar med den lilla kyrkan, som inte är den berömda Mariahelgedomen som många kommer hit upp för att besöka, staden och havet.

Ja, och så gick vi omkring lite på borgens murar och jag tittade ut över havet och Miki snokade i hörnen och sprickorna.

Den här dagen var det mycket turister däruppe men jag minns ändå alltid den första gången jag var här sent i oktober ett år då Londi ännu levde. Nej, hon var inte med uppe på borgen, hon var med Toma I Zagreb, men när jag gick där var jag medveten om att hon fanns. Det andra jag påmindes om däruppe var från samma oktoberdag: Jag kom att stå vid balustraden mitt i ett sällskap av gamla italienare på återbesök i den gamla hemstaden. (Numera finns det mycket få italienare kvar här i Fiume/Rijeka.):

Nedanför oss låg staden och havet och jag följde floden Rječinas gröna linje medan jag lyssnade på brottstycken ur samtalen omkring mig: ”Là c’era una fabbrica di cigarette in quei tempi. La carta era fine fine, sai?” ”Una volta lavoravo in quella fabbrica. Andavo sù e giù…” ”A Fiume era sempre…” ”E là dietro quella casa bianca col tetto rosso abitava la mia amica Giulia.”

Miki och jag stannade vid Markuslejonet vid ingången till borgen och jag försökte fotografera honom framför det, men han slank undan. Ja, här befinner vi oss nästan mitt i det historiska Repubblica di Venezia…

Att vi så småningom tog oss ner för alla trappstegen igen kan väl inte förvåna någon, men som avslutning vill jag visa er blicken upp till Trsat på eftermiddagen när vi gick över bron vid hamnen för att ta oss till vår badplats. Borgen befinner sig någonstans i mitten av bilden. Jag tror ni anar tornen.